Västvärlden har börjat skämmas för sin historia, för sina framgångar och för de värderingar som en gång byggde dess civilisation. Det är en utveckling som USA:s utrikesminister Marco Rubio gick till hårt angrepp mot i det tal han höll vid Akropolis i Aten.
Med Akropolis som fond höll USA:s utrikesminister Marco Rubio under den 7 oktober ett tal, vars betydelse redan har jämförts med Winston Churchills berömda ”We will fight on the beaches”.
Rubio tecknade en berättelse om det arv som förenar antikens Grekland, det kristna Europa och det moderna USA. Han talade om ambition, mod, plikt och viljan att sträva efter storhet – egenskaper som han menar har gjort västvärlden unik, men som i dag är hotade och riskerar att gå förlorade.
Hans kritik riktades mot ett Väst som river sina monument, fördömer sin historia, försvagar sitt försvar och överlåter allt större delar av sitt självbestämmande till internationella institutioner – och detta samtidigt som andra makters ambitioner växer.
Rubios budskap är att en civilisation som inte längre tror på sitt eget värde till slut riskerar att förlora både sin styrka och sin frihet. För honom handlar det därför inte bara om att minnas historien, utan om att återupptäcka den kraft som skapade den – och att våga försvara det arv som förts vidare genom generationer.
Rubios anförande är ett tal om västerländsk identitet, nationell suveränitet och en civilisation som står inför ett vägval. Men framför allt är det en uppmaning att sluta be om ursäkt för sitt ursprung och åter börja tro på sin egen framtid.
Se Marco Rubios tal i Aten:
Nedan återfinns en AI-översättning av talet i sin helhet:
Det finns storslagna ruiner över hela världen. I många fall är det platser där historien tycks ha nått sitt slut: lämningar efter avlägsna kulturer som för länge sedan försvunnit ur det levande minnet.
Men Akropolis är annorlunda.
I tusentals år har den civilisation som uppförde det vi ser bakom mig fängslat västvärldens fantasi. Generationer av våra statsmän, konstnärer och filosofer har blickat tillbaka på den – med förundran och vördnad.
Tiden har en benägenhet att avtrubba våra sinnen. Stora segrar och katastrofala nederlag tycks krympa till fotnoter i historieböckerna, till ännu ett faktum som våra skolbarn ska lära sig utantill och sedan glömma. Men antikens greker tycks ha ett nästan mystiskt grepp om vårt
kollektiva minne. De kallar oss tillbaka till sig, gång på gång.
År 480 före Kristus nådde Xerxes arméer denna stad och satte dess helgedomar i brand. De flesta atenarna hade då redan evakuerats sjövägen till en närliggande ö. Men en liten grupp vägrade lämna sitt hem. I stället förskansade de sig i Akropolis klippfästning för att utkämpa en enastående sista strid. De vräkte ner väldiga stenblock från klipporna över de persiska inkräktarna och lyckades under flera dagar hålla dåtidens mäktigaste imperium stången.
Till slut blev de övermannade. Perserna plundrade templen, brände helgedomarna och jämnade Akropolis med marken. Men när atenarna återvände samlade de ihop resterna av det gamla Akropolis och begravde dem inne i den kulle där byggnaderna hade stått. Och årtionden senare, under Perikles, uppförde de Parthenon.
Sedan dess har Parthenon stått där i 25 århundraden. Imperier har uppstått och gått under i dess skugga. Och ättlingarna till de män som byggde det – Atens och Roms söner – har fört sin civilisation med sig till jordens yttersta gränser.
Två och ett halvt århundrade efter grundandet av den amerikanska republiken, på andra sidan jordklotet från den plats där jag nu står, står jag här i dag som denna republiks utrikesminister och som sonsonson till nybyggare som kom till den nya världen från Spanien.
Jag står här för att vittna om en skuld som varken tidens gång eller geografiska avstånd någonsin kan utplåna.
Amerikas historia, mitt lands historia, bär antikens fingeravtryck överallt. Grekland är bokstavligen inhugget i arkitekturen hos våra offentliga byggnader: i de höga kolonnerna, kupolerna och monumenten i vår huvudstad. Staden där vår författning föddes – Philadelphia – bär själv ett grekiskt namn.
Männen som grundade mitt land var fascinerade av det kulturarv vi ärvde från ert. De var utomordentligt väl bevandrade i historien och djupt medvetna om sin egen unika plats i den. Men ingen annan historisk epok fångade deras uppmärksamhet och fantasi i samma utsträckning som antiken. Många blir förvånade när de får veta att den mest citerade författaren i The Federalist Papers varken var en upplysningsfilosof eller en politisk teoretiker. Nej, den mest citerade författaren i The Federalist Papers var Plutarchos, den grekiske levnadstecknaren som skildrade Greklands och Roms stora män.
Mycket har skrivits och sagts om det antika Greklands inflytande på de amerikanska grundlagsfädernas idéer – och för den delen även på alla de västerländska filosofer och statsmän som föregick dem. De flesta av oss känner till huvuddragen i denna historia. Aten gav oss demokratin. Platon och Aristoteles gav oss den västerländska filosofin. Våra föreställningar om lag, dygd, medborgarskap och republikanskt styrelseskick formades i de grekiska stadsstaterna. Till och med en stor del av vårt politiska ordförråd – ord som demokrati, tyranni och själva ordet politik – har sitt ursprung här.
Allt detta är sant. Men det vi har att tacka denna plats för – som amerikaner och som västerlänningar – går i själva verket mycket, mycket djupare.
Dessa institutioner och idéer var yttre uttryck för mer grundläggande egenskaper som vi finner hos de gamla grekerna – egenskaper som inte kan reduceras till något särskilt politiskt system eller någon enskild teori.
Här i Aten finner vi för första gången en fullständig förverkligande av alla de grundläggande karaktärsdrag som skulle komma att definiera västvärlden: en stark individualism och en obeveklig ambition; djärva upptäcktsfärder och uppfinningar; en längtan efter att upptäcka, efter äventyr, risker och ära.
En omättlig nyfikenhet på världen och de principer som styr den. En hunger efter att förstå naturens mysterier och avslöja universums hemligheter. En otålighet inför föreställningen att något skulle vara omöjligt, en ovilja att acceptera gränser och begränsningar, en ständig strävan efter att blicka in i det okändas djup.
Detta var inte bara lärosatser eller principer hämtade ur någon särskild filosofisk skola. Det var ett folks karaktärsdrag – uttryckta genom dess traditioner, berättelser och föreställningsvärld; genom de egenskaper det krävde av sina medborgare; genom allt det som människorna levde, kämpade och dog för.
Att känna dem är att känna oss själva.
Det som blomstrade här var den västerländska viljan att avslöja allt det som okunnighet, mörker och avstånd hade hållit dolt för människans förstånd.
Grekerna formade inte bara historien; de gav oss historieskrivningen som sådan. Mycket av det vi vet om många forntida civilisationer kommer nästan uteslutande från grekiska upptäcktsresandes och historikers skildringar. Dessa nöjde sig inte med att nedteckna sitt eget folks historia, utan begav sig ut i världen för att observera och dokumentera främmande folks och kulturers berättelser.
Där andra vände blicken inåt var grekerna de första att rikta sin uppmärksamhet utåt, att söka spänningen och äran i att upptäcka allt som var främmande och nytt.
Det var denna egenskap som skulle driva västvärlden att skapa och bygga sådant som andra inte förmådde, och som skulle skilja oss från så många andra kulturer och civilisationer där stabilitet och den dagliga försörjningen betraktades som livets högsta mål.
Men det är inte bara ambitionen att utforska det okända som vi har ärvt från grekerna. Det är också övertygelsen om att det okända går att lära känna.
Det är tilltron till att världen kan kartläggas, mätas och förstås – och att det finns en rationell ordning i universum, styrd av vissa grundläggande lagar som människan kan observera och det mänskliga förnuftet kan begripa.
Detta utgjorde grunden för det västerländska tänkandet: vår matematik, vår vetenskap och vår medicin. Vår filosofi, etik och religion.
Det banade väg för Jesu Kristi evangelium att finna en bördig jordmån i Europa och blomstra till den kristna civilisation som kom att kallas kristenheten. Det lade grunden för den kristna teologins rikedomar – för Augustinus och Thomas av Aquino och för hela den naturrättsliga traditionen.
Det gav upphov till en civilisation som inte bara kännetecknades av en gemensam kultur, utan också av en gemensam människosyn – en gemensam uppfattning om människan och hennes plats i universum.
Dess efterkommande skulle inte bara dela föreställningen om en naturlig ordning, utan också en särskild förståelse av dygd, öde och förutbestämmelse; av sanning, godhet och skönhet; av en moralisk ordning som föreskriver hur människor bör leva; och av objektiva normer och ideal att sträva efter.
För antikens greker var strävan efter förträfflighet själva grundprincipen för människans existens.
De organiserade hela samhällslivet kring tävlan, ambition och konkurrens: inom filosofi och poesi, skulptur och dramatik, idrott och konst, krigföring och statskonst.
Den klassiska grekiska stadsstaten var en arena där stora män kunde pröva och bevisa sin förmåga, utveckla sin potential genom ständig kamp – för att bli de bästa, de starkaste, de skönaste, i en oavbruten strävan efter att komma allt närmare fulländning.
Jag vet att det jag just har beskrivit, detta sätt att leva, kan låta främmande i moderna öron. Det kan till och med framstå som grymt.
Idealet för många av vår tids ideologier har, uppriktigt sagt, blivit en värld av fullständig trygghet, utan risker eller misslyckanden, utan vare sig segerns ära eller nederlagets skam.
Alltför ofta strävar vi i dag nedåt. Vi utformar våra normer så att ingen ska förlora. Vi bekymrar oss mer om att tillgodose de svagastes bekvämlighet än om att utveckla de bästas potential.
Vi låter det mest enastående bland oss hållas tillbaka av det genomsnittliga, det alldagliga, det medelmåttiga.
Männen som byggde Parthenon strävade uppåt.
De ansåg att livets högsta och ädlaste strävan var att överträffa alla andra, att försöka bli bäst i allt.
De antika grekiska stadsstaterna var fyllda av starka passioner, rivalitet, fraktionsstrider och konflikter.
Men ur denna ständiga kamp om att utmärka sig växte den stora blomstring av konst, filosofi och politisk och intellektuell energi som skulle förvandla en samling städer vid Medelhavet till födelseplatsen för världens största civilisation.
Thymos, som de gamla grekerna kallade det – passionens, styrkans, modets och stolthetens eld – är själva hjärtat i en stor civilisation.
Och utan den? Utan den förlorar nationerna sin vilja att kämpa, sin vilja att sträva, sin vilja att överleva.
I dag har alltför stora delar av västvärlden glömt denna egenskap.
Med tiden började vi i Väst skämmas över just de egenskaper som gjorde oss enastående. Vi kände oss besvärade över att våra prestationer skilde oss från resten av världen. Vårt välstånd blev på något märkligt sätt en källa till skuldkänslor.
Vi trodde inte längre att vi förtjänade vår storhet eller att vi hade gjort oss förtjänta av den.
Ordet ”nationalism” blev ett skällsord.
Och därför rev vi ner våra monument och fördömde vår egen historia. På alltför många platser lärde vi våra barn att skämmas över de länder de en dag skulle ärva.
Under tiden öppnade vi våra gränser, flyttade vår industri utomlands och lät våra försvarsmakter försvagas och förfalla.
Och för varje år som gick tycktes vi överlåta allt större delar av vår suveränitet till andra, genom att föra över beslutsfattandet till globala byråkratier långt bortom vår kontroll.
Men andra var mer än villiga att fylla det tomrum vi lämnade efter oss – det tomrum som vår svaghet skapade.
Och medan västvärldens självförtroende vacklade blev dess motståndare och rivaler alltmer självsäkra och offensiva, samtidigt som de byggde upp sin egen rikedom och makt på vår bekostnad.
Och nu, i dag, står vi vid ett vägskäl.
För det kommande årtiondet och de beslut vi fattar kommer att skriva nästa århundrades historia.
Den väg vi väljer kommer att avgöra om västvärlden behåller sin ledande ställning i världen eller accepterar en framtid präglad av förtvining, underkastelse och tillbakagång.
Antingen väljer vi att handla nu, eller så förlorar vi möjligheten att över huvud taget handla.
Under president Trump har USA gjort sitt val.
Vi väljer att utan ursäkter eller förbehåll sträva efter nationell makt: att återta kontrollen över våra strategiskt viktiga försörjningskedjor, att återindustrialisera vår ekonomi, att återuppbygga vårt försvar och att kämpa om herraväldet över framtidens teknologier och industrier.
Vi väljer att söka oss mot nya gränser: inom avancerad tillverkning och superintelligens; inom drönarteknik, vapen och krigföring; inom halvledare, mineraler, cyberteknik och varje annat område av mänsklig potential.
Att frigöra våra energiresurser, återuppbygga våra fabriker, återföra våra astronauter till månen och inleda en ny tidsålder av utforskning i rymden.
Trots alla sina höga ideal var de gamla grekerna inte naiva.
De förstod att nationer har intressen.
De förstod att statskonst kräver klokhet och diplomati, men de förstod också att den kräver förmågan att använda våld när klokhet och diplomati inte räcker till.
De förstod att makt inte bara kräver att man har förmågan att försvara sig, utan också att andra finner det trovärdigt att man är beredd att använda den förmågan.
Detta är den klassiska förståelsen av politik och statskonst som Trumpadministrationen hoppas kunna återupprätta – inte bara för vårt land, utan för hela vår civilisation.
Vi tror att Europa kan vakna ur sin långa slummer och åter tända den eld som antändes här för tusentals år sedan.
Det finns redan tecken på detta.
Över hela kontinenten bevittnar vi vad vi hoppas är början på ett generationsskifte: kraftigt ökande försvarsutgifter, en mängd nya partnerskap och program samt utökad tillverkning och produktion, som en följd av de historiska försvarsåtaganden som gjordes förra året i Haag.
Grekland har stått i centrum för denna förändring.
Det grekiska folket har återigen visat sig vara en oumbärlig vän till såväl Europa som USA, på områden som sträcker sig från energi och migration till försvar, där Grekland har varit en föredömlig allierad.
Och det är vår uppriktiga förhoppning att hela Europa ska följa ert exempel.
Även om starka känslor tidvis har utsatt vänskapsbanden mellan USA och Europa för påfrestningar får dessa band inte tillåtas brista.
Tillsammans måste vi stärka en allians som är kapabel att möta vår tids hot.
Och det kan vi göra.
För vi tror inte att den transatlantiska vänskapen behöver vara ett nollsummespel.
Tvärtom: vår vision är en allians vars styrka är större än summan av dess delar.
Det är en vision som vi såg förverkligas så sent som förra månaden, genom en helt ny och aldrig tidigare skådad överenskommelse mellan USA, Danmark och Grönland – en överenskommelse som kommer att omforma Arktis och stärka säkerheten för hela Nato.
Alla tre parter i denna uppgörelse gick segrande ur den.
Hela Europa – liksom Nato och USA – blev säkrare, starkare och bättre skyddade tack vare den.
Vi vill vinna tillsammans.
Vi måste vinna tillsammans.I dag har det blivit modernt att tro att en upplyst utrikespolitik innebär att man prioriterar det globala samfundet framför sitt eget folk.
Och jag tror att vi även här har mycket att lära av männen i antikens Grekland.
För de visste att det varken var själviskt eller fel att vara lojal mot sin nation, och inte heller själviskt eller fel att kämpa för att försvara dess intressen framför allt annat.
De trodde innerligt på idealet om den stora människan: den enastående individ som uppnår odödlighet genom sina egna handlingar.
Men de trodde också att ära och berömmelse var något man vann genom att sträva, offra sig och utföra stora bedrifter för något som var större än en själv.
Den återkommande hjältegestalten i den antika grekiska världen var den människa som var beredd att betala vilket pris som helst för en sak värdig hennes lojalitet.
Vi ser detta hos Sokrates, som vägrade överge sitt sökande efter sanningen, även när det kostade honom livet.
Vi ser det i de legendariska 300 spartanernas sista strid. Omringade och hopplöst underlägsna de väldiga persiska arméerna avböjde de möjligheten att rädda sig själva och valde i stället att kämpa till siste man, hellre än att överge sin post eller svika sin plikt.
Och vi ser det i den episka myten om Akilles, som ställs inför valet att återvända hem och leva ett långt och fridfullt liv, men som i stället väljer att stanna vid Troja och gå under i sin strävan efter evig ära.
Detta är de egenskaper som skulle komma att forma västvärldens moraliska föreställningsvärld.
Från den kristne martyren som vägrade förråda sin tro till patrioten som gav sitt liv för sitt land; från den helige Thomas More till slaget vid Alamo.
Samma anda löper genom de odödliga avslutande orden i USA:s självständighetsförklaring:
”Vi förpliktar oss ömsesidigt gentemot varandra med våra liv, våra tillgångar och vår heliga ära.”Det är från grekerna som västvärlden har ärvt sin pliktkänsla – en orubblig lojalitet mot sina principer, sin sak och sitt land.
Våra hjältar, västvärldens hjältar, är de som väljer att förbli trogna sin plikt just när det är som svårast och mest smärtsamt att göra det.
Mannen som står vid sitt ord. Soldaten som inte överger sin post. Kaptenen – den klassiska kaptenen – som går under med sitt fartyg.
Detta är något helt annat än vad vi exempelvis fortfarande ser hos fanatiker som Irans radikala mullor, vars dödskult hyllar självmordsbombare som är barn som nationella hjältar och framställer martyrskapet som ett självändamål.
Våra hjältar kan vara beredda att dö för sin sak, men våra hjältar dyrkar inte döden.
Det är just därför att vi värdesätter livet som vi kan erkänna hjältemodet hos dem som hellre offrar sitt liv än förråder sina principer.
Vi tar i dag västvärldens föreställningar om dessa ting – hjältemod, heder och plikt – för givna.
Vi utgår från att de på något sätt är universella för alla människor, i alla tider och på alla platser.
Men det är de inte.
De är resultatet av en särskild karaktär, en karaktär som växte fram här och som kom att forma hela historien om den civilisation som följde.
En civilisation som vi i dag måste kämpa för att försvara med samma passion som våra förfäder gjorde.
Männen som byggde Parthenon efterträddes av den europeiska kristenhetens arkitekter, som reste katedralerna i Milano, Köln och Florens.
Den strävan efter att fullända människokroppens gestalt som drev de antika grekiska skulptörerna fick ett nytt uttryck hos Michelangelo.
De grekiska filosofernas sökande efter universums struktur fördes vidare av Kopernikus, därefter av Galileo, Kepler och Newton.
Hungern efter ny kunskap var det som gav upphov till Magellans första världsomsegling, till Columbus upptäckt av Amerika och slutligen till Apollo 11:s resa till månen.Och de egenskaper som fick Alexander att erövra hela den då kända världen återkom hos Caesar, sedan hos Karl den store och Cortés.
Och i Amerika återupptäckte samma tradition sig själv på nytt.
Ett öppet och vilt land blev skådeplatsen för en stor återfödelse av den västerländska fantasin och ambitionen.
Den grekiska strävan efter nya horisonter blev den amerikanska nybyggarandan.
Atens och Roms civilisation förvandlade en ung republik längs Atlantkusten till ett kontinentalt imperium.
De största amerikanerna i varje generation har burit sina förfäders omisskännliga kännetecken – födda i Aten, formade av Rom, döpta i kristenheten, härdade i det medeltida Europas smältugn, begåvade med det engelska frihetsidealet och därefter förda över Atlanten för att återfödas vid den nya världens stränder.
Tillsammans måste vi nu återupptäcka denna anda.
Vi befinner oss vid en historisk vändpunkt – en vändpunkt inte bara i mitt lands historia, utan i hela vår civilisations historia.
De hot vi står inför i dag är minst lika verkliga som de som utspelade sig på antikens dramatiska scen.
Nationella intressen upphörde inte att existera när internationella institutioner växte fram.
Kriget försvann inte bara för att vi föredrog fred.
Andra stater fortsatte att rusta upp, söka inflytande och konkurrera om territorier, teknologi, resurser, marknader, energi och makt.
Och nu är det återigen krig.
Återigen råder en ny stormaktskonkurrens.
Återigen står vi inför sårbarhet, aggression, terrorism och ett helt universum av nya hot och angrepp.
Därför måste vi återuppbygga våra institutioner och allianser för att tillsammans kunna möta dessa hot.
Vi måste förstå att syftet med dessa institutioner och allianser inte är att avskaffa suveräniteten hos de nationer som ingår i dem, utan att försvara den.
Och att nationer inte behöver överge sina särskilda identiteter för att kunna erkänna sina gemensamma intressen.
Tillsammans med våra partner här i Grekland har vi skapat en modell för detta.
Det gäller våra försvarssamarbeten, vårt samarbete kring energi och teknologi och vår gemensamma ambition att säkra Europas gränser mot de hot som massmigrationen innebär.
Vår vänskap går tillbaka till de allra första åren av min nations existens.
När Grekland år 1821 reste sig för att återvinna sin självständighet efter århundraden av osmanskt styre kände amerikanerna igen något bekant i denna kamp.
Tre år senare höll den store amerikanske statsmannen Daniel Webster ett berömt tal inför kongressen, där han bidrog till att föra den grekiska revolutionens sak inför representanterna för den unga amerikanska republiken.
Och han inledde med att rikta deras uppmärksamhet mot allt som omgav dem.
Så här sade han i sitt tal:
”Denna fria styrelseform, denna folkvalda församling … denna sedvänja av fri debatt och offentlig diskussion, denna tankarnas kraftmätning … till och med själva byggnaden där vi sammanträder, dessa välproportionerade kolonner, denna utsmyckade arkitektur – allt påminner oss om att Grekland har existerat och att vi, liksom resten av mänskligheten, står i stor tacksamhetsskuld till det.”Dessa ord är lika sanna i dag som när han uttalade dem.
Och vi alla – inte bara amerikaner, utan också européer och våra vänner i hela västvärlden – måste på nytt lära oss de lärdomar som våra förfäder hämtade från denna plats och dess historia.
Greklands historia ger oss inte bara en glimt av våra institutioner i deras tidigaste former. Greklands historia visar oss en bild av oss själva.
Den visar oss att vi har ärvt ett arv från stora hjältar, och att vi bör vara stolta – att vi bör vara oerhört stolta – över vårt ursprung.
Vi bör förundras över vad våra förfäder skapade ur detta landskap.
Berättelsen om vår civilisation är den största berättelse mänskligheten någonsin har känt.
Och den började här, med västvärldens första män och kvinnor.
Från dem – från dem – kan vi återupptäcka de dygder, det mod och den styrka som krävs för att möta de faror vi står inför i vår egen tid.
Tack.
Under presidentens och utrikesministerns ledning leder USA utrikesdepartement landets utrikespolitik genom diplomati, opinionsbildning och bistånd. Detta sker genom att främja det amerikanska folkets intressen, säkerhet och ekonomiska välstånd. På det amerikanska folkets vägnar främjar och förkroppsligar vi demokratiska värderingar samt verkar för en fri, fredlig och välmående värld.
Utrikesministern är presidentens främsta rådgivare i utrikesfrågor, och genomför presidentens utrikespolitik genom utrikesdepartementet, som omfattar utrikestjänsten (Foreign Service), den civila förvaltningen (Civil Service) och USA biståndsmyndighet för internationellt utvecklingssamarbete (U.S. Agency for International Development, USAID).
