Ännu en gång tvingas Israel in i ett utbytesavtal där några oskyldiga civila gisslan köps loss med en hord mördare. Trycket att släppa gisslan efter mer än 630 dagars tortyr i tunnlarna och kropparna av dem som mördats av Hamas under tortyr är formidabelt både inom Israel och utifrån. Den judiska religiösa skyldigheten att befria judar som kidnappats och sålts som slavar har följt det judiska folket på gott och ont i över 3.500 år. Israels fiender har lärt sig att utnyttja detta maximalt gång på gång. Det värsta exemplet var utväxlingen av soldaten Gilad Shalit mot 1.027 terrorister, som många först nu inser var ett allvarligt misstag.

Om Hamas kommer att acceptera Trumps förslag är ännu inte klart. De superrika Hamasledarna som bor i Qatar och Turkiet har mycket litet inflytande på planen. Vad de skriver under kommer inte nödvändigtvis att respekteras av ledarskapet i Gaza. Hamas har också förlorat en av sina viktigaste inkomstkällor: det humanitära bistånd som de har stulit och sålt till den utarmade befolkningen sedan 2007 kanaliseras nu direkt till dem som behöver det.

Norge och resten av västvärlden kämpar via FN hårt för att Hamas ska få tillbaka kontrollen över det humanitära biståndet, men än så länge verkar det som om Israel och USA inte ger med sig. Under tiden flödar propagandan om att civila dödas i matköerna av Israel. Enligt norska medier är det inga Hamas-terrorister som dödas i Gaza, bara kvinnor och barn. Tydliga bevis för att det är Hamas själva som dödar civila i köerna förmedlas inte av våra statsfinansierade medier. Retoriken och propagandan som dessa outlets sprider mot Israel verkar vara på väg att gå över styr.

Utöver USA står Israel nästan ensamt om att kräva ett omedelbart och ovillkorligt frisläppande av gisslan. Cirka 20 av dem är förmodligen fortfarande levande, medan cirka 30 förmodligen mördats i tunnlarna. Några konkreta krav på Hamas hör vi inte talas om, varken från EU eller från Norge, som alla säger sig vara angelägna om att internationell rätt ska följas i alla krig.

Intressant är att ju mer terror islamistiska terrorister begår mot judar, västvärlden och sina egna befolkningar, desto mer överseende agerar västvärlden mot dem. Detta stöd sker på flera sätt. Ett exempel är att pengar kanaliseras genom ”humanitärt bistånd”. Ett annat är förtrycket av den egna befolkningen som går obemärkt förbi, som det som sker i Gaza. Sedan är det judahatet i FN:s högborg, som skapar mycket globalt buller och avleder världens uppmärksamhet från den antisemitism och brutalitet som utförs av de regimer som kontrollerar organisationen.

Vissa politiker och vänstern har valt en tydlig antiisraelisk politik. De stödjer terroristerna, de vägrade kungen att tillmötesgå Israel för oktobermassakern, de bjuder till och med in terrorister hit med privatflyg, de tog emot utrikesministern i Iran dagen innan kriget mellan Israel och Iran bröt ut, de tar emot FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese, en person som öppet har stöttat antisemitism och terrorister i flera år.

Enbart tiden kommer att utvisa hur mycket av de biståndsmiljarder som Norges politiker år ut och år in utan någon som helst kontroll har översvämmat PLO och Hamas med som har använts för att bygga just de tunnlar där israeler har torterats och mördats i över 630 dagar. En sak är säker: Pengarna har inte gått till de fattiga araberna i Gaza, Judeen och Samarien.

Det är inte bara staten som bedriver en judofientlig utrikespolitik. Idag kan kommuner, universitet och olika organisationer och institutioner bedriva en självständig utrikespolitik! Argumentet ”etisk handel” används aktivt för att bojkotta utan demokratisk legitimitet. Vi ser samma sak i resten av Europa och även i delar av USA. Hur kan en stad eller ett universitet ha en egen anti-israelisk utrikespolitik?

Aggressionen mot Israel och judarna har till och med hårdnat efter Israels historiska seger över Iran och dess metastaser i regionen och efter oktobermassakern 2023. På mindre än två år har Israel lyckats förskjuta maktbalansen i Mellanöstern avsevärt till terroristernas fördel. Ändå är det Israel som blir alltmer hatat och attackerat. På så sätt kämpar Israel inte bara mot islamisternas försök att utrota staten och judarna, utan också mot västvärldens ideologiska krig mot Israel.

Det verkar som att ju mer västvärlden själv utsätts för islamistisk terror, desto mer benägen är den att svälja terroristernas propaganda och stödja dem. Terrorn i USA den 11 september, tågen som jihadisterna sprängde i luften i Spanien 2004, attackerna mot Londons tunnelbana och bussar 2005 och ISIS massakrer i Paris 2015 och 2017 utfördes uppenbarligen av en oidentifierad fiende.

Spanien, Frankrike och i viss mån England verkar sympatisera mer med terroristerna än med Israel trots terrordåden mot deras egna befolkningar. I Oktobermassakern deltog mer än 6.000 terrorister och civila i jihadisternas mordorgie utan att det genererade någon våg av motreaktioner från väst – tvärtom. Ju större nederlag Hamas och Iran har lidit, desto mer fientligt inställda har västvärlden blivit till Israel. Efter den historiska segern mot terrorstaten Iran krävde vänstern i Norge och andra västländer en bojkott av Israel, inte av Iran. Kan denna typ av irrationellt beteende förklaras utifrån Stockholmssyndromet?

Ett annat problem som Israel står inför är att allt fler islamister får makt genom olika ämbeten i västländer och missbrukar den för sin privata jihad mot Israel. Ett skrämmande exempel är Zohran Mamdani som vann Demokraternas primärval till borgmästarkandidat i New York City. Mannen som anser att en terroristisk intifada är bra och som förklarar att han kommer att arrestera Netanyahu om han kommer till New York vill införa en islamistisk utrikespolitik i staden som inte har något som helst att göra med att vara borgmästare. Hur farliga sådana islamister är framgår kanske av Trumps reaktion, där han hotade med att använda nationalgardet om någon försöker gripa Netanyahu.

I västvärlden intensifierades alltså hatet mot Israel trots en utbredd enighet om att Iran aldrig får skaffa kärnvapen. Ändå reagerade politiker omedelbart med att anklaga Israel för att bryta mot folkrätten istället för att stödja Israel. En av de få som tänkte klart och visade sin uppskattning var den tyske förbundskanslern Friedrich Merz som försvarade Israels attack mot Iran och sade att det var ett ”dirty job Israel is doing for all of us”.

Vänsterns idé om att ”låta er kapitulera och hoppas att det slutar annorlunda nästa 7 oktober” är inte längre något Israel vill experimentera med. Trots krig på flera fronter uppnådde Israel en formidabel seger över Iran och därmed också över dess terroristarmar i Mellanöstern. Trots krig på flera fronter har det gångna året varit ett rekordår för Israels ekonomi. Intäkterna från den ständigt ökande handeln märks på Tel Aviv Stock Exchange. Detta sker samtidigt som islamister och deras vänstervänner har arbetat hårt för att stödja Iran, rädda Hamas, underminera Israel och bojkotta israeliska företag och produkter som Norge, Sverige och västvärlden inte kan klara sig utan. Det är osannolikt att Israel kommer att lida mest av denna typ av självdestruktiva och kontraproduktiva reaktion.