Mitt svar är alltid ja. Gör det stilla och lugnt. Undvik att vara högljudd eller att utkämpa omöjliga strider. Din åsikt kommer troligen att fastna hos dem som lyssnar och läser. Följ alltid ditt samvete. Och om du inte har modet att göra det, ljug för Guds skull inte!

Det är inte dödligt att säga vad man tycker. Vi européer lever trots allt inte under nazism eller kommunism. Ändå kan det komma till ett högt pris. Du kan bli arresterad, fängslad, avskedad eller misshandlad, få ditt hem vandaliserat, bli hotad till livet, få din karriär förstörd, förlora vänner, bli avvisad av familjemedlemmar. Eller så kan det hända dina barn.

Idag lever vi under en teknokratisk regim där det krävs mod för att uttrycka sig fritt.

Tankepolisens järngrepp

År 2023 knackade sex poliser på dörren till den pensionerade brittiska polismannen Julian Foulkes. De satte handfängsel på honom, sökte igenom hans hem och släpade honom till en poliscell där han satt inlåst i åtta timmar. Hans brott? En tweet där han varnade för antisemitism efter Hamas attack mot Israel.

Släppta bilder visar att en polis under husrannsakan med uppenbart förakt noterade de ”många Brexit-aktiga sakerna” i hans bokhylla, inklusive Douglas Murrays dissidentbok The War on the West.

Foulkes är bara en av mer än 12.000 britter som varje år grips för ”tankebrott”. Det vill säga för yttranden som polisen anser vara ”grovt stötande”. Vissa får till och med fängelsestraff.

Tystnaden sprider sig också i Tyskland, där idag endast 40 procent av befolkningen vågar säga sin mening offentligt. Detta är en halvering sedan 1990.

I Danmark fick Rysslandsexperten Jens Jørgen Nielsen avsked för att han uttryckt skeptiska, avvikande åsikter om kriget i Ukraina. Och den unge poeten Emil Salzer utlöste en häftig shitstorm när han i sina verk kritiserade woke-kulturen.

Vi lever i en tid då priset för självständigt tänkande stiger och allt fler väljer tystnaden. Att upprätthålla sin värdighet som en fri människa under den teknokratiska regimens ok kräver alltmer personligt mod.

Den ansiktslösa regimens ökande grepp

Den teknokratiska regimen utgör en ny form av regering där makten varken ligger hos folket eller hos en enda diktator, utan är spridd bland ansiktslösa byråkratier, namnlösa processer och ogenomskinliga institutioner. Bakom byråkratins slöja finns tjänstemän, konsulter, akademiker, chefer, experter, mediefolk och NGO-aktivister.

Som N.S. Lyons skriver i en nyligen publicerad essä är denna regim en oligarki där makten tillhör en särskild klass av ledare – teknokrater som ägnar sig åt övervakning och kontroll av människor, information, pengar och idéer.

Dessa teknokrater betraktar folklig demokrati med förakt. För dem är demokrati något som måste kontrolleras uppifrån. Det som är farligt för regimen är inte diktatur, utan verkligt folkligt deltagande och inflytande. Fria, modiga människor.

I Danmark ser vi det när politiker som Lars Boje etiketteras som ”trumpist” och Marie Krarup som ”putinist”. Dessa etiketter är avsedda att delegitimera deras åsikter utan någon verklig debatt. Den teknokratiska eliten kan inte tolerera motstånd mot sina dolda dogmer.

Drömmen om det perfekta systemet

Den teknokratiska regimens grundläggande tro är att allt i världen – inklusive människan själv – kan och bör förstås, beräknas och kontrolleras med vetenskapliga och tekniska medel. Det är en djupt materialistisk och utopisk tankesätt där den perfekta världen kan uppnås genom fullständig behärskning av teknisk kunskap.

Det skapar föreställningen om framsteg som en moralisk nödvändighet: Historien pekar mot utopin, och därför är varje förändring som för oss ”framåt” mot den teknokratiska drömmen per definition moralisk, medan allt som pekar ”bakåt” är omoraliskt.

I detta tankesätt är naturen och människorna bara råmaterial som kan och måste formas enligt föreskrifterna för teknisk expertis. Det är en totalitär mentalitet som i slutändan strävar efter total kontroll över allt, inklusive våra innersta tankar.

Rädslans dynamik

Den kollektiva reträtten till mekaniskt tänkande och vår överlämnande till systemets kontroll är emellertid ett resultat av vår egen feghet och passivitet.

Den teknokratiska regimen drivs i grunden av rädsla. Ju mer skrämmande fenomen den kan identifiera, desto mer rättfärdigar den sin kontroll och desto mer beslutsfattande makt överlåter befolkningen till de experter som lovar att skydda dem och hålla dem säkra. När vanliga människor varnar för islamiseringen av Storbritannien eller röstar på AfD i Tyskland är samhällets stabilitet i fara.

Från offentliga skandaliseringar till arresteringar, dessa sanktioner fungerar som varningssignaler för att skrämma andra till tystnad.

Det är därför vi bör hylla människor med civilkurage. Invandrarkvinnor som Kefa Abu Ras, som trots personlig förföljelse kämpar mot de islamister som har infiltrerat polisen; eller Roya Moore, som trots hot insisterar på en kritisk debatt om integration och islam; eller mansrörelser som motsätter sig feminisering och stämplas som hatiska och reaktionära; eller journalister som Jotam Confino, som envist rapporterar om Israel även när pro-palestinska grupper försöker tysta ner honom.

Kampen för värdighet

Det har alltid funnits modiga själar av en speciell kaliber, som har visat extraordinärt mod.

Thymos var det grekiska ordet för den del av människan som kämpar för frihet och ära, för mänsklig värdighet. Det är just denna andliga styrka som den teknokratiska regimen fruktar och försöker utrota. För den teknokratiska människan är rationell beräkning allt; för den thymotiska själen är värdighet och frihet viktigare än säkerhet och komfort.

Den tyske författaren Ernst Jünger menade att motståndet mot den teknokratiska regimen måste börja med ett inre förkastande av rädslans logik. Endast genom att återta vår själ kan vi återfå vårt mod och vår mänsklighet.

Återvinning av själen

Många människor längtar efter mer än den trygga trivialitet som erbjuds av systemet. Bakom den borgerliga masken mobiliserar de en längtan efter att visa sin sanna mänskliga värdighet. Just genom att ta risker bevisar de att de är fria människor. Som de många unga människor runt om i Europa som öppet röstar på konservativa partier och engagerar sig i nationella rörelser. Identitärer, debattörer, ungdomspolitiker på universiteten och andra oliktänkande.

Det sanna upproret mot den teknokratiska regimen är inte i första hand politiskt utan existentiellt. Det börjar med det personliga modet att vara människa, att tänka fritt och att agera efter sin övertygelse trots kostnaden.

Låt mig parafrasera en förbisedd tanke i Fukuyamas bok The End of History and the Last Man:

Bara genom att övervinna rädslan i vårt eget bröst kan vi resa oss från vår fega position som de sista människorna i slutet av historien, kasta av oss teknokratins ok och rädda den mänskliga värdigheten inom oss själva.