Merete Skar har i texten  ”Olsok – Norges kristna arv lever” skrivit om Olav den helige och kristnandet av Norge. Skars kommentar har inspirerat mig att göra några reflektioner – först om situationen i vårt eget land, sedan om situationen i den västerländska civilisationen som helhet. Detta är den andra av tre delar.

En falsk befrielse

Västvärlden är inte längre en kristen civilisation; en ”humanistisk” civilisation har efterträtt den kristna. Under en tid existerade de parallellt, och västvärlden var i praktiken en ”dubbel civilisation”. Men den humanistiska kulturtraditionen bygger på den kristna grunden och skulle ha varit otänkbar utan den. Den ateistiska, moderna humanismen har i århundraden levt en parasitisk tillvaro på den ännu levande kristna synen på värden och moral.

Kristendomen skapade vår syn på mänskligheten. Individen hade värde och värdighet som skapad till Guds avbild. Men utan kristendomen kommer humanismen, med hela sin apparat av mänskliga rättigheter och liberala värderingar, inte att överleva.

T. S. Eliot skrev en gång pessimistiskt om ett Europa utan en gemensam religiös övertygelse:

”Jag tror inte att Europas kultur skulle kunna överleva ett fullständigt försvinnande av den kristna tron […] Om kristendomen försvinner, försvinner hela vår kultur.”

Huset kan inte stå kvar om grunden vittrar sönder. När den humanistiska civilisationen går mot sin undergång kommer det att vara slutet på en illusion.

I hjärtat av den humanistiska civilisationen finns ett progressivt-liberalt tankeparadigm, vars kanske mest framträdande drag var hatet mot kristendomen och upproret mot världens logos och moraliska ordning. Detta paradigm har haft mycket lite substans, och dess ”bidrag” har nästan uteslutande varit negativt. Den progressiva revolutionen förkastade alla nedärvda traditioner, hierarkier, normer, värderingar, tankemönster, lojalitetsband och naturliga gränser – som inte bara bevarade sammanhållningen i samhället utan också skyddade människan från sig själv. Liberalismen, som människans radikala frigörelse från vidskepelse och fördomar, har i själva verket ”befriat” oss från allt det som gav samhället struktur och ordning, och från allt det som gav våra förfäders liv innehåll och mening. Det har varit en falsk befrielse.

Konsekvensen av detta uppror är att vi västerlänningar har förminskat våra egna horisonter och låst in oss i ett fängelse av själlös materialism och andlig fattigdom. I denna revolt mot vår egen varelse har vi övergett vår potential som kreativa och moraliska i en andlig mening och vänt oss till det låga, det rent sensuella och materiella, till egot och önskningarna, och därmed har vi förminskat oss själva.

Den psykologiska effekten är en ångest som förvandlas till kollektiva neuroser, som slutar i nihilistiskt självhat och en önskan om självdestruktion. Vi har blivit en fiende till livet eftersom vi i vår stolthet skulle upphöja oss själva till gudar och därmed förstöra den naturliga ordningen av saker.

Det var så vi förkastade det som var grunden för vår civilisation, för våra värderingar och för hela meningen med tillvaron.

Rationalitet och öde

Förnekandet av den metafysiska verkligheten och det andligas företräde har varit det rationalistiska tankesättets ödesdigra fel. En rationalitet som, befriad från moral och högre intuition, har förvandlats till en ”hyperrationalitet” som har visat sig destruktiv och dödlig eftersom den inte har något korrektiv utanför sig själv, det finns inget ”ovanför” som kan begränsa den. De problem vi står inför kan inte lösas med rationalitet eftersom det är den rena rationaliteten som har skapat dem. Till och med ateisten Bertrand Russell insåg – i ett klart men sällsynt och flyktigt ögonblick – att enbart intellektet, det vill säga det diskursiva och analytiska förnuftet, kan fungera som en upplösande och destruktiv kraft om det inte balanseras och upplyses av instinkten och av anden eller den överrationella intuitionen. Det resulterar i en kall rationalitet som fungerar i ett fullständigt vakuum, i en fullständig frånvaro av absoluta och överordnade värden, och leder till en självförstörande skepticism.

Där den kristna civilisationen manifesterade sig som en andlig kultur, har den humanistiska civilisationens uttryck varit tekniskt. Denna rent tekniska kultur har inget positivt innehåll; den är bara ett konglomerat av tekniker, specialisering, administration och organisation, utan någon vägledande idé eller förenande andliga mål. En sådan kultur är ingen kultur alls i traditionell mening; det är inte en ordning som integrerar alla aspekter av det mänskliga livet i en andlig gemenskap. Den är en kropp utan själ, en social maskin. Det finns en gräns för rent tekniska ”framsteg” utan moraliska värden och andliga mål. Framstegen vänder sig nu mot civilisationen själv, och tekniken används mot de människor som den var avsedd att tjäna.

Förlusten av kristendomen som samhällets fundament och som den främsta källan till sanning, moral och kreativitet har fått ödesdigra konsekvenser. Dessa konsekvenser utspelar sig i vår tid i sitt fulla logiska och slutliga tillstånd. När det politiska fick företräde framför det andliga, när Gud ersattes av staten som den högsta auktoriteten över moral och sanning, kunde det bara sluta med att det andliga livet dog.

Den kristna civilisationen gick förlorad när människor bestämde sig för att sätta staten på Guds tron – i den felaktiga tron att staten var oss själva och därmed befriade oss från ett förnedrande beroende.

Utan en högre styrande idé, det högsta goda (summum bonum) som var den kristna civilisationens ideal, har samhällsutvecklingen antagit formen av ett öde, av en oundviklig fatalitet som har reducerat allt hopp om att återfå friheten under Kristus till enbart potentialitet. Allt har drivit iväg utan riktning och har därmed tillåtits gå sin logiska gång mot civilisationens slut. Eftersom vi har förlorat tron på kraften i positiva idéer, kommer lagligheten i den inre utvecklingen av saker och ting att diktera händelsernas gång.

Den moderna tidens utveckling är inget givet, utan resultatet av underlåtenhetssynder: vi har underlåtit att fatta nödvändiga men svåra beslut. Vi har låtit händelserna styra oss och därmed satt kurs mot ett civilisatoriskt självmord. ”Den historiska nödvändigheten” verkar bara när vi har gett upp vår frihet och vårt ansvar, eller som Jacques Ellul uttryckte det: ”Ödet blir aktivt när människor har gett upp.” Det är tidsandan i ett samhälle som står på tröskeln till något mörkt och som kommer att acceptera ofrihet och totalitarism för att undvika anarki och samhällelig upplösning.

Från civilisation till barbari

En sekularisering av den judisk-kristna linjära historiesynen gav upphov till en av modernitetens mest seglivade myter: föreställningen om det eviga framåtskridandet. Denna optimism håller nu på att krackelera. Den rätlinjiga utveckling som de progressiva trodde på har avstannat; under inflytande av falska profeter med falska idéer har ödesdigra misstag begåtts som gör att utvecklingen går baklänges. Upplysningsfilosoferna, som såg mänsklighetens eviga framsteg framför sig, kunde inte föreställa sig en tillbakagång till barbariet. Men de barriärer som skiljer civilisationen från förstörelsens krafter visar sig vara bräckliga och osubstantiella. Barbariet och den starkares rätt är en underliggande verklighet som hotar att bryta ut när civilisationens moraliska auktoritet förlorar kontrollen.

Vår hela existens, kultur, moral och värderingar måste vara rotade i något objektivt, något som har beständighet, något som vi uppfattar måste vara universellt sant vid alla tidpunkter och på alla platser. Utan denna objektiva referenspunkt kommer samhället inte att ha styrkan att överleva på lång sikt. Absoluta, objektiva värden är en förutsättning för ett väl fungerande samhälle, och det är dessa vi har förlorat i västvärlden. Våra samhällen faller sönder därför att vi har relativiserat allt. I mer än tusen år har kristendomen tillhandahållit absoluta, universella värden och moraliska riktlinjer för livet, mot vilka vi har kunnat bedöma samhällen och regeringar och skilja mellan sanning och lögn, gott och ont, rättvist och orättvist.

Förlusten av detta kristna perspektiv på livet i allmänhet har försvagat hela den sociala strukturen. Vi har levt på lånad tid under lång tid och dragit nytta av det moraliska kapital vi ärvt från tidigare generationer, men nu ser vi att påfrestningarna är för stora för ett samhälle som inte längre har en solid grund att stå på. Den allmänna nedgången är synlig inom alla samhällsområden. Detta är inte slumpmässiga och orelaterade enskilda händelser, utan de oundvikliga effekterna av den humanistiska civilisationens grundläggande struktur och de praktiska effekterna av civilisationens implosion eftersom den andliga substansen har gått förlorad.

Det moderna samhället, uppbyggt på en ateistisk humanism, visar sig vara byggt på sand; det har inget positivt innehåll som kan fylla det andliga tomrum som uppstått. Det är ett samhälle som är instabilt och övergående, alltid på gränsen till att falla tillbaka till barbariet. Det är instabilt eftersom det bygger på motsägelser och falska premisser; övergående eftersom en negativ samhällsform (det vill säga utan en positiv transcendent grund) endast kan vara ett interregnum. Det kommer att följas av en ny samhällsform, ett nytt paradigm.

Islam är en möjlighet; för den humanistiska civilisationen, med de rent instrumentella värdena och moralen i det progressiv-liberala paradigmet, erbjuder inget skydd mot barbari och civilisationens fiender. Mot islam har liberalismens gränslöshet och oändliga tolerans inga filosofiska argument – inte ens politiska argument, eftersom islams politiska natur konsekvent förnekas. Men vi måste insistera på att för en civilisation med ett så rikt kulturellt, intellektuellt och andligt arv som vårt har islam ingenting att erbjuda. Som Douglas Murray har sagt: ”We have a much better story.”