I flera attacker de senaste åren har gärningsmannen inte haft en tydlig ideologisk profil som motsvarar välkända kategorier, enligt en omfattande studie genomförd av Mitteldeutscher Rundfunk (MDR).

Radikaliseringsprocessen är i många fall individuell och motiven – förutom personligt missnöje – är oklara, vilket komplicerar säkerhetsmyndigheternas arbete med att försöka förutse vilka av de många människor som uppvisar hotfullt eller störande beteende som i slutändan utgör ett verkligt hot, konstaterar det regionala tyska public service-bolaget.

Attacken på julmarknaden i Magdeburg i december 2024, där sex personer dödades och 300 skadades när saudiarabiern Taleb Abdulmohsen plöjde genom folkmassan med en bil, anses vara ett emblematiskt, men inte unikt, fall.

Abdulmohsen hade ett kriminellt förflutet och hade uttalat hot, ändå fanns han inte på säkerhetsmyndigheternas radar i den utsträckning att de kunde ha förhindrat attacken i Magdeburg. Orsaken tycks vara att han inte framstod som en klassisk islamist och att saudiarabiern i avsaknad av en tydlig ideologisk motivation inte klassades som tillräckligt farlig.

Hur många anses vara tillräckligt farliga?

En talesman för den federala kriminalpolisen meddelade i juni att man för närvarande anser att 561 personer är hotfulla. Dessa är spridda över fenomenområdena vänster, höger, utländska ideologier och andra.

På en förfrågan till inrikesministerierna i de 16 delstaterna har några av dem svarat med specifika siffror. Bayern skriver till exempel att 43 personer kategoriserades som ett hot i slutet av april. I Nordrhein-Westfalen betraktades 205 personer som hot i slutet av mars.

Frågan är vem de riskerar att förbise med de metoder de använder. Hur många farliga människor, särskilt bland socialt isolerade individer, förbises? I Tyskland har detta nu blivit en politisk fråga.

”Den federala strukturen och de olika definitionerna av farliga personer är ett stort problem”, kritiserar Konstantin von Notz, en politiker från Green Party och medlem i Bundestagets inrikesutskott. ”Det är ännu mer komplicerat på europeisk nivå. De olika säkerhetsmyndigheterna kan inte komma överens om vem som är farlig och på vilket sätt.”

En österrikisk professor menar att personligt missnöje kan ta sig uttryck i en radikalisering som till sin natur är vag:

”Vi talar här om en ideologi av personliga klagomål”, förklarar Florian Hartleb, professor vid Modul University i Wien.”Det betyder att vi talar om radikaliseringsprocesser som härrör från personliga frustrationer, personligt missnöje, men som också är kopplade till politisk radikalisering.”

Under sina undersökningar stöter MDR:s reportrar till och med på en person som verkar hotfull, en bekant till Magdeburg-terroristen som identifierats som Ahmed A. – även han saudiarabisk.

43-åringen uttrycker förståelse för brottet: ”Det var en hämndaktion av personliga skäl. Den som hade upplevt samma sak som Taleb skulle ha hämnats på samma sätt.”

Ahmed A. lärde känna Abdulmohsen, som också kommer från Saudiarabien, via Twitter, förklarar han i en intervju med MDR Investigativ: ”Han skrev mot islam eller om ateism. Det var detta ämne som förde oss samman”, säger Ahmed A. Abdulmohsen, och som ”visade honom vägen till visum och biljett”.

Abdulmohsen kände sig förföljd, säger Ahmed A., av myndigheterna, av samhället. En uppfattning som han själv också har: ”Fram till nyligen led jag till exempel av myndigheternas korruption. De för krig mot dig bara för att du är saudiarab.” Attacken var därför en hämndreaktion.

Är han en posör eller ett allvarligt hot? MDR frågar om mannen som kort efter intervjun går under jorden.

De har tid att reda ut hans bakgrundshistoria: Ahmed A. kom till Tyskland 2017, sökte asyl och fick omedelbart avslag. Som nästan alla andra asylsökande som fått avslag utvisades han inte, och under de år som följde begick han flera brott – bland annat ett överfall i oktober 2022. Under tiden har en domstol beordrat immigrationsmyndigheterna att erkänna honom som flykting.

Ahmed A. känner sig diskriminerad och falskt anklagad. Han skickar ett röstmeddelande: ”De kastar mer och mer bränsle på elden.” Vad han uppenbarligen menar är att han ser brottmålet som bara nästa exempel på statligt godtycke.

Här är det hämnd snarare än ideologi som är den viktigaste faktorn, betonar ännu en forskare:

Hans Goldenbaum är en islamisk forskare och radikaliseringsforskare från Halle. Han har utarbetat en expertrapport om Taleb Abdulmohsen, gärningsmannen bakom attacken i Magdeburg. När han tittar på intervjun med Ahmed A. känner han igen paralleller: ”Tanken på hämnd är mycket central här. Det är faktiskt det som förenar den här attacken med attacken i Magdeburg.” Hämnd skulle utkrävas mot staten, dess institutioner och den tyska befolkningen.

Det var förmodligen detta som Abdulmohsens attack i Magdeburg handlade om. En bredare politisk eller ideologisk kontextualisering saknas också: Jag kom till Tyskland och upplevde den tyska staten som någon som förföljde, skadade och förolämpade mig personligen. Och jag vill hämnas för det”, säger Goldenbaum.

När Ahmed började uppträda hotfullt uppmanades han att förklara att han skulle sluta med det:

”Jag har hotat alla myndigheter”, hade Ahmed A. sagt. ”Jag ska bränna ner staden och alla i den.” Han fick då höra att detta var ett hot mot säkerheten och fick skriva under en deklaration om att han inte skulle genomföra hotet. Flykting på gatan, hemlös

Det är omöjligt att avgöra om han är farlig, säger Goldenbaum:

”I hans fall kan vi säga att han kanske gör något om tre månader. Han kanske gör något i morgon. Det kan också vara så att han inte gör något alls.

Ahmed A. är under övervakning men är inte efterlyst, säger tyska myndigheter till MDR.

Det tyska public service-bolaget berör inte en fråga som ligger i luften: Kan Tyskland ha importerat en massa människor som av en eller annan anledning är extra benägna till personligt missnöje?