NTB och mainstream-medierna kastar sig över pressmeddelanden från Nuuk som hungriga hundar. Narrativet är fastställt.

Grönländska politiker har undertecknat en gemensam deklaration där de säger ”nej tack” till Donald Trump och förklarar att de inte vill bli amerikaner. Detta passar perfekt in i bilden av den lilla, stolta nationen som står upp mot den amerikanska mobbaren.

Sanningen är betydligt mer obekväm för både Köpenhamn och den vänsterorienterade pressen. Denna deklaration är en show för publiken.

Bakom stängda dörrar i Nuuk vet makteliten att vägen till verklig självständighet från Danmark går via Washington. Det finns mäktiga krafter i Grönland som inte ser USA som ett hot, utan som nyckeln till frihet.

Pele Broberg och drömmen om dollar

För att förstå spelet måste man titta på vem som faktiskt utmanar den danska hegemonin. Den man som tydligast personifierat flirten med USA är Pele Broberg från partiet Naleraq. Som före detta utrikesminister orsakade han en diplomatisk jordbävning när han förklarade att han föredrog amerikanskt samarbete framför dansk förmyndarskap.

Naleraq är ett populistiskt självständighetsparti som förstår realpolitik. De vet att det årliga blockbidraget från Danmark på cirka 4 miljarder danska kronor är det som håller Grönland på plats. Vem är den enda aktören som är villig att ersätta dessa pengar, och med hur mycket? USA.

Broberg och hans falang har länge hävdat att ett direkt försvars- och handelsavtal med USA är genvägen till självständighet. De ser Thulebasen (Pituffik Space Base) som en guldgruva som Danmark för närvarande förvaltar, men som borde generera miljarder till den grönländska statskassan.

Gruvindustrin rasar mot miljöhysterin

Det är inte bara inom politiken som man finner proamerikanska röster. Grönlands näringsliv, särskilt inom gruvsektorn, kvävs av EU:s och Danmarks miljökrav. Grönland sitter på vad som kanske är världens viktigaste fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller i Kvanefjeld (Kuannersuit). Det är mineraler som behövs för allt från stridsflygplan till elbilar.

Projektet ägs av Energy Transition Minerals (tidigare Greenland Minerals). De har varit redo att utvinna enorma värden, men stoppades av den nuvarande radikala vänsterregeringen (Inuit Ataqatigiit), som införde ett förbud mot uranbrytning. Detta förbud hyllades av miljörörelsen i Köpenhamn.

Investerare och den proindustriella falangen inom det gamla regeringspartiet Siumut är rasande. De ser att USA är desperat att bryta Kinas monopol på dessa mineraler. Trump bryr sig inte om symboliska miljöförbud. Om Grönland ansluter sig till USA skulle amerikanskt kapital och amerikansk lagstiftning kunna öppna gruvorna över en natt. För grönländska företagare innebär detta jobb och välstånd som de aldrig kommer att få under dansk/europeiskt styre.

Siumuts partiledare Erik Jensen balanserar på en knivsegg, men partiet har starka röster som före detta ordförande Kim Kielsen, som var villig att gå långt för att säkra intäkterna från gruvdriften.

USA är redan på insidan

Medan media fokuserar på Trumps förslag att ”köpa” ön har USA i tysthet flyttat sina pjäser till rätt position. År 2020 återöppnade USA sitt konsulat i Nuuk efter årtionden av frånvaro. Man lanserade ett ekonomiskt stödpaket på över 12 miljoner dollar direkt till civilsamhällets uppbyggnad och utbildning i Grönland.

Danska politiker kallade detta en förolämpning och ett försök att splittra riket. För många grönlänningar var det första gången en supermakt talade direkt till dem, utan att gå via utrikesministeriet i Köpenhamn.

Valet mellan två onda ting

Den gemensamma deklarationen från Inatsisartut (parlamentet) handlar om nationell stolthet. Ingen vill bli ”ägd”. Men det är stor skillnad mellan att säljas och att ingå en strategisk allians.

När kamerorna stängs av är valet tydligt för Grönlands elit. Ska de förbli en dansk klientstat som måste be om fickpengar varje år, eller ska de bli en strategisk partner till USA och finansiera sin egen frihet med amerikanska dollar?

Många i näringslivet och i partierna Naleraq och Siumut har redan bestämt sig. De vill hellre vara en rik partner i den amerikanska intressesfären än en fattig lillebror i det danska kungariket.

Att de idag undertecknar ett dokument för att lugna gemytterna förändrar inte det geopolitiska faktum att USA är framtiden och Danmark är det förflutna.