”Om sanningen är det första offret i ett krig bör vår beredskap börja med starka nyhetsredaktioner”, skriver chefredaktörerna Olav T. Sandnes (TV 2), Gard Steiro (VG) och Guro Valland (Bergensavisen) i VG.

Möjligen är det mest träffsäkra med denna mening ironin i att den kommer från en grupp som länge har levt på att inrama offentligheten med ett allt snävare spektrum av åsikter, samtidigt som den framställer sig som yttrandefrihetens sista försvarslinje.

Låt oss ta en närmare titt på vad de faktiskt säger – och översätta det från nyspråk till vanlig svenska.

Desinformation = oönskade åsikter
”Desinformation” används idag inte främst för att hänvisa till felaktig information, utan till åsikter och bedömningar som bryter med de etablerade mediernas berättelse. Om man vänder sig mot det gröna skiftet, WHO, massinvandring eller transideologi riskerar man att bli stämplad som desinformatör. Det handlar inte om sanningen, utan om vem som ska äga den.

Polarisering = kritik underifrån
Trion klagar också på ”ökad polarisering”. Även detta har blivit ett kodat uttryck: Vad det egentligen betyder är att allt fler ifrågasätter den politiska riktning som landet tar. Istället för att lyssna väljer redaktörerna att framställa kritik som ett hot. Det är ett effektivt sätt att stämpla missnöje som moraliskt suspekt.

Redaktionskontrollerade medier = åsiktsmonopol
Ett vanligt tema är klagan över att ”redaktörskontrollerade medier” inte längre ensamma sätter villkoren. Människor har fått direkt tillgång till allmänheten via Substack, podcasts, YouTube och sociala medier. Gamla maktcentra gillar inte det. För deras verkliga rädsla handlar inte om desinformation. Det handlar om förlusten av makt.

Små droppar av självkritik

För att framstå som trovärdiga släpper de in lite självkritik: Ja, medierna har varit mindre än transparenta, mindre än relevanta för unga människor och ibland arroganta. Men i nästa ögonblick är slutsatsen tydlig: Det är därför vi behöver mer stöd. Mer pengar. Mer definitionsmakt.

Den här varianten av självkritik är som en marknadsförare som säger: ”Vi har svikit dig som kund, därför behöver vi en större budget och mindre konkurrens.”

Vem försvarar demokratin mot försvararna?

”De redaktörskontrollerade medierna är en del av samhällets försvarslinje”, säger man. Då är det värt att fråga sig: Var fanns denna linje när all journalistisk kritik av pandemihanteringen demoniserades? Var fanns den när ”klimatvetenskap” likställdes med moraliska imperativ? Var fanns den när Facebook, Google och X pressades att censurera användare på uppmaning av västerländska regeringar?

Det är tydligt att dagens medieelit är mer bekväm med att vakta sanningen ovanifrån än att granska makten för de flesta människors räkning.

Slutsats

Redaktionens text är inte ett försvar för demokratin, utan en uppmaning från det gamla prästerskapet att till varje pris skydda sin position och definitionsmakt.

Sanningen är inte det första offret i krig. I dag är sanningen det första offret i ett krig om förståelsen av verkligheten. Och det kriget står inte mellan fria och ofria samhällen, utan mellan folkets erfarenheter och elitens propaganda.

Det är det avståndet som skapar polarisering. Inte poddar, X eller alternativa medier.

En ärlig redaktion skulle veta det.