Debatten om ensamkommande minderåriga asylsökande har pågått i åratal, men en grundläggande fråga fortsätter att förbises: barn ska inte vara asylsökande.

Barn ska inte skickas ensamma över nationsgränser för att säkra sin familjs ekonomiska framtid. Barn ska inte lämnas i limbo i tillfälliga vårdhem, där de utsätts för osäkerhet och rättsliga processer som kan pågå i åratal. Ändå är detta konsekvensen av det nuvarande systemet.

Det är dags att ställa den fråga som alltför få vågar ställa: Varför accepterar vi lagstiftning som i praktiken tillåter att barn skickas iväg på farliga resor, ensamma, för att användas som inträdesbiljett för resten av deras familj?

Barn som asylsökande – ett systemfel

Asylsystemet utvecklades för vuxna som flyr förföljelse, inte för barn som skickas iväg utan sina föräldrar. När ett barn anländer ensamt till Norge är det ett tecken på att något grundläggande har gått fel – antingen i deras hemland, i deras familj eller i det migrationsnätverk som organiserar resan. Ändå behandlar vi dessa barn som om de vore självständiga aktörer med juridisk och praktisk förmåga att söka skydd på egen hand.

Detta är inte bara orealistiskt. Det är oetiskt.

Därför bör reglerna ändras så att barn som anländer ensamma till Norge inte kan ansöka om asyl förrän de fyllt 18 år. Fram till dess att de uppnår myndig ålder bör de inte ingå i ett migrationssystem, utan i ett omsorgssystem. De ska inte behöva hantera juridiska processer – de ska ges trygghet, stabilitet och barnspecifik uppföljning.

Omsorgsboenden som en tillfällig lösning utan slut i sikte

Många stannar där i flera år. Det är institutioner som aldrig var avsedda att vara permanenta hem och som inte kan erbjuda den stabilitet som barn behöver för att utvecklas på ett tryggt sätt.

Barn behöver förutsägbarhet, anknytning och trygghet. Inte väntan, osäkerhet och tillfälliga lösningar.

När staten själv skapar ett system där barn fastnar i ett rättsligt limbo är det inte längre en fråga om skydd. Det är ett systemfel.

Familjeåterförening – när goda intentioner får dåliga konsekvenser

Så snart en minderårig beviljas uppehållstillstånd ansöker familjen om återförening. Detta är förståeligt ur familjens perspektiv, men det skapar ett incitament som är allt annat än barnvänligt: det lönar sig att skicka ett barn först.

Det är här den nuvarande lagstiftningen blir en del av problemet. När ett barn fungerar som ett ”ankare” som öppnar dörren för resten av familjen är det svårt att beskriva detta som något annat än en form av människohandel – inte nödvändigtvis i kriminell mening, men i strukturell mening. Barnet blir ett medel för att uppnå en bättre levnadsstandard för familjen.

Det är inte barnets ansvar att bära familjens framtid på sina axlar.

Lagstiftning som skyddar barn – inte migrationsströmmar Om vi verkligen tror att barnets bästa ska vara avgörande måste vi våga förändra systemet. Det innebär:

• Barn ska inte söka asyl innan de fyllt 18 år.
• Barn som anländer ensamma ska tas om hand av socialtjänsten – inte av UDI.
• Barn som anländer ensamma ska inte automatiskt utlösa rätten till familjeåterförening.
• Reglerna måste ta bort incitamenten som gör det lönsamt att skicka barn ensamma.
• Barnets säkerhet och omsorgsbehov måste väga tyngre än familjens migrationsstrategi.

Det handlar inte om att vara hård. Det handlar om att vara ansvarsfull.

Låt barn vara barn

Det är dags att avskaffa ett system som i praktiken uppmuntrar barn att skickas iväg på farliga resor, ensamma, för att säkra familjens framtid. Våra länder kan inte delta i att legitimera en praxis som utsätter barn för fara och förvandlar dem till brickor i ett större migrationsmönster.

Barn ska inte vara verktyg. De ska inte vara strategier. De ska inte vara inträdesbiljetter.

Barn ska få vara barn.