Irans historia sträcker sig tusentals år tillbaka – från de antika persiska imperierna till modern tid. Landet, som idag kallas Islamiska republiken Iran, har inte alltid varit en teokratisk shiitisk islamisk stat.

Övergången från ett halvsekulärt samhälle under Pahlavi-dynastin till islamisk teokrati efter revolutionen 1979 är en av 1900-talets mest dramatiska politiska omvälvningar. Denna omvandling drevs av en kombination av nationalistiska, religiösa och socioekonomiska faktorer och har sedan dess format både Irans identitet och dess relation till omvärlden.

Den muslimska erövringen år 651 e.Kr. förändrade allt

Irans rötter ligger i det antika persiska riket, som från omkring 1000 f.Kr. till 651 e.Kr. dominerades av zoroastrianismen – en monoteistisk religion med en dualistisk världsbild där kampen mellan gott och ont är det centrala begreppet – och eldguden Ahura Mazda som högsta gudom. Han är helt god, utan något ont i sig (Ahura: herre/livskraft, Mazda: visdom). Trots Ahura Mazdas allmakt möter han kosmisk motstånd från den onda anden Angra Mainyu.

Under imperier som akemeniderna, partherna och sassaniderna samexisterade zoroastrismen med andra trosuppfattningar som judendomen, kristendomen, mithraism och manikeismen. Detta gjorde Persien till en kulturell smältdegel som, trots det imperialistiska styret, sägs ha präglats av tolerans mot olika trosuppfattningar.

Den arabisk-muslimska erövringen år 651 e.Kr. förändrade allt. De flesta iranier konverterade till islam under hot och tvång, och landet blev sunnidominerat mot slutet av 900-talet.

Safavid-dynastin (1501–1736) genomförde en övergång till shiaislam och gav Iran dess nuvarande nationella shiaidentitet.

Qajar-dynastin, som regerade från 1789 till 1925, fortsatte islamiseringen och gav muftierna stor makt över rättsväsendet och utbildningen.

De flesta européer och amerikaner vet mycket lite om Iran.

Dess moderna historia (i många fall berättad av dess fiender) dominerar de flesta berättelserna om denna otroliga plats.

Vissa saker kan överraska dig, det akemenidiska riket (550–330 f.Kr.), grundat av Kyros den store,… pic.twitter.com/Ez8QwUyQaI

— Chay Bowes (@BowesChay) 10 november 2025

Den konstitutionella revolutionen 1906, inspirerad av västerländska idéer som nationalism och konstitutionalism, införde ett parlament och begränsade monarkens makt, men behöll shiaislam som statsreligion och gav begränsad frihet till minoriteter som zoroastrier, judar och kristna.

Under denna period utvecklades Iran till en hybrid: en monarkisk stat med religiöst inflytande, men med en ökande sekularisering genom västerländskt inflytande.

Pahlavi-dynastin

Sekulariseringen av Iran accelererade under Pahlavi-dynastin. Reza Shah Pahlavi (1925–1941) inledde en ambitiös moderniseringskampanj för att västerländska Iran. Han minskade inflytandet från de shiitiska muftierna och mullorna, centraliserade statsmakten och införde västerländska lagar. Reformerna innefattade ett förbud mot hijab 1936, främjande av västerländsk klädsel och statlig kontroll över moskéer, religiösa skolor, utbildning och rättsväsendet.

Reza Shahs mål var att sekularisera samhället uppifrån – inspirerad av Atatürk i Turkiet – och att återuppliva landets preislamiska persiska identitet.

Hans son, Mohammad Reza Shah (1941–1979), fortsatte på denna linje med ännu större tonvikt på västerländsk påverkan och sekularism. Den ”vita revolutionen” 1963 gav kvinnor rösträtt, införde jordbruksreformer och statlig kontroll över islamiska donationer/kassaflöden (waqf).

Sekulära lagar infördes, men shiaislam förblev den officiella statsreligionen enligt 1906 års konstitution.

Under Pahlavi-eran utvecklades Iran till ett hybridiskt sekulärt samhälle där mullorna blev alltmer marginaliserade och nationens persiska arv – såsom Kyros den store, som grundade det akemenidiska riket, ett av de största imperierna i mänsklighetens historia – hamnade i centrum. Mullornas makt förblev dock starkare på landsbygden.

Denna toppstyrda sekularism skapade missnöje bland islamister och konservativa som såg det som västerländsk imperialism och kulturell erosion. Ekonomisk ojämlikhet, korruption och shahens band till USA och Storbritannien förstärkte frustrationen.

Revolutionen 1979: Islamisk teokrati

Missnöjet kulminerade i den islamiska revolutionen 1978–1979. Mullor, muftier och traditionalister ledde upproret mot Pahlavi-dynastins fokus på förislamisk identitet, västerländskt inflytande och ekonomiska problem.

Ruhollah Khomeini, som levde i exil i Frankrike, blev revolutionens andlige ledare. Han främjade begreppet ”Velayat-e Faqih” – väktarens styre – ett teokratiskt system där islamiska shariajurister (faqih) styr i Allahs namn.

Revolutionen var en reaktion mot shahens regim och de angloamerikanska intressena i iransk olja. Efter shahens flykt i januari 1979 och Khomeinis återkomst inrättades en islamisk republik genom en folkomröstning. Den nya konstitutionen från 1979 gjorde shiaislam till statsreligion och sharia till grund för lagstiftning, socialt och politiskt liv. Den högste ledaren (Khomeini) blev den högsta auktoriteten, och islamiska lärda dominerade politiken och utbildningen.

Övergången var brutal: tusentals avrättades eller fängslades i ”utrensningen” av ”kontrarevolutionärer” från samhället. De vänsterorienterade anhängarna av revolutionen drabbades särskilt hårt. Kvinnor tvingades bära hijab, och minoriteter som bahá’íer, judar och kristna utsattes för svår förföljelse.

Iran gick från att vara en hybrid av sekulär monarki till en teokrati där religion och sharialagstiftning styr alla aspekter av livet.

Muslimer som inte identifierar sig som muslimer

Idag dominerar islam Iran och uppskattas officiellt utgöra cirka 99 procent av befolkningen. Av dessa utgör shiamuslimer 90 till 95 procent, vilket gör Iran till världens största land med shiamuslimsk majoritet.

Sunni-muslimer utgör fem till tio procent av befolkningen och finns främst bland etniska grupper som kurder, baluchier, turkmener och den arabiska befolkningen i gränsområdena.

Förföljda och underrepresenterade grupper som kristna, bahá’íer, zoroastrier, judar, yarsanier och sabier-mandéer utgör officiellt mindre än en procent av befolkningen.

En GAMAAN-undersökning från 2020 visade att endast 40 procent av iranierna identifierar sig som muslimer (32 procent shiamuslimer, fem procent sunnimuslimer, tre procent sufier), vilket tyder på en växande sekularism, särskilt bland ungdomar i städerna.

Enligt flera rapporter har Islamiska republiken ”en av de snabbast växande kyrkorna i världen”. Trots den auktoritära shiitiska teokratin sägs hundratusentals iranier ”från alla samhällsskikt” ha konverterat till kristendomen. Det sägs finnas mellan 500.000 och 800.000 kristna i landet.

Revolutionen ledde till en teokratisk stat där muftier kontrollerar viktiga institutioner, men missnöjet har ökat, särskilt bland unga stadsbor och intellektuella. Protesterna 2022 efter Mahsa Aminis död och det aktuella upproret avslöjar enorma spänningar i samhället.