
Arabisk antisemitism har långa anor, men ledarna i arabvärlden försöker få ett slut på den, trots att majoriteten av deras egna befolkningar tycks anse att de varit alltför eftergivna mot Israel under kriget i Gaza, skriver han.
För många arabiska regeringar har vinden sedan länge vänt. Donald Trumps fredsplan antogs i Egypten med stöd från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Marocko har också inlett ett nytt kapitel i sina relationer med Israel.
Emiraten verkar gå i bräschen:
Förenade Arabemiraten presenterar sig som en kosmopolitisk plats – något som främst är bra för landets image och därmed också för affärerna.
Förenade Arabemiraten är det första landet i världen som har ett toleransministerium, som fokuserar på fredlig religiös samexistens. Det finns en utställning till minne av Förintelsen och tre synagogor i landet. Sheikh Mohammed bin Rashid al-Maktoum, Dubais härskare, sa i december 2018: ”Tolerans leder till styrka och motståndskraft och bidrar till att skapa ett globalt, enande samhälle.”
Uppskattningsvis 2.000 judar bor för närvarande i Förenade Arabemiraten, och fientlighet kommer – enligt regeringen – att bestraffas hårt.
Man accepterar att Israel inte bara är ett land man måste leva med, utan också ett land som det är ekonomiskt fördelaktigt att ha goda relationer med.
Gaza-kriget har gjort antisemitism socialt acceptabelt i Väst, och sympati för Hamas är större i Europa än i de arabiska mainstreammedierna, konstaterar Schreiber, som själv talar arabiska.
Trump har varit den viktigaste katalysatorn i processen för att normalisera relationerna mellan arabiska länder och Israel, som inleddes med Abrahamavtalen under hans första mandatperiod.
Denna utveckling innebär att USA, Israel och arabiska regeringar har en gemensam fiende i islamismen.
”På ledningsnivå är särskilt Gulfstaterna redo att utvecklas”, säger Lorenzo Vidino, programdirektör för extremism vid George Washington University. ”De har med stor oro följt vad som hänt under den arabiska våren och har tröttnat på ideologiskt nonsens. De vill göra affärer och ser Israel inte bara som en ekonomisk partner, utan också som en politisk partner. Detta är en mycket pragmatisk inställning till modernisering.”
Som Lars Hedegaard också påpekar : I muslimska länder är detta inte möjligt utan diktatur. Enligt en undersökning som genomfördes av Arab Centre for Research and Policy Studies i Doha i januari 2024 uttryckte 69 % av de tillfrågade i 16 arabiska länder sitt stöd för Hamas – en islamistisk terroristorganisation som har sitt ursprung i Muslimska brödraskapet i Egypten.
Islamismen, å andra sidan, blomstrar i Europa, säger Eli Bar On från tankesmedjan MENA2050 till Die Welt:s reporter:
”De arabiska staterna känner sig hjälplösa i Europa, särskilt när det gäller att hantera Muslimska brödraskapet. Dessa organisationer kan verka där utan problem. Det finns en känsla av att de inte blir lyssnade på alls när de påpekar dessa faror.”
Konsekvenserna är skamliga för vår egen kontinent:
”Idag känner sig judar i Emiraten trygga när de bär sina kippor på gatan”, säger On. ”I Europa skulle de aldrig våga göra det.”
I Europa är den tysta majoriteten av befolkningen sannolikt mycket mer positiv till Israel och judar än deras egna regeringar.
Det är inte bara i arabvärlden som ledarna är ur synk med sina befolkningar.
Paradoxalt nog skulle våra antisemitiska ledare ha representerat den arabiska befolkningen bättre än de arabiska regeringarna. Och de arabiska ledarna skulle ha representerat oss bättre än det pöbel som styr Europa.
Mark Steyn sa för många år sedan att det var lättare att vara optimistisk på Mellanösterns vägnar än på Europas vägnar, eftersom flera muslimska länders regeringar förstår att de måste bekämpa islamismen, medan europeiska regeringar bugar och bockar för den. Detta är ännu mer sant nu.