Den 8 maj presenterade [den norska] statsministerns kansli den nya nationella säkerhetsstrategin. Säkerhet i all ära – men samtidigt befinner vi oss mitt i efterdyningarna av vad som kan ha varit det allvarligaste försöket att kringgå konstitutionen i nyare norsk historia: den så kallade Fullmaktsloven, som ställdes in i tolfte timmen.

När man läser säkerhetsstrategin mot den bakgrunden är det svårt att inte tänka: Någon har något i kikaren. Och vad de har i kikaren är inte nytt. Det är gammalt. Gammalmodigt. En blåkopia.

Dramaturgin är i nivå med den förra krisen så sent som i mars 2020. Nu som då handlar det om undantag och rädsla. NRK skriver: ”Den allvarligaste säkerhetssituationen sedan andra världskriget”, har regeringen sagt flera gånger. Det är så här de kommer att möta honom. Med strategi. Med ledning. Med allt samlat – och alla på plats.

Påskbrottet som ingen media ville skriva om

Det var påsk 2025. Medan de flesta njöt av kriminalhistorier på TV och radio, utspelade sig ett mycket allvarligare drama bakom kulisserna – i centrum av norsk politik. En historia så skrämmande att det nästan är otroligt hur få människor som insåg den.

Juraprofessor Benedikte Moltumyr Høgberg – en av Norges främsta experter på konstitutionell rätt – ägnade hela påskveckan åt att varna. Inte mot ägg och choklad, utan mot det faktum att Stortinget var på väg att anta en lag som på sikt skulle kunna avskaffa den norska demokratin. Den lag hon talade om var förslaget till ett nytt kapitel i civilförsvarslagen – den lag som senare har fått smeknamnet fullmaktslagen.

Kärnan i lagförslaget var enkel men explosiv: Regeringen skulle ges rätt att åsidosätta Stortingets lagar – även när Stortinget är samlat. Och den skulle själv kunna bestämma när landet befinner sig i kris. Detta har en självförstärkande effekt: När regeringen trycker på krisknappen får den mer makt. Makten att ge sig själv mer makt.

Detta är inte satir. Det stod i lagtexten.

Du kan läsa om dramat här, och här.

Professor Høgberg skrädde inte orden. Hon kallade det en ”laglig väg till ett brott” och visade hur Stortinget i praktiken var i färd med att abdikera från sin roll som lagstiftare – inte bara i undantagstillstånd utan även i fredstid. Den s.k. utlösningsmekanismen i lagen gav regeringen rätt att utlysa undantagstillstånd utan Stortingets samtycke och utan att de folkvalda nödvändigtvis var inblandade överhuvudtaget. Inte ens ett kabelbrott i Östersjön uteslöts som en möjlig förevändning.

Professor Høgberg drog historiska paralleller till 1933. Då var det Adolf Hitler som – lagligt vald – fick sin maktkoncentration genom extraordinära bemyndiganden från riksdagen. Anledningen till detta? En kris. Precis som i Norge idag.

”Krig, krigsfara eller fara för rikets säkerhet” – så lyder lagtexten. En linje som är så öppen och lätt att tolka att det i praktiken är regeringens egna rädslor, uppfattningar eller politiska behov som avgör var gränserna går.

Och det stannar inte där. Lagen möjliggör förhandsregistrering av civila, order till arbetsgivare att lämna ut personuppgifter – inklusive hälsouppgifter – och en skyldighet att lämna ut konfidentiell information. Präster, psykologer, läkare, advokater – alla borde vara skyldiga att lämna ut information. Detta är vad professorn kallade DDR-paragraf.

Så det här är hur påskskräcken såg ut 2025. Det var på riktigt, och det var inte på TV.

Krig som kofot – igen

Professor Høgberg varnade för det i tydliga ordalag: Krig är den retoriska kofoten för att få igenom detta. Det var just rädslan för krig – inte kriget i sig – som skulle motivera de extraordinära bemyndigandena. Och det är just denna rädsla som nu återuppstår i nya ordalag i den nationella säkerhetsstrategin.

I strategin står det att hela samhället måste mobiliseras. Att alla måste bidra. Att vi måste dra åt samma håll. Och inte minst: att förtroende är avgörande. Inte förtroende i betydelsen ”du har förtjänat det”, utan ett förtroende som förväntas. Som en förutsättning. Som ett dekret.

Och när förtroende blir ett politiskt krav följer naturligtvis att oenighet blir ett problem. Därför växer också behovet av kontroll över sanningen. Vem får definiera den. Vem som måste ge vika för den. Det är så censur alltid börjar – inte med ett förbud, utan med makten att definiera.

Språket i säkerhetsstrategin påminner om det som återfinns i undantagslagar från 1930-talets Europa. Orden är välmenande, men det finns en underliggande premiss: Du är inte först och främst medborgare, du är en del av ett kollektiv som måste lyda när krisen kräver det. Säkerhet är det nya övergripande goda. Allt annat – frihet, rättigheter, maktbalans – kommer i andra hand.

Det här är samma tankesätt som låg till grund för auktorisationslagen: ett tankesätt där staten – när den definierar en kris – får definiera dig, din roll och dina uppgifter. Och när säkerhetsstrategin presenteras mindre än en månad efter att denna lag med nöd och näppe avvärjts, är det ingen slump. Det är en linje. En fortsättning. En glidning.

Men vad är det egentligen som glider?

Här är det viktigt att påminna oss själva om en grundläggande och ofta bortglömd sanning: Demokrati bygger på misstro
Inte som en moraliskt missriktad paranoia, utan som ett konstitutionellt krav. Det är därför vi har maktfördelning. Det är därför vi har oberoende domstolar och en press som kallas den fjärde statsmakten. Inte för att vi förväntar oss att politiker och myndigheter alltid ska göra misstag – utan för att vi vet att de kan göra det. Och för att okontrollerad makt alltid förr eller senare kommer att missbrukas.

När regeringen ber oss att ställa oss bakom en strategi som bygger på förväntat förtroende – inför diffusa hot och oinskränkt makt – bryter de mot denna grund.

Inte med våld, inte med vapen – utan med varma ord. Och varma ord kan vara farligare än kalla lagar. För de får oss att tro att vi fortfarande lever i ett öppet samhälle, långt efter att det har upphört att vara sant.

Stakeholder-kapitalisme: Korporatism i en ny skepnad

I säkerhetsstrategin från premiärministerns kansli finner vi följande formulering:

”Samhället som helhet måste bidra till att skydda våra grundläggande säkerhetsintressen: Offentliga myndigheter, näringslivet, fackföreningsrörelsen, frivilligsektorn och var och en av oss. Strategin kommer att bidra till att vi alla drar åt samma håll.

(…)

Desinformation och dold påverkan hotar de värderingar som vårt samhälle är byggt på. Algoritmstyrda medieplattformar innebär stora utmaningar för att upprätthålla en väl fungerande offentlig dialog.

Vi kommer att stödja redaktionellt kontrollerade medier och stärka befolkningens förmåga att granska källor, med särskilt fokus på barn och unga. Norge kommer i nära samarbete med EU att reglera teknikföretag. Regleringsutvecklingen måste hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen.

Aktiviteter för att bekämpa desinformation och oönskad påverkan är också viktiga för att säkerställa ett högt valdeltagande och säkra politiska val. Relevanta statliga aktörer måste vara förberedda och samordnade och ha förmågan att hantera sådana hot.”

Det låter inkluderande. Kanske till och med förenande. Men det finns något bekant med den här strukturen: Staten, medierna, redaktörerna som drar åt samma håll, näringslivet, fackföreningarna och befolkningen – tillsammans i ett styrande organ.

Detta är inte nytt. I den politiska idéhistorien kallas detta för korporatism. Inte som ett skällsord, utan som en styrelseform: Där samhällets aktörer – arbete, kapital, regering – smälter samman till en samordnad enhet. Och det var just korporativismen som utgjorde grundstrukturen för fascismen i Italien och den nazistiska ekonomiska modellen i Tyskland.

Skillnaden mellan detta och kommunism är inte graden av statlig kontroll – utan frånvaron av oenighet. Allt och alla ska dra åt samma håll. Till och med censurorganen var integrerade. Nu sker samma sak – fast på global nivå, i samarbete med EU och teknikjättarna. Med algoritmisk förstärkning.

Vi såg det under pandemin: hur faktainnehåll togs bort eller nedprioriterades – inte för att det var en lögn, utan för att det inte passade in i narrativet.

I dag kallas korporativism ofta för stakeholder capitalism, en term som myntats av World Economic Forum. Det låter milt, nästan progressivt. Men principen är densamma:

Att demokratisk friktion och intressekonflikter är gammalmodiga och störande.
Att samhället fungerar bäst när alla drar åt samma håll – och rätt personer får styra utan för mycket buller från folket.

Men demokrati är inte att ”dra åt samma håll”.

Det är ett system som bygger på opposition, misstro och maktbalans. Det förutsätter oenighet och konflikt. När man försöker ena hela samhället under en gemensam strategi, avskaffar man i praktiken pluralismen. Och det är – historiskt sett – själva definitionen av auktoritärism.

När historien upprepar sig – och vi inte reagerar

Det mest oroande är kanske inte att någon försöker koncentrera makt, skriva om roller eller införa undantag under täckmantel av säkerhet. Det mest oroande är att det sker nästan utan motstånd. Att medierna är tysta. Att debatten uteblir. Att människor sover.

Och så är det ofta när historien upprepar sig.

• Fullmakter beviljas endast tillfälligt.
• Registreringar görs ”för din egen säkerhet”.
• Kritiska röster definieras som ”osolidariska”.
• Informationskontroll införs ”för att skydda demokratin” (skratta inte, det är vad de säger).
• Och de som varnar, som professor Høgberg, marginaliseras – även när de har konstitutionen och historien på sin sida.

Det är här vi är nu. Vi är inte 1933 – men vi har kopierat tillräckligt mycket av strukturen för att det ska göra ont att titta på. När både regeringen och dess strategi använder ”kris” som ett verktyg och ”förtroende” som en plikt, befinner vi oss inte längre i en klassisk liberal demokrati. Vi befinner oss på glid.

Historien visar oss var det kan sluta. Men det är bara vi som kan bestämma om vi ska följa samma väg igen – med öppna ögon.

Om din nationella säkerhetsstrategi inte ger dig gåshud har du glömt historien. Eller aldrig lärt dig den.

När makten raderar minnet

Som antytts är det mycket som påminner om anno 2020 – februari 2022 (akut narrativt skifte, där Putin blev det nya viruset). År 2021 – mitt i denna kris – föreslog den dåvarande regeringen att samhällskunskap och historia skulle tas bort som gemensamma ämnen i gymnasieskolan! Det var inget skämt. Och många skrattade först – innan de insåg att de faktiskt menade det.

I Aftenposten skrev Rune Olsø att historiekunskap är avgörande för att förstå vad som har format oss och vad vi måste akta oss för att upprepa. Utan insikt i hur makten fungerar kommer människor att känna sig främmande, förbisedda – och hjälplösa. Han kallade förslaget för ett hot mot demokratin.

Och han hade rätt.

En demokrati utan historiskt minne är som en demenssjuk patient: lätt att kontrollera, lätt att skrämmas – och utlämnad till andras goda avsikter.

Nu – 2025 – har vi en regering som först nästan inför en aldrig tidigare skådad fullmaktslag, och sedan presenterar en nationell strategi som ber oss alla att marschera i takt. Och om det inte får dig att rysa, så kanske du aldrig har lärt dig vad fascism är. Och den tidigare regeringen ville uppenbarligen inte att du skulle lära dig det heller.

En blåkopia – inte bara ett mönster

Det här är inte längre bara ett mönster. Det är en upprepning med millimeternoggrannhet.
Först tillverkas kriserna. Sedan riggas lagstiftningen för undantag. Och slutligen serveras vi en strategi som förenar stat, näringsliv och sociala aktörer i en och samma riktning – intressentkapitalism.

Vi har sett det här systemet förut. Inte i Davos, utan i Rom och Berlin. Under ett annat namn.

Vi måste sluta säga att det ser likadant ut. För vad är.