Kommentarer

John Kirby, talesman för Joe Biden, säger att Hamas nästan är besegrat och inte längre utgör någon fara för Israel. Planen som Hamas säger sig ha godkänt i måndags säger något helt annat. Den skisserade en 3,5 månader lång vapenvila som skulle ha gett Hamas alla möjligheter att behålla gisslan och samtidigt säkra frigivningen av de farligaste fångarna i israeliska fängelser.

Det är inte en besegrad milis som skjuter raketer mot IDF vid gränsstationen Kerem Shalom och dödar fyra soldater. Det är inte en besegrad styrka som skickar raketer mot Sderot.

Hamas hade segervittring och ville triumferande visa att de var förberedda för en comeback om de lyckades lura Egypten, Qatar och USA att pressa Israel att gå med på en överenskommelse.

Men det avtal som Hamas sa att de hade godkänt på måndagen var inte det utkast som Egypten och Qatar hade kommit överens om. De hade gjort sina egna tillägg.

Redaktör för timesofisrael.com, David Horovitz, har gjort en översyn av avtalet som Hamas försökte få igenom. Media är ett språkrör för Hamas. De rapporterade att Hamas hade accepterat avtalet, så varför skulle Israel backa? Se till att få underskrifterna på plats så att vi kan avsluta kriget!

Men Horovitz har granskat avtalet och läst det på arabiska. Det presenterar ett helt annat system än det USA och Israel trodde att de hade att förhålla sig till. USA var tvungen att spendera ett helt dygn för att förstå vad Hamas höll på med.

En närmare granskning av Hamas-dokumentet, som släppts (på arabiska) av terrorgruppen själv, visar att det långt ifrån innehåller ”förändringar” eller ett ens avlägset genomförbart motförslag, utan är raffinerat konstruerat för att säkerställa att Hamas överlever kriget och återtar kontrollen över hela Gazaremsan. (Citaten från Hamas-texten i denna artikel är hämtade från en översättning från den Qatari-ägda webbplatsen Al Jazeera).

Hamas är inte inställt på kompromisser. Tvärtom utstrålar utkastet samma totalitära tänkande som Hamas stadgar och attackerna den 7 oktober. Hamas går in för seger även i nederlagets timme. De vädrar att media och USA håller på att tvinga ner Israel på knä. Därför försöker de sig på ett spel som är så vågat att det tar andan ur en. Om Israel hade gått med på detta, skulle Hamas ha vunnit kriget.

Man skulle kunna tro att Biden borde ha insett att Hamas inte alls har besegrats, utan istället försökte genomföra en kupp i måndags. Israelerna måste fråga sig om Bidens folk är med på planerna och inte bryr sig? Det måste påverka deras uppfattning om Washington, och kan förklara varför Netanyahu under måndagen sa att Israel bara har sig själv att lita på.

Kärnan i planen var att gisslan skulle släppas så långsamt och antalet farliga terrorister så snabbt att Hamas skulle hyllas som segrare på Västbanken, vilket fullständigt hade detroniserat Fatah och Mahmoud Abbas. Hamas skulle sitta som herre på täppan.

Bland dessa mål är ett av de mest centrala Hamas-målen, sedan de invaderade Israel den 7 oktober, att se det förintelsekrig de förklarat mot den judiska staten expandera till Västbanken. I förlängningen är villkoren i dokumentet också utformade för att förstöra USA:s president Joe Bidens storslagna vision om en saudisk normalisering och en bredare koalition mot Iran i Mellanöstern.

Tony Blinken berömde Israel för dess plan om vapenvila och kallade den generös. Men Hamas ändrade både detaljerna och ramarna.

Mycket har dock, med rätta, gjorts av det faktum att Hamas-dokumentet säger att Israel måste avbryta sina militära operationer under den första sexveckorsfasen av trestegsavtalet, under vilken 33 ur gisslan kommer att släppas, och att IDF måste ”helt dra sig tillbaka” från Gaza och att ett ”permanent stopp i militära operationer” måste träda i kraft innan fler gisslan släpps i den andra fasen.

Gazabor måste få återvända till sina hem och kunna röra sig fritt i hela området. Israel måste dra sig tillbaka och inte längre bedriva övervakning från luften. Det skulle ha gett Hamas möjlighet att återuppstå ur tunnlarna och återupprätta kontrollen. Israel skulle framstå som förlorare.

I kombination med ett partiellt tillbakadragande av IDF-trupper, vilket specificeras för denna första fas, kommer effekten av dessa krav att bli att Hamas beväpnade män och tjänstemän kommer att kunna återta kontrollen över hela Gazaremsan. Hamas-förslaget använder visserligen ordet ”obeväpnade” i en klausul för att beskriva de fördrivna personerna som kommer att få återvända till sina bostadsområden, men de medföljande kraven och bestämmelserna innebär att Israel enligt förslaget inte har någon rätt och ingen möjlighet att tvinga på någon sådan begränsning.

Nyckeln till avtalet är reglerna för frigivning av gisslan. Det finns 128 kvar i gisslan och de anhöriga är villiga att göra nästan vad som helst för att få tillbaka dem.

Det stod i den ursprungliga planen att det fanns levande gisslan som skulle släppas. Hamas ändrade detta till ”levande och döda”.

Som norska forskare som Jensehaugen upprepade gånger har sagt: Gisslan är Hamas förhandlingskort. Om de ger upp dem har de inget att förhandla med. Här opererar norska röster med en moralisk balans mellan förövare och offer som inte tål en närmare granskning. Inga journalister gör den granskningen.

Men Hamas förslag är uppbyggt så att de i gengäld kan frige väldigt få av gisslan, inte bara för att IDF:s kampanj i Gaza ska upphöra och för att Hamas ska överleva och återuppta full kontroll där, utan också för en planerad ökning av stödet till Hamas på Västbanken, en ytterligare neutralisering av den palestinska myndigheten och en potentiell kraftig upptrappning av våldet mot Israel på och från Västbanken.

Enligt den ursprungliga planen skulle gisslan släppas relativt snabbt under de första sju veckorna. Men Hamas tänkte sig något annat:

Hamas skulle dessutom släppa de tre första i gisslan redan den tredje dagen efter att avtalet trätt i kraft, och sedan ”tre andra fångar var sjunde dag”. Detta innebär att medan alla 33 gisslan i det Israel-stödda förslaget skulle släppas inom den första månaden av avtalet, skulle Hamas schema resultera i att mindre än hälften av de 33 gisslan skulle släppas inom den första månaden.

Det är nästan ingenting. Israel skulle bli frustrerat. Hamas ändrar också villkoren för utbytet: Sen frigivning av israeler och massfrigivning av palestinska fångar med 20 och 30 års fängelsestraff.

Det ökar antalet palestinska säkerhetsfångar som ska släppas i utbyte mot var och en av de (förmodat fem) levande israeliska kvinnliga soldaterna som hålls som gisslan från 40 till 50 – inklusive 30 som avtjänar livstidsstraff, där det israeliska erbjudandet specificerade 20 livstidsdömda. Och det tar bort en nyckelklausul i det Israel-stödda förslaget, enligt vilken Hamas skulle tillåtas att välja ut endast 20 av säkerhetsfångarna som ska släppas i den första fasen, och Israel skulle ha rätt att lägga in sitt veto mot dessa val. Istället står det att de palestinska säkerhetsfångarna kommer att släppas ”baserat på listor tillhandahållna av Hamas”.

Den övergripande konsekvensen av alla dessa förändringar är att Hamas inom de allra första dagarna av avtalet skulle kunna säkra frigivningen av hundratals av sina farligaste och mest ikoniska terroristledare och mördare, inklusive minst 150 livstidsdömda, i utbyte mot frigivning av mycket få av gisslan.

Här kommer vi till en fånge som i Norge nämns som en palestinsk Mandela: Marvan Baghouti, men som israelerna nämner som en av de värsta terroristerna, dömd till fem livstidsstraff. I Norge fantiseras det om att han ska bli ledare för ett enat Palestina. Inget kunde vara längre från verkligheten. Men det säger mycket om vilken planet den norska eliten befinner sig på. Den styr inte mot fred!

Yahya Sarwar försöker upprepa affären som fick honom att släppas 2011: Då släppte Israel 1 027 fångar i utbyte mot en israelisk soldat – Gilad Shalit.

Många av dessa har arresterats igen eftersom de gick direkt tillbaka till sina terroristaktiviteter.

Nu vill Sarwar fånga Israel i en plan som gör att de släpps igen. Det kommer att bli en kupp som kommer att göra honom till en hjälte, inte bara hos palestinier, utan hos alla som hatar Israel i den islamiska världen.

För Yahya Sinwar, Hamas-befälhavaren i Gaza, som själv var bland de 1 027 palestinska säkerhetsfångarna som frigavs av Israel för att säkra frigivningen av den kidnappade soldaten Gilad Shalit 2011, skulle detta helt klart innebära att en cirkel sluts – frigivningen av många av hans kollegor som återvände till terrorismen efter den spektakulära och kontroversiella frigivningen för 13 år sedan, men som till skillnad från honom själv greps igen.

Frigivningarna som skedde i november efter att gisslan släppts, gällde kvinnor och minderåriga. De återvände till Västbanken och togs emot som hjältar. Om samma sak skulle hända nu, men i mycket större skala med hundratals kombattanter, är det inte svårt att föreställa sig resultatet: Hamas skulle avsätta PLO och framstå som en suverän maktfaktor som Israel skulle behöva förhandla med. Även på Västbanken.

Då har all förstörelse och allt lidande under sju månaders krig varit förgäves. Gissa om media och politiker skulle påminna Israel om det.

Men inte Hamas. De skulle beundras av journalister och politiker som skulle betrakta dem som segrarna som skulle leda tvåstatslösningen.

Espen Barth Eide har sagt att Hamas inte ska leda Gaza och Västbanken, men resultatet av hans politik leder till motsatt resultat.

Antingen krossas Hamas eller så överlever de och kommer ut som herre på täppan. Alla som har försökt sätta krokben för Israel av ”humanitära skäl” har spelat Hamas-spelet.

Med Hamas nuvarande villkor skulle däremot dussintals och åter dussintals fångar som avtjänar långa fängelsestraff och livstidsstraff, mördare, massmördare och terroristledare – inklusive Marwan Barghouti, den populäraste av alla palestinska säkerhetsfångar, som avtjänar fem livstidsstraff för att ha orkestrerat dödliga terroristattacker under den andra intifadan, och Ahmad Saadat, som avtjänar ett 30-årigt straff för att ha organiserat mordet på turistminister Rehavam Ze’evi 2001 – ta sig ur fängelset. Och de skulle återvända till Västbanken.

Norge har låtit sig påverkas, både som ledare för givarlandsgruppen och genom det djupa engagemanget i humanitärt arbete. Norge har gone native. Det har blivit en del av FN-systemet som håller igång det palestinska samhället.

Vi har rört oss längre och längre till vänster. En symbol för detta är Aftenpostens reportage om Ahmad Saadat och hans dotter som ”väntar på sin pappa”:

Det är väldigt speciellt att skapa en förstasida som hyllar mordet på en minister i ett land med en så speciell historia som Israel. Själva poängen med artikeln – att dottern hoppas att pappan kan utväxlas, är bra nog. Men Aftenposten skriver som om turistministern fick vad han förtjänade, eftersom han sagt så många elaka saker om palestinier. Aftenposten hade ett liknande reportage om säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir i dag. Tycker tidningen att det skulle vara okej om han också dödades? Får israelerna vad de förtjänar?

Vad har hänt med norsk press?

Media och Barth Eide/Egeland har gått så långt att de håller på att gå i Hamas fälla. De skulle också vilja pressa Israel att gå i samma fälla.

Men för Israel är detta verkligt, skarpt allvar. Det är deras liv som står på spel. Den norska eliten har råd att ”spela”. De är humanitära ”gentlemen” och som sådana möts de av en röd matta. Norrmän låter sig charmas och märker inte att de går i fällan, de fascineras samtidigt av ”krigarna”, av mystiken kring dem, av våldsromantiken inom islam. Det är en dödlig flirt.

Vi har ”krigarna” här hemma, på våra gator, i våra skolor. Men den norska eliten ser en annan väg, upptagna som de är med att rädda palestinierna från de brutala israelerna.

Under tiden lovar de bort landet.

Les også