Lucy Connolly var, som de flesta britter, djupt upprörd efter att Axel Rudakubana, son till rwandiska flyktingar, brutalt mördade tre unga flickor och skadade många fler på en semesterklubb i Southport, England, förra sommaren. I ilska över vad som hade hänt skrev hon ett inlägg på X som hon raderade en timme senare. Inlägget löd:

”Mass deportation now, set fire to all the f****** hotels full of the bastards for all I care… If that makes me racist, so be it.”

”Massdeportationer nu, sätt eld på alla j**** hotell fulla av de jävlarna, jag bryr mig inte… Om det gör mig rasistisk, så får det vara så.”

Connolly greps och anklagades för att ha uppmanat till våld för det hon skrev, erkände och dömdes till 31 månaders fängelse.

42-åringen har en 12-årig dotter och en make som lider av benmärgssjukdom. Hennes uppförande i fängelset har varit exemplariskt, men hon tillåts ändå inte hembesök eftersom fängelset befarar att hon kommer att bli uppsökt av media på grund av det allmänna intresset för hennes fall, rapporterar The Telegraph. Connolly ansökte om hembesök på grund av sin dotters beteende i skolan, som har försämrats, och den stress som hennes man upplever när han kämpar med sjukdom. Fängelseexperter anser att hon är en ”idealisk kandidat” för att återvända hem till sin familj, men ändå nekas hon frigivning.

Känslor bör beläggas med munkavle

Connollys fall illustrerar allt som är fel med Storbritannien idag. Medan fängelserna är överfulla och våldsamma brottslingar släpps ut i förtid eller inte avtjänar sina straff, har en vanlig mamma och make separerats från sin familj i över två år för att hon skrev något obetänksamt på sociala medier.

Connolly är inte rasist – hon har tagit hand om flera barn från olika kulturer och med olika hudfärg i sin barnomsorgsverksamhet. Hon var helt enkelt upprörd och visade sin empati på ett oförskämt sätt – precis som, skulle jag vilja påstå, många tusen andra britter som hellre ventilerar sina frustrationer vid middagsbordet eller på puben än skriver ner dem på X. Men i dagens auktoritära Storbritannien är känslor något som ska tystas ner. Under Keir Starmer förvandlas legitima farhågor till brott.

Som min kollega Arnt Jensvoll skriver så träffande:

Fallet är ett flagrant exempel på politiskt motiverat åtal. (…) Till och med mördare får träffa sina barn medan de avtjänar sina straff. Lucy får inte det.

Lucy har redan förlorat ett barn, sin 19 månader gamla son Harry, 2011 på grund av brister i sjukvården. Nu sitter hon ensam i ett fängelse på grund av två minuters vårdslöshet. Inte för att hon skadade sig när hon körde över någon eller blev fysiskt våldsam. I Storbritannien får man högst sex månaders fängelse för att slå ner någon. Connollys ord orsakade ingen fysisk skada.

Som mamma är det förbluffande att tänka på att varje gång jag, som bor i Storbritannien, uttalar mig i sociala medier, löper jag den yttersta risken att skiljas från mina barn. Varje dag arresteras 30 personer i Storbritannien för saker de skrivit på sociala medier – det är 12 000 arresteringar per år. Det är lätt att tänka att ”det gäller inte mig, jag är en moraliskt rättrådig person” – men vad hjälper det när det är myndigheterna som har tappat sin moraliska kompass?

Våra medier misslyckas – som vanligt

I Norge är det bara iNyheter och detta medium som har bevakat fallet, och vi har skrivit om det flera gånger. Det finns gott om andra liknande fall som också förtjänar medieuppmärksamhet, till exempel Peter Lynch, 61-åringen som fängslades efter att ha deltagit i en demonstration i Southport och hittades död i fängelset efter att ha tagit sitt eget liv. Han var en fredlig farfar som inte betydde något för någon annan än sina vänner och sin familj, som försökte göra sin röst hörd när han kritiserade allt från EU till Keir Starmer och internationella organisationer – och som fick betala med sitt liv.

Detta är inte normalt i så kallade liberala demokratier. Vi har en lång tradition av yttrandefrihet som på bara några år verkar nästan död. Och det är inte bara i Storbritannien som människor fängslas för sina åsikters skull. I Tyskland, till exempel, är det inte alls ovanligt att ha polisen vid dörren för ”hate speech” – hatpropaganda – men inte ens detta uppmärksammas av norska journalister. Irland har två månader på sig att införa lagar mot hets mot folkgrupp, annars kommer EU att utfärda böter. Även detta går norska medier obemärkt förbi. ”Det är lättare att låtsas som att allt är bra och ignorera frågan, eller avskriva den som något som högerextremister och Elon Musk bryr sig om. Det är ett sätt att ge läsarna en bild av en verklighet som inte finns – och norrmän som inte har upptäckt alternativa medier får klia sig i huvudet när AfD, Reform och Trump vinner mark. Allt är ju som det ska vara i våra fria samhällen…

Brittiska journalisten Allison Pearson är en av dem som lyft fram Connollys fall. Pearson har själv utretts för en tweet, men fallet lades ner och hon behövde inte infinna sig i domstol. Pearson har beskrivit hur polisbesöket och den efterföljande utredningen påverkade henne för vad som visade sig vara en två år gammal tweet om Gaza. Man kan bara föreställa sig hur Connolly känner sig efter månader bakom galler, utan möjlighet att träffa sin familj på länge. Den empati som visas Connolly är dock begränsad – för att bry sig om Connolly måste man bry sig om principer som likhet inför lagen, man måste bry sig om yttrandefrihet och, viktigast av allt, man måste vara medveten om vad som pågår. Tyvärr finns det många oinformerade, likgiltiga och principlösa människor – inte bara till vänster och i mitten, utan även inom den så kallade högern.

Yttrandefrihet – till leda?

Frågan om yttrandefrihet börjar kanske bli repetitiv. Gång på gång har jag och mina kolleger på Document tagit upp fall som Connollys och de mindre allvarliga avbokningarna av människor som ändå fått sina liv, om inte förstörda, så åtminstone störda, därför att de sagt något som går stick i stäv med vad någon har bestämt är konsensus. Vi har försökt förklara farorna med uppvaknandet och trycket på yttrandefriheten, och vi har upprepat till leda att yttrandefriheten är den frihet som alla andra friheter bygger på. Vi har citerat John Stuart Mill och Voltaire tills vi är blå i ansiktet, samtidigt som samhället fortsätter att bli mindre fritt och mindre tolerant. I Storbritannien lever vi nu i något som närmar sig en polisstat, där politiker instruerar lagens långa arm att arrestera människor i avskräckande syfte.

Frederick Douglass sade att ”frihet är meningslös när rätten att uttrycka sina tankar och åsikter har upphört att existera. Det, av alla rättigheter, är tyrannernas terror.” När inte bara Keir Starmer, utan även EU och krafter i norsk politik, slår ner så hårt på åsikter de inte gillar, är Europa i fara. Det är därför vi måste fortsätta att bry oss om människor som Connolly. Fängelser ska vara reserverade för brottslingar, inte för oliktänkande.