”Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade.

Sedan sade Jesus: ”Sannerligen, jag säger er: jag är grinden in till fåren. Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem. Jag är grinden. Den som går in genom mig skall bli räddad. Han skall gå in och han skall gå ut, och han skall finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de skall ha liv, och liv i överflöd.”
Joh 10:1-10

”Kändissatikern Richard Dawkins har blivit en kulturkristen. Han hade inget behov av att attackera islam av den anledningen.” Ingressen till texten på sidan tre i Klassekampen torsdagen den 11 april fångar blickarna. Det är alltid intressant när Klassekampens skribenter känner sig tvungna att försvara islam. Det är som om de förstår att deras moderna kommunism inte längre tål en traditionell religionskritik, att Richard Dawkins attack mot islam i verkligheten också påverkar ateismen.

Richard Dawkins skulle hellre leva i ett kristet samhälle än i ett samhälle byggt på islam. Jag vill tillägga att Richard Dawkins förvisso också skulle föredra att leva i ett kristet samhälle än i ett samhälle byggt på ateism. Men inte nog med det, det finns också all anledning att tro att han också skulle föredra att leva i ett muslimskt samhälle snarare än ett ateistiskt.

Det är ett existentiellt problem för västvärlden att vi har glömt vad ateism innebär, och det är en av de största paradoxerna genom tiderna att vi som vann det kalla kriget mot Sovjetunionen utan att blinka anamma tron ​​som förstörde livet för miljoner människor och gjorde hela Sovjetunionen till ett enda stort fångläger.

För att ta dagens text som utgångspunkt: Vi känner inte längre igen den gode herdens röst, vi låter oss ledas av tjuvar och rövare, ett faktum väldokumenterat av författaren Rod Dreher i sin bok Live not by lies. Här låter han oss möta kristna som överlevde kommunismens slaveri, men som ser samma tendenser till totalitärt styre i det postmoderna västerlandet.

Inom ateismen är den enda sanningen att sanning inte finns, att vi inte kan säga något sant om människor. I samhällen byggda på ateism är vi alla damm, verktyg för makthavarnas intressen, och det är inget som provocerar mer än påståendet om mänsklig värdighet som Jesus Kristus avslöjade. Det är detta faktum som Richard Dawkins indirekt verkar förstå. Han ser att han hos kristendomens Gud finner skydd och mänsklighet. För att säga det med Tom Holland: Dagens ateister vet inte hur kristna de egentligen är, och Richard Dawkins är undantaget som bevisar regeln, han ser att tron ​​spelar roll.

Islamkritiker får höra att de är orsaken till ett kulturkrig, att mångfald och fredlig samexistens är fullt möjligt och att korsfarartiden var ett misstag och ett bakåtsteg.

Problemet är att vi inte längre kan se vad som är bra. Vår ateism ger oss ingen grund för moraliska principer. En ateist kan inte kritisera någon om han inte har en förståelse för det absolut goda och en objektiv sanning, men det är bara med Jesus Kristus som tron ​​på det absoluta goda och en objektiv sanning är vettig. Det är detta som det finns anledning att förstå att Richard Dawkins har förstått, och det är säkert därför han blir attackerad av tidningen Klassekampen.

Vi har blivit ett folk som inte längre vet att vår civilisation och kultur behöver försvaras. Vi är en kultur som låter sig invaderas eftersom vi inte tror att någon religion kan berätta för oss vad som är sant, men lika farligt: ​​Vi förstår inte vilken förståelse av verkligheten som ligger till grund för hur vi tänker. Vi förkastar inte längre bara tron ​​på en god herde, vi tror inte heller att det finns tjuvar och rövare där ute. Vi har blivit den nya övermänniskan som tror att världen kommer att bli bra när vi säger att den kommer att bli det, och tror att fienden är de som utmanar denna förståelse av verkligheten.

Vi bör därför inte bli förvånade över hur lite stöd Richard Dawkins får. Den öronbedövande tystnaden från både kristna och andra vittnar om ett samhälle som inte förstår var deras kultur har sitt ursprung, vilken roll Jesus Kristus har haft, och fortfarande har. Våra kristna traditioner handlar inte, som Klassekampens författare Mina Bai hävdar, om ”storslagna katedraler, språk, historia och högtider”, utan om en tro som har gått i arv från generation till generation eftersom vi har vetat att det bara är denna tro som har garanterat oss något värt att kämpa för.