Vad är egentligen etnicitet? Blodsband, genetik och gemensam historia – eller identifikation och överenskommelser? För mig är svaret något mycket mer konkret. Det är skogen där mina förfäder levde, kyrkan där de döptes och begravdes, och berättelserna som förts vidare genom generationerna. Det är känslan av att vara hemma, trots att jag bara passerar.
Vad är – egentligen – etnicitet? Frågan är högaktuell, efter att Sverigedemokraterna nu har tagit avstånd från den så kallade etno-nationalismen. Så handlar etnicitet om blodsband och genetik, eller om identifikation och överenskommelser?
Sanningen ligger någonstans mittemellan. Eller är det ett både-och?
Jag har landat i att etnicitet bara kan beskrivas utifrån de egna erfarenheterna av faktisk tillhörighet.
Så låt mig förklara.
Varje gång jag kör sträckan mellan Sundsvall och Östersund och närmar mig Borgsjöbyn, förvandlas E14 från en optimalt planerad transportsträcka, till en plats för minnen. Minnen som, trots att de inte är mina, ändå lever i mig.
När Ljungans vatten öppnar sig bredvid vägen, vet jag att mina släktingar fiskat just i de vikarna. När mina ögon söker längs bergskammarna i horisonten vet jag att de som en gång fanns, de vars liv jag har att tacka för mitt, har blickat över exakt samma skogsklädda toppar. De har gått här, trampat upp stigarna, vallat kor och getter, varnat barnen för varg och småfolk.
Jag inte bara vet att det är så – jag känner det.
När jag passerar Borgsjöbyns rosa kyrka på höger sida vet jag att det är just i det kyrkorummet som mina släktingar har döpt de släkten som kommit och tagit farväl av de släkten som gått. Och det är här de vilar, i släktgraven under den stora björken, en gång tecknad ”för evinnerlig tid”.
Där vilar min mormors mamma Signe, den vackra men allvarliga, hon som gick ut för att mjölka korna bara timmar efter att hon fött sina döttrar. Där vilar min mormors pappa Alfred, han med de snälla ögonen, han som snickrade kökssoffan som står i mitt kök. Den som så länge jag kan minnas har kallats ”Sjusovarsoffan”, för att man sover så bra i den. Där vilar min mormors farfar Jakob, han som lämnade hembyn Tallberg i Västerbotten och byggde upp en ny gård till familjen, mitt i den jämtländska gränsmarkens djupa skog. En gård, som av nostalgiska skäl fick namnet Tallåsen.
Det var där min mormor och hennes syster föddes. Det var där mormors get Pelle åt upp trasmattorna i köket. Det var i det köket det enda bevarade fotot på Jakob togs. Ibland letar jag fram det. Jag känner igen något av Jakob hos mina egna söner. (Och var det trasmattorna på bilden som Pelle åt?)
Min mormors farfar, Jakob Persson Nordberg (1852 – 1945) i köket hemma på gården Tallåsen. Foto: Privat.
Ungefär en minut efter det att jag har passerat kyrkan vet jag att resterna av gården ligger där, på vänster hand, några kilometer in i skogen. Om inte naturen helt har krävt den tillbaka vid det här laget – det är många år sedan jag besökte den nu. Men jag känner att den finns där. Något inom mig slår an.
Jag är hemma, trots att jag bara passerar.
Det är inte logiskt, men det är så det känns inom mig. Här, i skogen där Jämtland möter Medelpad, har jag mina rötter. Det är mitt, och vart jag än beger mig i världen bär jag det med mig:
Skogens doft om hösten. Gäddans slag i vassen. Vårsolens värme mot ansiktet. Rävens skall i natten. Känslan av bara fötter i daggvått gräs. Smultron på strå. Sommarnätternas ljus. Trollmors vaggsång. Knarret av skor i nysnö. Smältande smör på nybakat tunnbröd. Sju sorters blommor på midsommarafton. Doften av varma kanelbullar och kok-kaffe. Luciatåg i midnattsmörker. Pärstampan, fjösa å långskånkan.
Och jag sänder en tanke till er jag aldrig fick möta, men som ändå har präglat mig så djupt: Jag är här nu. Jag har tagit vid. Mina barn har hört berättelserna många gånger – om er, om Tallåsen, om tomten i skogen, om geten Pelle.
Nu har fem generationer sovit i Sjusovarsoffan.
Livet fortsätter. För att just ni fanns. För att ni drömde och älskade och kämpade. För att ni inte gav upp. Därför – just därför – finns jag. Just här, just nu. Därför är allt detta mitt – att älska, vårda och ge vidare. Till släkten jag aldrig kommer att få möta, men som jag lever för.
Det är etnicitet för mig.
