Martin Sandbu är en norsk journalist och författare som regelbundet skriver krönikor i Aftenposten. ”Han har studerat vid Oxford och Harvard och har en doktorsexamen i politisk ekonomi. Han har varit rådgivare till regeringar och icke-statliga organisationer om resursutnyttjande och utveckling. Sedan 2008 har han varit kommentator på den europeiska ekonomin i Financial Times.”

Sandbu har ordning och reda på sitt CV, särskilt för en journalist. Men det är förstås ingen garanti för nykter och objektiv journalistik.

Han är en återkommande kolumnist.

Han är regelbunden krönikör i Aftenposten och förmedlar den narrativa pressens lättvindiga nyspråk, utan sammanhang och utan motsägelser. Sandberg är EU-anhängare, globalist och nyliberal rakt igenom.

Det kan vara nyttigt att läsa hans artikel i Aftenposten den 14 juli om ”Fem ekonomiska krig vi förstår mindre om än vi borde”, men som Sandberg i sin oförställda arrogans uppenbarligen tror sig förstå bättre än vi andra.

Det första är ”Putins energikrig mot Europa”. Enligt Sandbu var det på grund av Putins energikrig som vi fick ”de höga gaspriser som gav Europa – inklusive södra Norge – rekorddyr el.”

Det måste vara länge sedan Sandberg var i Norge, för det är ett påstående som helt klart strider mot fakta.

Priset på el började stiga långt innan Putin invaderade Ukraina. Detta är väl dokumenterat, bland annat i professor Øystein Norengs bok Kraften, Makten og Pengene. Ökningen av elpriset var resultatet av en medveten politik, underlättad av flera norska regeringar under en lång tidsperiod, som ett resultat av EES-anpassningen, ACER-avtalet och överföringskablarna till Tyskland och England.

Den verkliga historien är att elpriset började stiga långt innan Putin invaderade Ukraina.

Den verkliga historien är att Ap, Høyre och Frp har överlämnat kontrollen av norsk vattenkraft till EU. Det har lett till att norska hushåll och norsk kraftintensiv industri har berövats billig el till förmån för kraftproducenter, utländska fonder och tyska kommuner.

Det skandalösa är att EU:s reflexmässiga reaktion och rånet av befolkningen aldrig har varit föremål för vare sig offentlig debatt eller ordentlig parlamentarisk behandling. Det är i grunden odemokratiskt, men ett känt faktum även bland de politiker som har varit ansvariga för maktövertagandet.

Det passar helt enkelt inte in i berättelsen om EU, globaliseringen och de överstatliga lösningarnas förträfflighet.

Enligt Sandbu är det andra kriget ”slaget om Rysslands ekonomiska krigskapacitet”. Han syftar här på västvärldens ekonomiska sanktioner. Återigen drar Sandbu en slutsats som inte stöds av fakta. Han menar att den ryska ekonomin nu är pressad till bristningsgränsen och att Norge endast ”passivt och med reservationer” anslutit sig till EU:s sanktionspaket.

Han har lite fog för att säga så. Ryssland avancerar på alla fronter i Ukraina. Det har länge stått klart att Ukraina och väst inte kan vinna kriget militärt. Vad som har hänt i handelskriget är att det råvarurika Ryssland har satt sin ekonomi på krigsfot och ersatt dyr import av färdigvaror från EU med egenproducerade färdigvaror och därmed stärkt sin handelsbalans.

Det råvarufattiga EU har å sin sida förlorat en värdefull exportmarknad för färdigvaror och samtidigt ökat sitt energiberoende till följd av en huvudlös energi- och klimatpolitik. EU befinner sig i en ekonomisk recession. De europeiska NATO-länderna har inte heller mycket att erbjuda militärt, eftersom de har avvecklat sin egen försvarsförmåga sedan 1990.

De ekonomiska sanktionerna drabbar ett sårbart och råvaruberoende EU lika hårt som Ryssland.

Det tredje kriget är enligt Sandberg ”slaget om Ukrainas ekonomiska krigskapacitet”. Han anser att vi ger för lite. Han pekar på att Norge ger ”mindre i termer av förmåga än våra nordiska och baltiska grannar” och att vi ”är en del av en gemensam västerländsk självbelåtenhet.”

Det är inte heller rätt. Norge har lovat att ge totalt 205 miljarder norska kronor fram till 2030 genom Nansenprogrammet. Norge är den fjärde största givaren av militärt stöd till Ukraina i absoluta tal, efter USA, Tyskland och Storbritannien. Dessutom har vi tagit emot över 72.000 flyktingar från Ukraina, mer än dubbelt så många som Sverige och Danmark.

Det faktum att ukrainare föredrar att komma till Norge beror på NAV och de generösa norska välfärdssystemen. Men detta kostar de norska skattebetalarna dyrt, eftersom många av de ukrainska flyktingarna inte kan arbeta och har lågt arbetskraftsdeltagande. Och de vill inte återvända till Ukraina.

Sandberg säger inte ett ord om att vi på detta sätt bidrar till att hålla igång ett krig som det i mer än två år har stått klart att Ukraina inte kan vinna med det enorma mänskliga lidande och den fara för ytterligare upptrappning som detta innebär.

Detta är globalisternas paradoxala nya tal, att fler vapen och mer krig är vägen till fred.

Det fjärde kriget, som vi enligt Sandberg förstår mindre om än vi borde, men som Sandberg förmodligen menar att vi ska förstå, är ”kampen om det kommande globala digitala pengasystemet”.

Det är möjligt att vi inte förstår mycket av det ännu. Men Sandberg gör inte mycket för att upplysa oss. Vi är inte mycket klokare av att höra vad vi redan visste om att ”Trump stödjer så kallade ’stablecoins'”, och att ”EU är på väg att införa en offentlig digital euro”.

Relevanta sammanhang och viktiga frågor som rör övervakning, individuell frihet och de hot mot integritet och demokratisk kontroll som införandet av EU:s digitala valuta innebär nämns inte.

Slutligen tar Sandberg upp ”Kriget mot data”. Här har han äntligen en poäng, om han inte har det när det gäller elpriskrisen i Norge, energikrisen i Europa och kriget i Ukraina. Elektroniska chips i kinesiska produkter kan skicka data och styra miljontals elektroniska apparater från övervakningskameror till gasturbiner runt om i världen.

Det här är något som har varit känt länge, men som norska säkerhetsmyndigheter och norska politiker har ignorerat lika länge. Slutsatsen på det här området, liksom på de andra, är hur viktigt det är, särskilt i kris- och krigstider, att skydda sig mot globaliseringen.

Vi måste ha kontroll över vår egen samhälleliga infrastruktur. Vi måste säkerställa tillräcklig självförsörjning av kritiska insatsvaror som spannmål, mediciner och medicinsk utrustning. Vi måste ha nationell kontroll över våra egna naturresurser, särskilt energi som el, gas och olja. Och vi måste återuppbygga vår nationella försvarsförmåga så snabbt som möjligt för att minska risken för aggression från stormakterna. Under lång tid har tur varit bättre än förnuft!

Och sist men inte minst, men kanske viktigast av allt, måste vi rensa upp i den berättelsedrivna journalistiken så att väljarna kan göra välgrundade val och inte behöver gå till valurnorna baserat på ensidig propaganda och desinformation.