Läkare i Iran rapporterar om överfulla bårhus och ett stort antal skottskador i takt med att regimens förtryck intensifieras.

The Telegraph använder uttrycket ”blodfloder” i sin rubrik. Uttrycket är känt från det berömda talet som den brittiske politikern Enoch Powell höll den 20 april 1968. ”Blodfloder” hänvisade till en profetia från Vergilius Aeneid som Powell (en klassisk filolog) citerade:

As I look ahead, I am filled with foreboding; like the Roman, I seem to see ‘the River Tiber foaming with much blood’.

Nu använder The Telegraph samma uttryck om blodfloder i relation till det som händer i Iran. Det uppskattas nu att över 20.000 demonstranter och slumpmässigt utvalda civila, inklusive barn, har dödats.

Kropparna och de skadade anländer i en ändlös ström.

Vissa transporteras av de alldeles för få ambulanser som finns tillgängliga. Andra förs till sjukhus, många bärs av sina anhöriga eller andra bekanta. Andra körs till sjukhus, många bärs av sina anhöriga eller andra bekanta.

Män. Kvinnor. Barn. Vissa lever, men andas knappt. Andra är redan döda. De har skottskador, skallskador, ansikten sönderslitna av hagel. Deras kroppar är så svårt skadade att läkarna inte vet var de ska börja.

Regimens säkerhetsstyrkor verkar agera utan återhållsamhet. Nu är den stora frågan om Trump kommer att reagera som han har lovat, och om han kan åstadkomma något positivt.

Under nästan tre veckors oavbrutna protester har offren för regimens hårda ingripanden strömmat in på Irans sjukhus snabbare än den utmattade personalen kan behandla dem.

Akutmottagningarna är dränkta i blod. Bårhusen är överfulla. Kroppssäckar ligger utspridda över gårdarna eftersom det inte finns plats inne.

Läkare i Iran använder de få instabila Starlink-anslutningarna som förbinder landet med omvärlden för att beskriva ett hälso- och sjukvårdssystem som är på väg att kollapsa.

Sjukvårdspersonalen är utmattad efter flera dagars hårt och blodigt arbete utan möjlighet att sova. ”Döda och skadade människor – män, kvinnor och barn – anländer i lastbilar, ambulanser och privatbilar”, säger en sjukvårdare nära Teheran.

”Vi kan inte hjälpa alla. Många dog eftersom vi inte ens kunde besöka dem. Människor bär sina blodiga anhöriga på sina axlar. Vår personal är utmattad.”

”Jag har inte sovit på flera dagar. Några av mina kollegor har kollapsat. Vi saknar allt. Det flyter blod i floder på sjukhusen här.”

”Patienter som skulle genomgå hjärtoperationer och andra akuta ingrepp dör.” Det talas om många dödsfall. En läkare uttrycker det så här: ”De är alla människor. Det är allt jag kan säga.”

Bilderna som kommer från Iran tyder på att detta inte bara är landets dödligaste våldsamma ingripande i mannaminne, utan också ett av de blodigaste i modern historia.

Det som händer i Iran just nu kan kanske bara jämföras med de första åren av upproret mot den syriske diktatorn Bashar al-Assad eller händelserna på Himmelska fridens torg i Peking 1989, skriver tidningen.

För att förstå ondskan i en sådan skala måste man zooma in på de enskilda offren, eftersom våra hjärnor inte kan begripa vad tusentals dödsfall egentligen innebär. Skräcken upptäcks på individnivå.

En video, som är för grafisk för att publiceras, visar överlevande som desperat försöker rädda fyra demonstranter – en kvinna och tre män – som har blivit misshandlade eller skjutna i huvudet av medlemmar av den fruktade Basij-milisen.

En kvinna ligger på marken och blöder kraftigt. Hon försöker säga något medan en man kollar hennes puls. I närheten försöker en kvinna ge hjärt-lungräddning till en livlös man som inte reagerar.

Ögonvittnen säger att uniformerade och motorcykelklädda Basij-milismän sköt med skarp ammunition direkt mot demonstranterna och jagade dem in i gränder, där de sköt på dem medan de flydde.

På andra håll, i Ilam i den västra delen av landet, visar bilder en säkerhetsvakt som slår en liggande demonstrant innan en kollega kör en motorcykel in i huvudet på den skadade mannen.

På gatorna i Oslo är det bara exiliranier som demonstrerar mot de brott som begås i Iran. Palestinska aktivister är helt osynliga. Hamas-terroristerna verkar betyda mer för denna grupp än vanliga persiska civila.