Sedan Yom Kippur-kriget 1973 har EU gradvis anpassat sin syn på en rättvis lösning på konflikten mellan Israel och de palestinska araberna i linje med arabiska krav på en separat PLO-stat med Jerusalem som huvudstad. Detta stödjs av Norge.

I maj 2024 hänvisade Barth Eide till Norges erkännande av Palestina som en stat som rätt sak att göra (3 min, 40 sek).

Norge har erkänt samerna som ett eget folk, men har inte gett en del av Nordnorge till samerna som ett eget land. Varför är det rättvist att palestinierna ska ha ett eget land, men inte samerna? Samerna har istället beviljats så kallad icke-territoriell autonomi. Varför är det orättvist om palestinierna får samma sak?

Detta är några av de många frågor som väcks av Støre och Barth Eides hantering av konflikten mellan Israel och palestinierna. Nedan följer tre andra kritiska frågor.</p

Varför förvränger Norge folkrätten och FN-stadgan?

Norges inlaga till Internationella domstolen (ICJ) i Haag den 23 februari 2024 hänvisar till artikel 22 i Nationernas förbunds stadga. I denna artikel anges att vissa folkgrupper som tidigare tillhörde det turkiska imperiet tillfälligt kan erkännas som självständiga nationer. Norge säger att detta innebär en palestinsk-arabisk nation väster om Jordanfloden.

Norge nämnde dock inte de beslut om Palestinamandatet som ger artikel 22 i Nationernas Förbunds pakt en folkrättslig innebörd. Den 25 april 1920 fattade de allierade beslut om dispositionen av Palestina. I beslutet hänvisas till artikel 22 och beslut fattas om att genomföra Balfourdeklarationen.

1922 införde England en ytterligare artikel i utkastet till Palestinamandat som öppnade upp för möjligheten att begränsa judarnas rätt till Palestina öster om Jordanfloden. I ett vitpapper i juni 1922 motiverades förslaget och samtidigt klargjordes judarnas rätt till landet väster om Jordanfloden. Det judiska folket befinner sig i Palestina ”av rätt och inte på lidande”.

Den 24 juli 1922 bekräftade Nationernas Förbund den första versionen av Palestinamandatet i enlighet med det beslut som fattades i San Remo den 25 april 1920, vilket inkluderade den nya artikeln.

Artikel 2 anger att Palestinamandatet skall säkerställa upprättandet av ett judiskt nationalhem och artikel 6 uppmuntrar tät judisk bosättning i landet.

Den 16 september 1922 antog Nationernas Förbund ett tillägg till Palestinamandatet med hänvisning till beslutet av den 24 juli 1922. Tillägget blockerade judarnas rätt till ett nationellt hem öster om Jordanfloden.

Mötesprotokollet från den 16 september 1922 anger att syftet var att från Transjordanien dra tillbaka de bestämmelser som var avsedda att ge ett nationellt hem för judarna väster om Jordanfloden samtidigt som den allmänna mandatregimen för Palestina upprätthölls i området öster om Jordanfloden.

I ett och samma dokument är således judarnas rätt till landet väster om Jordanien och en arabisk stat inom Palestina förankrade i internationell rätt. Denna stat är Jordanien.

I den norska inlagan till ICJ hävdas att artikel 80 i FN-stadgan upprätthåller självbestämmanderätten för en arabisk stat väster om Jordanien. Detta är inte sant.

Artiklarna 75-77 i FN-stadgan hänvisar till mandatområden. Artikel 80 i FN-stadgan anger att de folkrättsliga besluten från 1922 om judarnas rätt till landet väster om Jordanfloden skall upprätthållas av FN. Artikel 80 i FN-stadgan förpliktar Norge att erkänna detta, i motsats till vad regeringen nu gör.

Varför finner Norge det nödvändigt att förvränga folkrättsliga dokument?

I punkt 51 i ICJ:s rådgivande yttrande av den 19 juli 2024 hänvisas till Nationernas Förbunds artikel 22. Till skillnad från Norge hänvisar ICJ till ”olika instrument, särskilt på östgränsen, genom ett brittiskt memorandum av den 16 september 1922”. ICJ distanserar sig därmed från Norges argumentation.

Förresten, för en omfattande kritik av ICJ:s rådgivande yttrande, se Haaginitiativet för internationellt samarbete.

Varför avvisar Norge Osloavtalet?

Oslo I– och Oslo II-avtalen är bindande enligt internationell rätt i motsats till resolutioner från FN:s generalförsamling. Säkerhetsrådets resolutioner är bindande när de innehåller ordet ”beslutar”. Det används aldrig i resolutioner mot Israel

Osloordningarna är därför något nytt. Men dessa avtal ger bara ett ramverk och en avsikt. De slutliga överenskommelserna kommer att slutföras genom förhandlingar.

Det anmärkningsvärda är att Norge nu bortser från Osloavtalets bestämmelse om förhandlingar genom att tillsammans med Organisationen för islamiskt samarbete (OIC) och Saudiarabien tvinga fram en palestinsk stat i Judéen/Samarien, Gaza och östra Jerusalem.

Om de lyckas med detta kommer Norge att ha bidragit till brott mot folkrättsliga avtal. Israel kommer då inte att ha någon anledning att vara bundet av dessa avtal. Om detta sker kommer Israel att överväga att annektera område C, där man har full civil och militär kontroll enligt Oslo II. Hur kan Barth Eide och Støre tro att detta tillvägagångssätt kommer att leda till en varaktig fred?

Varför håller Norge fast vid uttalanden från auktoritära stater i Mellanöstern?

Den arabiska nationalismen efter 1948 var baserad på sekulär socialism fram till Nassers död 1970. Efter Yom Kippur-kriget 1973 tog politisk islam återigen över som den drivande kraften. Återupplivandet av politisk islam eller islamism var turbulent, med interna och externa allianser och konflikter som förändrades snabbt. För en översikt, se Away from Chaos från 2020, av den franske arabisten Gilles Kepel. Saudiarabiens wahabistiska regim fick så småningom hegemoni över sunnimuslimerna. Iran fick hegemoni över Hamas, Islamiska Jihad och Hizbollah i Libanon. PLO var tvunget att justera sin profil i islamistisk riktning, särskilt efter att Hamas publicerade sin egen stadga 1988.

Norge kan inte låtsas som om denna islamistiska dominans inte existerar, men måste erkänna att islamismen dominerar bland palestinierna trots att kriget i Gaza i viss mån har minskat stödet för Hamas.

Sedan hösten 2023 har Norge föreslagit lösningar baserade på Saudiarabiens plan från 2002 och OIC:s vision, som inkluderar ett krav på att miljontals ättlingar till 1948 och 1967 års flyktingar ska återvända till Israel. Som ett resultat av detta kommer Israel att upphöra att vara en demokratisk judisk stat.

Statsminister Støre har beskrivit vad han tänker sig (34 min 0 sek-36 min 7 sek). Genom att erkänna Palestina som en separat stat kommer Norge att ge legitimitet åt den palestinska myndigheten (PA). Støre anser att PA kommer att vara bunden av internationell rätt, internationella resolutioner och FN-strukturer och att de kommer att vara rösten i framtida förhandlingar med Israel. Är detta trovärdigt? Är det tillräckligt för att blockera islamismen?

Det finns ingen sekulär demokratisk palestinsk myndighet. Palestinian Media Watch har dokumenterat detta under många år. Ett exempel är här.

Economist Demokrati-indeks for 2024 har vurdert 167 regimer etter fem kategorier: Valprocess och pluralism, Medborgerliga fri- och rättigheter, Regeringens funktionssätt, Politiskt deltagande och Politisk kultur. Varje land poängsätts på en skala från 0 till 10, där de länder som får lägst poäng klassificeras som hybridregimer eller auktoritära regimer.

I hybridregimer är valen varken fria eller rättvisa. Det finns stora svagheter i den politiska kulturen, regeringsfunktionen och det politiska deltagandet. Korruptionen är utbredd. Rättsstatsprincipen är svag. Domstolarna är inte oberoende.

Autoritära regimer är rena diktaturer eller så saknas politisk pluralism. Valen är inte fria, medborgerliga rättigheter åsidosätts. Medierna kontrolleras av regimen. Kritik undertrycks med utbredd censur. Det finns inga oberoende domstolar.

Alla 57 medlemmar i OIC har utvärderats utom Somalia, en misslyckad stat, Maldives med tydliga auktoritära drag, och Brunei, ett auktoritärt islamiskt sultanat.

Saudiarabien rankas på 148:e plats, nära botten av skalan. Av de 57 regimerna i OIC är Albanien, två länder i Östasien och två länder i Sydamerika bristfälliga demokratier. De övriga 52 är hybrider eller auktoritära med en kraftig övervikt för auktoritära stater. Av arabstaterna är det bara Marocko och Tunis som är hybridstater, alla andra är auktoritära.

Norge hänvisar regelbundet till de brev som Arafat skrev 1993 och som hävdar att PLO har erkänt Israel. Trots Osloavtalet har ingen reviderad version av PLO:s stadgar formulerats av de högsta palestinska myndigheterna. Är det rimligt att anta att PA känner sig bundet av sådana löften?

Vidare, hur är det med Israels arabiska invånare? Hur är det med Jordanien där majoriteten är palestinier? Enligt artikel 5 i PLO:s stadgar har båda dessa grupper rätt till ”nationellt självbestämmande”.

Är Saudiarabien och OIC trovärdiga partners i byggandet av en demokratisk palestinsk stat som kommer att vara bunden av internationell lag, internationella resolutioner och FN-strukturer samtidigt som islamismen kontrolleras?

Slutsats – om resurser

Från 1870-talet hade Tyskland ett brett kommersiellt och kulturellt nätverk från Afghanistan till Nordafrika. Under första världskriget använde Max von Oppenheim detta nätverk för att uppmana till jihad mot de allierade, tillsammans med den osmanska sultanen. Nätverket förblev intakt efter det tyska nederlaget 1918.

Britterna installerade Haj Amin al-Husseini som mufti av Jerusalem 1921, förmodligen för att han hade varit en hemlig brittisk agent i kampen mot det ottomanska riket. Han blev den dominerande figuren i det arabiska motståndet mot ett judiskt hemland i Palestina. Al-Husseini förvandlade islamismen från en konservativ religiös rörelse till en revolutionär rörelse som förkastade alla kompromisser och demoniserade judarna och Israel, attityder som har överlevt till denna dag. (Kapitel 1, 4-10, 12) Han stöddes av Muslimska brödraskapet, som grundades 1928, och fick kontroll över de islamistiska organisationerna i Tyskland 1930. Många av hans medarbetare var veteraner från von Oppenheims nätverk, och de introducerade honom för nazismen.

Hitler var till en början inte intresserad av att samarbeta med al-Husseini, men från 1938 fanns ett nära samarbete. al-Husseini var baserad i Berlin från 1941 till krigsslutet och styrde agenter och propaganda till arabvärlden. Hitler initierade al Husseini i ”die Endlösung” redan i november 1941. Som en av de få utomstående fick al-Husseinis närmaste medarbetare en rundtur i Sachsenhausen och planerade tre gaskammare i Mellanöstern.

Efter andra världskriget dominerade den sekulära panarabiska nationalismen. Den palestinska nationalismen hamnade i bakgrunden tills Jurij Andropov, som nyvald chef för KGB 1967, satte in stora resurser till stöd för PLO. (Kapitel 33 och 42) Den rumänske diktatorn Ceaucescu och hans underrättelsechef Ion Pacepa på DIE fick huvudansvaret för att bygga upp Arafat. DIE drev intensiva påverkanskampanjer för att legitimera PLO. De lyckades 1979 (kapitel VII, X, XIV och XV) när Kreisky i Österrike och Socialistinternationalen erkände PLO. Willy Brandt var då ordförande och Reiulf Steen var vice ordförande i Socialistinternationalen. Steen var också ordförande för det norska Arbeiderpartiet.

Den prisbelönta undersökande journalisten Alf R. Jacobsen har dokumenterat (sid 355) att Steen var en konfidentiell kontakt för KGB från 1969 till 1989 och en villig kanal för ”aktiva åtgärder”. I början av 1980-talet förändrades Labourpartiets inställning till Israel och de palestinska araberna.

Samerna har större legitimitet som folk än palestinierna. Skillnaden mellan Norges förhållande till samerna och palestinierna beror inte på rättvisa, folkrätt eller internationella resolutioner, utan på de resurser som står till förfogande. Samerna har fått nöja sig med allmän politisk välvilja. Palestinierna har under lång tid haft ett aktivt stöd från mäktiga auktoritära aktörer.

Norge är nu en pådrivande kraft för en icke-demokratisk part i konflikten. Därför är Norge erkänt av både PA och Hamas. Norge stödjer den globala islamistiska demoniseringen av Israel, trots förnekanden från vår utrikesminister. Varför ska vi tro på vad våra politiska ledare säger när vi ser vad de gör?