Ur flödet/i korthet

”Vi måste få de unga att vilja försvara landet”, basunerar David Lagercrantz ut i sin krönika i Expressen. ”Ingen vill skicka ut sina ungdomar i krig, men om vi inte rekryterar dem till försvaret försämras allas vår säkerhet”, fortsätter han och konstaterar att Putin bedriver ”banditdåd av sådan dignitet att det ställer alla våra instinkter på ända”.

Alltså behöver Sverige göra sig redo för krig, och för att kriga behövs soldater. Unga män och kvinnor vars liv knappt har börjat, ska skickas in i strider mot världens kanske starkaste krigsmakt och vara beredda att offra sina liv på slagfältet.

Men Sveriges ungdomar tycks märkligt motvilliga till att dö i den alldeles verkliga verkligheten, utan möjlighet att respawna. En klar majoritet – 64 procent – av de 107 000 unga som kallades till mönstring i år, menade att de inte var lämpade som soldater. Psykisk ohälsa, ångest, depressioner, allergier och diverse diagnoser uppgavs hindra den mönstrande från att träda i rikets tjänst, om ungdomen själv fick avgöra.

Detta gör den 61-årige krönikören upprörd. Han berättar om hur han själv påverkats av rekryteringsaffischen till finska vinterkriget som hänger på familjens lantställe i finska skärgården. Den väckte hos Lagercrantz ”en sådan känsla av broderskap att jag utan vidare kan förstå att den hjälpte till att rekrytera svenskar till vinterkriget”. Det är så man blir tårögder.

Så vid vilket regemente genomförde unge Lagercrantz sin militärtjänst? Vid inget alls, visar det sig.

”Kriget kändes på den tiden avlägset”, förklarar Lagercrantz, trots att han tillhör en årskull som genomförde militärtjänst mitt under kalla kriget när Lede Fi alltid kom från öst och när varje års telefonkatalog innehöll avdelningen ”Om kriget kommer”. Men ledarskribenten förklarar att han ”till varje pris” ville ”slippa bära vapen och kastas in i en miljö som var mig helt främmande”.

Alltså sökte – och beviljades – David Lagercrantz vapenfri tjänst, och detta i en tid när i praktiken alla unga män genomförde värnplikt och den som beviljats vapenfri tjänst eller fått frisedel betraktades med inte så lite skepsis från omvärlden. Något fel måste det ju vara på en så’n.


Svensk telefonkatalog år 1980, när den då 18-årige David Lagercrantz borde ha gjort värnplikt, men ansåg att ”kriget kändes avlägset”.

David Lagercrantz text är därför inget annat än hyckleri i krönikeform. Han uppmanar andra att göra det han själv inte ville, orkade eller förmådde se nyttan av. Den frisedel som gavs honom själv, ska inte dagens unga få.

Allt kokar ner till att David Lagercrantz ser det som absolut nödvändigt att Sveriges unga är villiga att offra sina liv för att försvara David Lagercrantz – trots att han själv vägrade att försvara sina medmänniskor när han själv var ung.

Men Lagercrantz inställning är inte unik. Det stora flertalet av de mest högljudda Nato-förespråkarna och krigshetsarna är själva för gamla för att riskera en inkallelseorder. De vill ha fortsatta krig, mer vapen, fler fronter och fler unga som ska strida och dö – men de vill inte riskera något själva. För egen del sitter de gärna kvar på sina redaktioner och partikanslier, på tryggt avstånd från krigets lidande och stinkande död, samtidigt som de klagar över den bristande försvarsviljan hos dagens unga.

Krönikören avslutar sin text med att ställa den retoriska frågan vad den unge Lagercrantz hade med makthavarnas vansinne att göra? Och svaret är, enligt honom själv, ett självklart: Ingenting.

Frågan som klingar kvar hos läsaren efter genomläst krönika är varför dagens unga ska offra sig mer för makthavarnas vansinne än Lagercrantz gjorde?