Idag 1948 upphörde det brittiska mandatet i Mellanöstern. Samma dag samlade David Ben-Gurion det judiska rådet i Tel Aviv och utropade staten Israel.

Dagen därpå, den 15 maj, anföll fem arabstater – Egypten, Jordanien, Syrien, Libanon och Irak – den nyfödda nationen i vad som kallas det första arabisk-israeliska kriget, i Israel känt som självständighetskriget. Bland palestinierna är det Nakba (”katastrofen”).

– Mer än överlevnad

– Den här dagen (14 maj) är inte bara ett firande av överlevnad. Det är ett firande av återuppståndelse. Av ljus ur mörker. Av liv ur aska, skriver Open Source Intel i ett läsvärt inlägg på X:

Today, 77 Years Ago in the Hebrew Calendar: The Birth of a Nation Surrounded by Fire

On May 14, 1948, as the sun dipped over Tel Aviv, David Ben-Gurion stood before a small crowd in a modest hall and declared the rebirth of the Jewish state. After 2,000 years of exile,… pic.twitter.com/ySjYe4g4Ok

— Open Source Intel (@Osint613) May 1, 2025

Guds förbund med Abraham

Judarnas historia i Kanaans land sträcker sig tillbaka till biblisk tid. Kanaan är det historiska namnet på ett område som idag i stort sett omfattar dagens Israel, Palestina, Libanon och delar av Jordanien och Syrien.

Enligt traditionen slöt Gud ett förbund med Abraham och hans ättlingar, israeliterna (1 Mosebok). Han lovade att Kanaan skulle tillhöra israeliterna, att Abrahams ättlingar skulle bli lika talrika som ”stjärnorna på himlen” och att alla jordens folk skulle välsignas genom det.

I judisk tradition är förbundet en dynamisk process som gradvis uppfylls genom historien, i början med Sauls, Davids och Salomos riken, men det ”pausades” i och med uppdelningen av riket efter Salomo, exilen i Babylon (587 f.Kr.) och romarnas förstörelse av templet (70 e.Kr.) när judarna spreds i diasporan – utan att förlora sin religiösa och kulturella koppling till Eretz Israel (Israels land).

Ett judiskt nationellt hem

Den moderna sionistiska rörelsen för att återupprätta ett judiskt nationalhem i Palestina tog form i slutet av 1800-talet. Theodor Herzl, ”sionismens fader”, organiserade den första sionistiska kongressen 1897 i Basel i ett Europa som präglades av ökande antisemitism och Dreyfus-affären i Frankrike.

Judar hade redan börjat emigrera till Palestina – som då styrdes av osmanerna – i så kallade aliyot (immigrationsvågor). Dessa pionjärer trotsade de lokala arabiska gruppernas fientlighet och grundade kibbutzim – kollektiva bosättningar.

När det ottomanska riket kollapsade efter första världskriget tog Storbritannien kontroll över Palestina genom Nationernas förbunds mandat 1920. Balfour-deklarationen från 1917 stödde upprättandet av ett ”nationellt hem för det judiska folket”, samtidigt som de icke-judiska invånarnas rättigheter respekterades. Löftet mötte dock arabiskt motstånd och hindrades av brittisk invandringspolitik som – särskilt under Förintelsen när behovet var desperat – begränsade den judiska invandringen.

Ytterligare en fas i uppfyllandet av pakten

Efter andra världskriget ökade det internationella trycket på en lösning av ”den judiska frågan”. År 1947 antog FN:s generalförsamling resolution 181, som föreslog en uppdelning av Palestina i en judisk och en arabisk stat, vilket avvisades av de arabiska ledarna.

För judarna, som har överlevt oproportionerliga angrepp ända sedan faraonernas Egypten, var Israels bildande 1948 ytterligare en fas i uppfyllandet av förbundet. Det var kulmen på århundraden av kamp för ett nationellt hem – och början på nya strider för rätten att existera.

Hamas-attacken den 7 oktober 2023 som dödade 1.200 israeler, kidnappade 250 och skadade 4.800 är det senaste exemplet.