”Fantasi kommer att krossa makten, och ett skratt kommer att begrava dig.” Detta italienska uttryck från 1977 tillämpat på dagens EU skulle låta ungefär så här: Fantasi kommer att förstöra Europa, och ett skratt kommer att begrava oss.

Bryssel har slösat bort 2 miljoner euro på ett projekt om ”maskulinitet i Afrika” och 600.000 euro på ”att stärka mångfald och tolerans i Indonesien” (landet skulle faktiskt behöva lite mångfald och tolerans, med tanke på att ett homosexuellt par har blivit piskade, i likhet med en kristen kvinna som gjort sig skyldig till att sälja alkohol).

Men när man läser EU:s nya finansieringslista verkar det som om Bryssel vill överträffa sig själv varje gång.

Listan har just publicerats av tyska medier Nius.

Afghanistan: EU finansierar en nederländsk icke-statlig organisation som ska tillhandahålla psykosocialt stöd och mental hälsovård. Budgeten är 5 miljoner euro. Och sedan var det som om talibanerna var galna.

Algeriet: Den franska icke-statliga organisationen Alda har fått 840 000 euro från Bryssel för att främja ekonomisk och energidiplomati och hållbarhet i Algeriet. Hej då, Boualem Sansal.

Bhutan: 671.981 euro för att «skapa en gynnsam miljö för övergången till en mer hållbar, inkluderande och motståndskraftig ekonomi».

Elfenbenskusten: 521.387 euro till ”stöd för kvinnor och minderåriga under rehabilitering efter fängelsestraff”.

Etiopien: 475.000 euro till ”Alliance for Peace and Development”.

Gambia: 499.950 euro för att stärka lokalsamhällenas motståndskraft mot klimatförändringar.

Gabon: 11 miljoner euro för att genomföra den gröna omställningen, utveckla hållbar tillväxt och gröna jobb.

Indien: 2,99 miljoner euro i stöd för en ”klimattålig framtid” i partnerskapet mellan EU och Indien.

Irak: EU investerar mer än 9 miljoner euro i ISDEHARAK-projektet för ett holistiskt jordbruk.

Lesotho: 989.764 euro för ”socioekonomisk förstärkning av genusmedveten politik”.

Malawi: En nederländsk organisation har fått 89.975 euro från Bryssel ”till stöd för ekoturism”.

Mauritanien: 350.000 euro har investerats i ett projekt som syftar till att ”främja jämställdhet”.

Nigeria: 4,99 miljoner för att ”öka medvetenheten om klimatförändringarnas effekter, särskilt på kön, samt om begränsning och anpassning”.

Nordkorea: EU stöder ”produktion av baljväxter som är anpassade till klimatförändringar” med 1,25 miljoner euro. Kims tvångsarbetsläger säger tack.

Rwanda: EU stöder ”unga talanger inom den rwandiska filmindustrin” med 550.000 euro.

Seychellerna: 71.458,88 euro för främjande av entreprenörskap och social innovation.

Sierra Leone: EU ”står upp för jämställdhet” med 820.000 euro i finansiering.

Somalia: EU investerar 1,1 miljoner euro i projekt för att stödja val i landet.

Surinam: 155.000 euro till ”undersökning av faktorer som bidrar till våld i hemmet och könsbaserat våld”.

Swaziland: 465.000 euro för att göra ”framsteg mot lika rättigheter, deltagande och jämställdhet mellan könen”.

Venezuela: 700.448 euro till projektet ”Sustainable Generation” för mer ”entreprenörskap, hållbarhet och inkludering”. Maduro-regimen är tacksam.

Zambia: 9,25 miljoner euro i finansiering från EU för projektet ”Prevent! Sexuellt och könsbaserat våld”.

Tror du att jag skojar?

Du kan läsa om dessa och hundratals andra absurda subventioner från Bryssel.

Unionen finansierar inte att bygga vägar eller fabriker, som de gamla kolonialisterna gjorde, som åtminstone lämnade något efter sig, utan att lära ut hur man tänker. Europa, kulturens, humanismens och upplysningens vagga, håller gradvis på att bli en exportör av löjliga slogans. Och man inser inte, eller vill inte veta, att man finansierar FN-organisationer som rekryterar terrorister.

Efter mötet i Washington mellan Trump och européerna skrev Wolfgang Münchau att ”ett adekvat skydd av en gräns som är så lång som den ukrainska kommer att kräva en enorm mängd trupper: En uppskattning tyder på upp till 150.000 europeiska soldater. Detta är en mycket större utplacering än vad som någonsin har förutsetts. Och även om de skulle vilja det har de europeiska ledarna inte de trupper som krävs för att ge Kiev konkreta garantier. Johann Wadephul, Tysklands utrikesminister, medgav nyligen att Tyskland förmodligen inte skulle ha kapacitet att skicka trupper till Ukraina. Och även om Storbritannien kan vara angeläget om att uttrycka sitt politiska engagemang för landet är det tveksamt om man kommer att kunna stödja det på något meningsfullt sätt. Storbritannien har inte tillräckligt med utrustning för att stödja en pansardivision med tre brigader. Bara att sätta in en enda brigad skulle ta 70-80 procent av den brittiska arméns totala stridstekniska kapacitet i anspråk”.

Europa har färre och färre soldater, men det verkar som om kontinenten fortfarande har många miljoner euro att slösa bort på orsaker värdiga en satirisk roman.

Övergivenhet, mediedåsighet, relativism, självbelåtenhet, skam över den egna civilisationen… Finns det några botemedel mot den smygande nihilismen och den existentiella (och moraliska) nedrustningen av den europeiska människan, en nedrustning som vi dagligen ser symptomen och skadeverkningarna av?

Chefen för den tyska förlagsjätten Axel Springer, Mathias Döpfner, har rätt:

”Europa är en sovande skönhet. Det är en vidsträckt kontinent med underbara länder och en underbar livsstil, den mest attraktiva i världen. Men Europa sover. Det sover därför att det har utvecklat en mycket farlig grad av självbelåtenhet.”

Jag vet inte varför ett land som Nordkorea, som har miljoner människor i Gulag och där innehav av Bibeln är liktydigt med en dödsdom, ska få pengar av oss för att ”producera baljväxter under klimatförändringar”. Eller varför vi ska ”främja jämställdhet” i Mauretanien, där uppskattningsvis 20 procent av befolkningen fortfarande lever i slaveri.

Möjligen skulle EU kunna finansiera en kurs i ”inkluderande bestraffning” i Kabul?

Det räcker inte längre att kritisera politisk korrekthet, för källan till det onda går mycket längre tillbaka, till uppkomsten av den självförlust som uppslukar Europa. Detta härrör från den västerländska filosofins kris, från ”förnuftets självlikvidation” som Max Horkheimer diagnostiserade.

Som den berömde franske statsvetaren Marcel Gauchet har sagt:

”Européerna har tyvärr förlorat de intellektuella medlen för att reflektera över verkligheten. Vi har blivit den politiska orealismens kontinent. Europa är den globala byns idiot. Vi är euro-beatniks, omedvetna om det nya tillståndet i världen. Detta kan sammanfattas i ett faktum: Vi är en miljard människor i väst tillsammans med sju miljarder icke-västerlänningar. De andra håller på att bli västerländska, men inte på det sätt som vi vill. De försöker inte att ansluta sig till de liberala demokratierna, utan att tillägna sig våra maktmedel för att så snabbt som möjligt vända dem mot oss. Vi lever i slutet av slutet av en era. När så många människor vill komma hit är det för att de drömmer om Europa eller Amerika. Men de flesta av dem vill bara ha vår kapitalism och välfärdsstat. Inte våra medborgerliga rättigheter eller vårt moraliska system. Europa är den idealiska platsen för att utveckla en annan kultur. Europas framtid kan vara islam plus välfärdsstat. Om vi inte kan vrida armen av tyrannerna i Alger över Boualem Sansal, är det för att vi inte räknas för mycket längre.”

Våra eurokrater har uppenbarligen förlorat förståndet. Vi befinner oss i ett tillstånd av galenskap som inte bara möjliggörs av den systematiska ökningen av skattebördan för europeiska medborgare, utan också av den farliga självbelåtenhet som får oss att tro att vi finansierar absurda väckelsekorståg runt om i världen, medan vi i stället gör oss själva till den globala idioten.

Under tiden avgör USA, Ryssland, Kina och andra imperier den internationella ordningens öde.

Vad ska man göra? Det är fortfarande Lenins fråga som gäller.

Man måste börja med den fantastiska intervjun med Argentinas president Javier Milei som Niall Ferguson just har gjort för The Free Press. Milei talar om skattesänkningar, kampen mot nannystaten, kulturkrig och Israel, och han säger:

”Det finns många grupper som tjänar på det gamla systemet. Inte bara korrupta politiker, utan också korrupta affärsmän och medier. Och så finns det en hel rad professionella som försöker sätta agendan, som också är underordnade ett eller annat statligt parti. Så den som försöker bryta det status quo som gynnar dessa partier så starkt kommer naturligtvis alltid att vara deras fiende. Tillåt mig att vara lite grov. Det finns en mycket berömd bok om Argentinas ekonomiska politik, skriven av Richard Mallon och Juan Sourrouille, som heter Economic Policymaking in a Conflict Society. När vi träffades sade jag till professor Juan Carlos de Pablo: ’Vi måste skriva en ny bok med samma tema, men med titeln Economic Policymaking in a Society of Sons of Bitches’.”

Med tanke på att EU riskerar att bli ett ”Society of Sons of Bitches” – dyrt, dekadent, allt mindre inflytelserikt och dumt som ett hus – skulle vi också kunna använda Mileis motorsåg.

Publicerades ursprungligen på författarens Substack den 19 augusti 2025.