Som fot i strumpa

www.aamund.dk

Den kanadensiske premiärministern Mark Carney mottogs med demonstrativ hyllning i Europaparlamentet och i medierna, som om han vore en bortförd son som återvänt frälst till familjen. Det är helt naturligt, för Kanada och EU liknar varandra som enäggstvillingar. Båda samhällena är centraliserade förmyndarstater präglade av okontrollerad invandring, subventionerad grön omställning, nedrustning och en tyngande, ständigt växande börda av skattefinansierade välfärdsförmåner. Därtill kommer en presskår som, med politiskt stöd, fostrar befolkningarna till de ”korrekta” åsikterna om klimatet, islam, HBTQ-rörelsen, judar, Trump och rasism. EU och Kanada är som två droppar vatten. Vad mer kan man begära av ett vänskapsförhållande?

Mark Carney höll också ett tal inför EU-parlamentarikerna, där han lovade stora synergieffekter i ett kommande närmare samarbete inom handel, energi och forskning, med den tydliga underförståelsen att alliansen mellan Kanada och EU skulle vara ett tydligt slag mot president Trump, roten till allt ont. Det är för övrigt inte USA som bär skulden för kanadensarnas stora ekonomiska och kulturella svårigheter. Det har de klarat alldeles utmärkt på egen hand. Det är inte USA som har tvingat landet till en invandring i en sådan omfattning att hela 45 procent av befolkningen antingen är invandrare eller deras barn, vilket har medfört astronomiska subventioner och transfereringsinkomster. Det är inte Trump som har beordrat kanadensarna att satsa hårdhänt på opålitliga vindkraftverk och solceller i ett land som svämmar över av gas och olja. Amerikanerna har uppenbarligen inte heller något att göra med Kanadas rekordlåga födelsetal eller världens högsta förekomst av assisterade självmord.

Kanada befinner sig på många sätt i en svår situation och behöver all hjälp de kan få, särskilt från USA. Kanadas befolkning utgör 11,8 procent av USA:s, men landets BNP per capita är endast 60 procent av USA:s. 72 procent av Kanadas export går till USA, men endast 15 procent från USA till Kanada. I augusti i år skapade USA 160 000 nya arbetstillfällen. Kanada förlorade under samma period 42 000. Kanada är helt beroende av USA för att säkerställa sin suveränitet och sina gränser. Premiärminister Trudeaus mångåriga regering lämnade efter sig ett nedrustat Kanada, som idag endast förfogar över 30 gamla flottfartyg och 89 amerikanska stridsflygplan som är mer än 40 år gamla.

För ganska kort tid sedan var USA och Kanada på väg att slutföra ett handelsavtal som skulle ge Kanada bättre villkor än USA:s andra stora handelspartner, såsom Kina och Mexiko. Det nuvarande avtalet har säkerställt Kanada ett årligt handelsöverskott gentemot USA på 50 miljarder USD. Det nya avtalet skulle ha varit ännu bättre för Kanada, men skulle också ha satt stopp för Kinas export av statsstödda bilar och stål via Kanada in i USA. Plötsligt drog Carney tillbaka Kanada från det annars överenskomna nya avtalet med USA med hänvisning till att Trump endast var ute efter att göra Kanada till en vasallstat till USA. Carney vägrade att offentliggöra det brutna avtalet och sina motiv. Hans ministrar ålades tystnadsplikt, och medierna följde lydigt efter. Innan dess hade premiärministern dock ingått ett omfattande samarbetsavtal med Kina, som omfattade resor, visum, livsmedelshandel och energi. Det har uppenbarligen inte stört Carney att Kina är världens största manipulatör när det gäller valuta, statliga subventioner och prisdumpning, och att landet stjäl patent och skyddad know-how med alla medel.

De europeiska ledarnas och mediernas hjärtliga mottagande av Mark Carney som en framtida samarbetspartner och vapendragare i kampen mot Trump visar bara att de inte har förstått vad Carneys mystiska uppror mot amerikanerna egentligen handlar om. Den antiamerikanska våg som just nu sköljer över det socialdemokratiska Kanada är skickligt iscensatt av Carney för att tvinga de upproriska delstaterna Quebec och Alberta att stanna kvar inom den kanadensiska federationen och inte sträva efter självständighet genom kommande folkomröstningar, vilket den kanadensiska konstitutionen ger dem rätt till. De två delstaterna vill ha betydligt större självständighet än vad det centralstyrda kanadensiska samhället för närvarande tillåter. Till exempel har det franskspråkiga Quebec länge haft en mycket lös koppling till federationen, och Alberta vill själv bestämma över sin invandringspolitik, utnämningen av domare och en hel del annat.

Om de kommande folkomröstningarna här i höst leder till den större självständighet som premiärminister Carney för allt i världen vill undvika, kan vi förvänta oss att fler delstater kommer att följa efter. Det skulle innebära slutet för den centrala förmyndarstaten som Trudeau och Carney mödosamt har byggt upp, och framtidens Kanada skulle komma att likna USA mycket mer, där delstaterna just har full suveränitet över sina egna angelägenheter såsom ekonomi, domstolar, polis, skolväsendet och sociala frågor, och där det gemensamma ansvaret för valuta, penningpolitik, försvar, högsta domstolen och utrikespolitik ligger hos den federala regeringen.

Det måste alltså sägas vara något av en billig och cynisk manöver att skrota ett redan ingånget lukrativt handelsavtal, bara för att man behöver stämpla USA som tyrann och förtryckare för att uppnå en inre sammanhållning som annars inte skulle finnas. Men det är ju inte första gången som en kung eller härskare skapar sig ett hot utifrån för att hålla ihop de vilsna fåren.

Carney måste dock komma ihåg att när dammet har lagt sig efter de kommande folkomröstningarna i Alberta och Quebec, måste han försöka lappa ihop de skador han har åsamkat både Kanada och USA genom att bryta sina avtal. Där kommer han att möta en Trump som har ett minne som en elefant och som kommer att glädja sig åt att se en nedbruten Carney, EU:s bästa vän, krypa till Vita huset på sina gråtande knän för att rörda tacka för vad han nu kan få.