³¹ Därefter lämnade han återigen Tyros-området. Han tog vägen via Sidon och begav sig mot Galileiska sjön genom Dekapolis-landet. ³² De förde fram en man till honom som var döv och hade svårt att tala, och de bad honom lägga händerna på honom. ³³ Jesus tog med sig honom bort från folkmassan. Han stack fingrarna i hans öron, tog lite spott och rörde vid hans tunga. ³⁴ Sedan lyfte han blicken mot himlen, suckade och sade till honom: ”Effata!” – det betyder: ”Öppna dig!” ³⁵ [Omedelbart] öppnades hans öron, bandet som höll hans tunga fast lossnade, och han talade tydligt. ³⁶ Jesus förbjöd dem att berätta detta för någon. Men ju mer han förbjöd det, desto mer spred de det. ³⁷ Folket var överväldigat och förundrat och sade: ”Allt han har gjort är gott. Han får döva att höra och stumma att tala.”

Markus 7, 31–37

Jag vet inte hur det är för dig, men själv blir jag alltid lite trött när människor som jag vet inte tror på något annat än det materiella analyserar och förklarar varför troende beter sig som de gör. Sällan eller aldrig hör vi någon som beaktar troens betydelse som motiv för den troende, och hur tron i sig kan inspirera till handling. Det är en av avkristningens många tragedier att vi inte längre förstår vare sig vår egen kristna kultur eller främmande kulturer, utan desperat försöker analysera dem i ljuset av materiella förhållanden. Tragedin blir dubbel eftersom postmodernismen också har berövat oss tron på en absolut sanning.

Kristendomen står emot postmodernismens relativisering. Den ger oss de nödvändiga verktygen för att förstå både människor och världen. Sanningen finns där, och Gud ger oss en verklighet med en människa som han älskar, talar till och bjuder in till gemenskap med sig.

Nabeel Qureshi växte upp som muslim men konverterade till kristendomen (författare till boken ”Sökte Allah, fann Jesus”). Han upptäckte en väsentlig skillnad mellan islam och den kristna tron: Medan Koranen var en text som skulle följas, bestod Bibeln av ett budskap. Och detta budskap är ganska enkelt, nämligen att Gud, som skapade denna värld, älskade oss så mycket att han gav sin son för att vi alla skulle bli frälsta genom honom. Den före detta muslimen mötte en annan Gud än den han hade vuxit upp med, och det förändrade hans liv.

Texterna till dagens gudstjänster fördjupar och understryker detta, där huvudbudskapet är att Gud öppnar det som är stängt.

Det handlar om förvandlingen från bundenhet till frihet – från dövhet till hörsel, från tystnad till tal, från öken och brist till Guds försörjning, och från förgänglighet till härlighet.

Men först och främst handlar det inte om att göra, utan om att ta emot.

Mannen i berättelsen hos Markus gör egentligen väldigt lite. Han förs till Jesus. Jesus tar honom åt sidan, rör vid honom och öppnar hans öron. Israeliterna får manna som de inte har producerat. Psalmisten säger att Herren har lyft upp honom.

Psalm 40 är nästan svaret på Markus 7:

»Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud.«

Den kristne människan börjar därför inte med: Vad ska jag göra för Gud? Den börjar med: Vad har Gud gjort för mig?

Det ger en grundläggande inställning av tacksamhet och förtroende. Det är en bild av den kristna tron: Guds gåva skapar en människa som själv börjar ge vidare.

Men sådana betraktningar är irrelevanta för dagens politiker, akademiker och journalister. De påminner mig om en hjärnforskare som intervjuades av NRK för några år sedan. Hon var helt och hållet övertygad om att kärlek endast var kemiska processer i hjärnan. Precis som hjärnforskaren kan även politiker, akademiker och journalister beskriva kärleken, men de är inte i stånd att förklara vad människan är. De kan inte förstå hur den troende formas av ett möte med kärlekens Gud som har gjort allt för oss, eller en gud som i yttersta konsekvens kräver att du tar livet av din dotter på grund av blasfemi. Kärlekens ursprung har blivit irrelevant, och därför också obegripligt.

Och då står vi inför ännu ett sorgligt resultat av avkristningen: Vi har förlorat förmågan till en saklig och sanningssökande debatt. När Gud förkastas och sanningen upphävs blir debatterna som en studie av en amoralisk utvecklingsprocess. Vi som tror på en absolut sanning och kärlekens gudomliga ursprung blir som sand i maskineriet.

Vi upplever det i debatten om abort, kön, sexualitet, religion och etnicitet. Om du hävdar att det finns en gudomlig mening blir du förlöjligad och kastad ut i det yttersta mörkret, där du stämplas som högerextremist. Alla som kan något om politisk teori vet att högerextremism handlar om helt andra saker, men det spelar ingen roll. Sanningen har nämligen upphävts, det är makten som råder, och makten har tillskansat sig rätten att definiera begreppen och sina motståndare. Och då är det kristendomen, sanningens utgångspunkt, som attackeras.

Det kristna budskapet står därför i stark opposition till dagens norm. Kristendomen berättar en historia om att den som har tagit emot den Gud som ger, själv blir en människa som ger. Den som har blivit sedd av Gud lär sig att se andra. Den som har fått sina öron öppnade lär sig att lyssna. Den som har fått en ny sång i sin mun lär sig att tacka. Och den som har fått hopp om en kommande skapelse kan verka för det goda i den skapelse vi redan har fått.

Det är därför ett möte med sanningens och kärlekens Gud som också gör det möjligt att förstå orsakerna till ondskan. Allt Han har gjort är nämligen gott.

</hr />