När USA agerar militärt eller utrikespolitiskt dröjer det inte länge innan samma förklaring dyker upp i den svenska debatten: Det måste handla om religion – ofta i sin mest dramatiska form. Som ett resultat fylls media av teorier om apokalyps, domedagsfantasier och ”kristen nationalism”. Men vad händer när analysen blir mer frestande än sann?

Få förespråkar teorin att Donald Trump kommer att leda till världens undergång lika konsekvent som den svenske professorn i kyrkohistoria, Joel Halldorf.

I intervjuer har Halldorf beskrivit hur delar av den amerikanska kristna högern ser Mellanöstern genom ett bibliskt raster. Han talar om ”apokalyptisk sionism” och om en föreställning om att det är en ”helig plikt” att stödja Israel.

Halldorf talar om ”en fraktion inom den kristna högern” som kopplar attacken mot Iran till bibelverser som beskriver den slutgiltiga striden som kommer att leda till Jesu återkomst.

– När Trump nu inleder det här kriget, så ses det som att han följer Guds manus. Ett heligt krig, säger Halldorf.

– Den apokalyptiska kristna sionismen är en viktig drivkraft för många kring Trump: Man ska ställa sig på Israels sida i utrikespolitiken och man ska också ge sig på Iran.

Det är en berättelse som har allt: religion, konflikt, drama.

Och den passar perfekt in i en svensk självbild där religion – särskilt konservativ kristen tro – ofta framställs som irrationell, känslodriven och fundamentalt farlig.

Det är just därför den bör behandlas med större försiktighet.

Från marginellt fenomen till huvudroll

Halldorf är själv tydlig med att de han refererar till som ”kristna nationalister” utgör en minoritet.

Ändå är det just denna minoritet som gång på gång framställs i den svenska debatten – inte bara som en förklaring till världens mäktigaste lands utrikespolitik, utan också som apokalypsens ryttare.

Att president Trump har lämnat presbyterianerna för att ansluta sig till de icke-konfessionella kristna ses av Halldorf som ytterligare ett tecken på att apokalypsen är nära:

– Förkunnelsen är högoktanig, framträdandena oborstade och budskapet ofta framgångsteologisk: Om din tro är stark kan du förvänta dig hälsa och rikedom. Världen beskrivs som en kamp mellan ljus och mörker, där andesmorda individer har en nyckelroll. Karisma är viktigare än karaktär, skriver Halldorf.

– De frälsta framställs som mini-gudar vars andliga kraft kan användas till att manifestera fram en lysande framtid. Det är självhjälp på steroider.

Det är en anmärkningsvärt snedvriden logik: När våra egna länder fattar beslut som i praktiken innebär att stödja och driva militära konflikter, talar vi om nödvändighet, strategi, resurser och maktbalans. När USA gör detsamma – för att sätta stopp för en brutal och mordisk regim – hänvisar den svenska debatten till teologiska föreställningar om den yttersta tiden.

Men detta är inte analys. Det är en selektiv tolkning från en liberalkristen, woke-vänster som betraktar alla former av kristen traditionalism som uttryck för mörka krafter.

Den intellektuella genvägen

Begrepp som ”kristen nationalism” fungerar mindre som analytiska verktyg i detta sammanhang och mer som retoriska genvägar. Vad Halldorf säger i praktiken är att vi vet vem vi har att göra med: fienden. Det är Vi mot Dem. Goda mot Onda. Liberala mot Högerextremister. ”Finkristna” mot ”Fulkristna”.

Det är en bekväm förklaring. För i det ögonblick man använder den behöver man inte göra det svåra och krävande arbetet: att faktiskt analysera geopolitiken.

Men verkligheten är mycket mer prosaisk – och samtidigt mer komplex. För oavsett vad skandinaviska woke-kristna kan tro, formas inte USA:s handlingar i Mellanöstern primärt av Uppenbarelseboken.

Amerikansk utrikespolitik formas av strategiska intressen: militära allianser, energiflöden och den regionala maktbalansen. Det är samma logik som gäller för alla stormakter. När det gäller Trump-administrationen har USA också beslutat att ge iranier deras första riktiga chans till frihet sedan 1979.

Att ersätta detta med referenser till apokalyptiska visioner är inte att fördjupa analysen – det är att ersätta den med något mer dramaturgiskt tilltalande.

Den svenska reflexen

Det finns också något avslöjande i vem den här typen av förklaring används för. När amerikanska kristna engagerar sig i politik talar vi om apokalyptik. När Svenska kyrkan eller Den norske kirke engagerar sig i politik talar vi om värderingar.

När traditionellt kristna människor har övertygelser – även när de handlar om att värna liv – misstänkliggörs de. När woke-kristna har övertygelser – även när de kämpar för döden – normaliseras den.

Detta sätt att resonera säger något grundläggande om den svenska debatten: traditionell kristen tro ses inte som en möjlig källa till rationellt handlande, utan som en anomali som måste förklaras.

Bekvämt – men vilseledande

Detta betyder inte att Halldorf har fel om allt. Naturligtvis finns det religiösa rörelser i USA som tolkar världspolitiken i ljuset av bibliska texter. Religion spelar också en betydligt mer synlig roll i amerikansk politik än i svensk och norsk.

Men att göra detta till den huvudsakliga förklaringen är något annat. Det är att välja den mest spektakulära förklaringen framför den mest sannolika.

Det är här analysen misslyckas – och blir bekväm.

Halldorf erbjuder en enkel berättelse där komplex geopolitik reduceras till en misstänkt tolkning av kristendom, känslor och ideologi. Där ”de andra” framstår som irrationella – och han själv som den rationella observatören.

Att resonera på detta sätt kan jämföras med att kissa i byxorna när man fryser: Det ger möjligen en varm känsla i stunden, men det är inte särskilt hållbart.

Trump: en spegelbild

Låt mig ändå hålla med Joel Halldorfs resonemang på en punkt: det fyller en funktion i den svenska opinionen. Han erbjuder en förståelig – och för många tilltalande – berättelse om en komplex värld.

Men när svensk debatt gör apokalyptiken till nyckeln till amerikansk politik, händer samtidigt något paradoxalt: Vi tror att vi förklarar världen. I verkligheten avslöjar vi vår egen förvrängda bild av den.

För när Trump framställs som apokalypsens orangea ryttare är det inte nödvändigtvis USA som blir mer begriplig – det är vår egen strävan att förenkla som blir synlig.