”Ta från de rika” har länge varit en välkänd slogan för socialistiska politiker. Men det är lättare sagt än gjort och situationen i Storbritannien är ett bra exempel.

Storbritannien försöker beskatta de superrika. Det har fått en stökig start. En åtgärd var att britterna, under ledning av finansminister Rachel Reeves, avskaffade ett kryphål i skattesystemet som gjorde det möjligt för rika utlänningar (så kallade non-domiciles eller non-doms) att bara betala skatt på sin inhemska inkomst.

Vinster som gjordes utomlands ignorerades om de inte fördes in i Storbritannien. Detta kryphål avskaffades i april.

Istället för att betala drar sig rika utlandsboende ur – vilket väcker frågor om huruvida åtgärden kommer att ge några pengar alls. Hittills verkar det som om de brittiska skatteintäkterna faktiskt faller, eftersom så många rika människor flyr från Storbritannien.

– Jag är på väg bort, sa Bassim Haidar, en nigeriansk-född libanesisk affärsman till Wall Street Journal.

Haidar flyttade till Storbritannien 2010. Om han hade stannat skulle han ha fått betala mellan fem och sju gånger så mycket i skatt.

Det kommer en tid när du inte känner dig välkommen längre, och det är då det är dags att börja packa och lämna.

Storbritannien plågas av hög statsskuld och en sönderfallande infrastruktur. Labour hoppades att nya skatter skulle inbringa cirka 45 miljarder dollar fram till 2030. Men de rika sitter inte och väntar på att bli plundrade utan flyr landet. Nu ser det inte ut som att åtgärden kommer att ge mer pengar till den tomma brittiska statskassan alls.

Det brittiska experimentet har visat hur svårt det är att beskatta de rika. På vänsterkanten har beskattning av höginkomsttagare blivit ett slagord som en lösning på inkomstskillnader och sönderfallande sociala skyddsnät. Förespråkare för låga skatter säger att beskattning av de rika är kontraproduktivt och skrämmer bort jobbskapare och stora spenderare.

Totalt 74.000 non-doms har flytt Labourregeringens desperata jakt efter skatteintäkter.

Utöver den förlamande skattenivån är många oroade över den skyhöga brittiska arvsskatten, som har höjts till hela 40 procent.

Det är värst för britter som inte kan fly, som brittiska bönder med alla sina tillgångar knutna till den mark de äger, som nu också upplever skattehöjningar i form av en arvsskatt som kommer att göra det omöjligt för många att hålla gårdarna inom familjen.

I New York har Demokraternas islamistiska, judehatande, kommunistiska kandidat Zohran Mamdani föreslagit en ”miljonärsskatt” för New York-bor som tjänar mer än 1 miljon dollar per år, vilket har fått rika New York-bor att säga att de vill flytta till lågskattejurisdiktioner som Florida eller Texas.

I Norge har vi under många år upplevt en ständig press från vänster för att öka skatterna för de rika. Resultatet är att rika norrmän flyr till Schweiz och norska företagare säljer sina tillgångar till utlänningar som lever under andra skattesystem.

Till och med Sverige har avskaffat förmögenhetsskatten, som är en dubbelbeskattning, precis som arvsskatten.

En av utmaningarna med att beskatta de superrika är att de är mycket rörliga. De tenderar att äga hus runt om i världen, har privatjet till sitt förfogande och en mängd rådgivare som snabbt kan ordna visum och byråkratiskt pappersarbete.

Dubai, Italien och Monaco rullar ut den röda mattan och erbjuder ingen beskattning eller strukturer som liknar Storbritanniens (eller Norges) skattemodeller.

Det verkar som om Labourregeringen överskattade hur djupt så kallade expats älskade London.

– Kanske var regeringen lite för säker på att de internationella rika älskade London så mycket att de inte ville lämna, säger Charlie Sosna, partner i advokatbyrån Mishcon de Reyas avdelning för privata förmögenheter.

Men London är inte vad det en gång var, och vita britter är redan en minoritet i huvudstaden, som också har drabbats hårt av stigande priser (som knappast stör de superrika) och en explosionsartad ökning av brottsligheten.

Rika britter har också försökt fly undan Storbritanniens höga skattesatser i årtionden. På 1970-talet flyttade Rolling Stones till Frankrike för att undvika skatt, medan David Bowie flyttade till Schweiz.

Den förmögne skeppsredaren John Fredriksen flydde från norskt skattetyranni redan 1978. Nu har han flytt från Storbritannien också.

Skatteförmånerna för icke-doms går tillbaka till 1799, då landets första inkomstskatt infördes för att finansiera kriget mot Napoleon.

Enbart inkomst som tjänats i Storbritannien var skattepliktig, så investeringar i imperiets kolonier undvek beskattning. Det var också gynnsamt för utlänningar som inte förväntade sig att bo i Storbritannien permanent och som behöll sitt ursprungliga medborgarskap.

Brittiska myndigheter visste att vissa rika invånare skulle flytta på grund av skatteförändringarna, men Storbritanniens oberoende budgetövervakare, Office for Budget Responsibility, uppskattade att detta skulle leda till att cirka 12 procent av de som inte var bosatta i Storbritannien skulle flytta.

Men nu varnar de för att utflyttningen kan bli högre och säger att ”ett ökat beroende av denna lilla och rörliga grupp av skattebetalare därför utgör en finanspolitisk risk”.

Flykten märks redan på lyxmarknaden. Priserna på dyra bostäder har fallit med så mycket som 37 procent under årets första kvartal, vilket urholkar värdet på hemmen till de superrika som fortsätter att bo kvar i exempelvis London.

Eftersom rika britter också flyr skattesystemet i stor skala överförs skattetrycket till dem i medelklassen som inte har samma möjligheter.

Exakt samma sak händer här i Norge. När Røkke flyttade från Asker förlorade kommunen och staten cirka 200 miljoner norska kronor i skatteintäkter. Røkke betalade personligen 175 miljoner norska kronor i skatt redan 2020, utöver skatten från de bolag han äger.

Medan de superrika tar sina skatter med sig och flyr, är gränserna öppna för migranter som i huvudsak bara bidrar till enorma kostnader för statsbudgeten, som finansieras av de återstående skattebetalarna.

Så här sköts den nationella ekonomin av socialdemokrater, både i Storbritannien och i Norge och Sverige.