De tre värsta svordomarna i riksdagspartiernas berättelsedrivna ekokammare. De förnekas och förnekas och kan få dig fängslad för hets mot folkgrupp.

Ska vi inte längre kunna säga sanningen?

Riksdagspartierna är ansvariga för att ha överlåtit betydande suveränitet till EU. Våra politiska ledare är ansvariga för en invandringspolitik som onekligen leder till befolkningsutbyte. Och de är ansvariga för att landet sakta men säkert försåtligt islamiseras och anpassas till islam.

EES-avtalet strider helt klart mot den norska konstitutionen!

Sedan avtalet trädde i kraft 1994 har Norge genomfört mer än 14 000 EU-direktiv och rättsakter. I enlighet med artikel 7 i avtalet har Norge åtagit sig att genomföra alla framtida EU-rättsakter som är relevanta för den inre marknaden och de fyra friheterna: fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital.

Detta innebär en ständigt ökande överlåtelse av suveränitet till en internationell konfederation som det norska folket inte har något inflytande över. Det innebär att en betydande del av rättsutvecklingen i landet har överförts från ett demokratiskt valt Storting till en EU-kommission av icke valda EU-byråkrater och ett Europaparlament där vi inte är representerade.

Norge kan i teorin använda sig av rätten till opt-out. Detta har bara gjorts en gång, i samband med det tredje postdirektivet 2011, men drogs senare tillbaka. EU hotar med omfattande sanktioner som norska politiker inte kommer att utmana. Reservationsrätten är med andra ord inte reell.

Det innebär att landet i betydande utsträckning är underställt EU, trots att majoriteten av befolkningen röstat nej till EU-medlemskap i två folkomröstningar, 1972 respektive 1994. Faktum är att Norge har en sämre demokratisk ställning än EU-länderna själva, eftersom vi varken har representation eller inflytande.

Bristen på representation används av EU-anhängare som ett argument för fullt medlemskap. Det skulle inte förändra mycket. Norge skulle ha 13-15 representanter av EU-parlamentets 720, dvs. högst 2 procent av rösterna i EU-parlamentet, och i realiteten inget inflytande. Det är de stora länderna i EU som bestämmer.

Vidare är det de 32.000 icke folkvalda byråkraterna i EU:s 53 generaldirektorat som i första hand sätter premisserna för politik- och rättsutvecklingen i EU, och i mindre utsträckning Europaparlamentet.

EES-avtalet är därför uppenbart grundlagsstridigt. Dess omfattande överföring av lagstiftande, dömande och verkställande makt till EU strider mot artikel 1 i den norska grundlagen, som anger att Norge är ”ett fritt, självständigt och odelbart rike”.

Majoriteten av det norska folket röstade för avtalet.

Med andra ord blev majoriteten av befolkningen lurad 1994, inte av EU, utan av våra egna politiker, först och främst av de s.k. regeringspartierna, Arbeiderpartiet och Høyre, samt av den politiska eliten i städerna.

Det är samma människor som idag vill att vi skall gå med i ett EU som håller på att falla sönder politiskt, säkerhetsmässigt och ekonomiskt. Det är samma politiker som vägrar att diskutera att ersätta EES-avtalet med det bilaterala handelsavtal vi hade tidigare, vilket vi har alla möjligheter att göra. Det fungerade bra fram till 1994. På grund av. EU:s beroende av våra resurser finns det ingen anledning att anta att avtalet kommer att bli sämre än det nuvarande EES-avtalet. Tvärtom!

Norsk invandringspolitik leder till befolkningsutbyte!

Det är samma politiker som hävdar att enligt Schengenavtalet och andra internationella avtal. Det är samma politiker som hävdar att vi inte kan minska flödet av asylsökande till Norge enligt Schengenavtalet och andra internationella avtal. Det är samma politiker som döljer det faktum att FN-stadgan endast gäller för legitima asylsökande och inte för välfärdsmigranter, som utgör den klara majoriteten av dem som söker asyl i Norge. De är samma som döljer att FN-stadgans intention är att asylsökande skall repatrieras och skickas tillbaka till sitt ursprungsland så snart som möjligt och inte ges medborgarskap och permanent uppehållstillstånd.

Och det är samma politiker som inte inser att den icke-västliga invandringen gradvis och allt snabbare ersätter Norges befolkning. Detta är inget annat än enkel matematik och demografi som ett resultat av hög invandring, familjeåterföreningssystemet, den liberala tilldelningen av medborgarskap och de mycket högre födelsetalen i invandrarbefolkningen.

Den icke-västerländska invandrarbefolkningen från MENA-länderna, Afrika och Asien växer med drygt 20.000 personer per år. Det motsvarar en tillväxttakt som motsvarar en stad av Lillehammers storlek varje år! Mohammed har varit det mest populära pojknamnet i Oslo under flera år.

År 1980 bestod den icke-västerländska invandrarbefolkningen av 30-35.000 personer. Detta motsvarade knappt 1 procent (0,7-0,9) av befolkningen. Vid millennieskiftet 2000 hade den icke-västliga invandrarbefolkningen blivit sex gånger så stor till 220.000-230.000 personer, motsvarande 5% (4,9-5,1) av den totala befolkningen. År 2025 kommer den icke-västliga invandrarbefolkningen i Norge att ha vuxit till mellan 610-695.000 personer och utgör nu 11-12,5% av den totala befolkningen. Detta är drygt 23 gånger så många som 1980.

1980 var det främst ”gästarbetare” från Pakistan, Turkiet och Marocko som kom till Norge. Vid millennieskiftet hade tillströmningen från Somalia och Irak tillkommit. Detta har sedan dess kompletterats med invandrare från Syrien och Eritrea. Medan invandringen från dessa länder fortsätter med oförminskad styrka kommer den icke-västliga invandringen sannolikt snart att öka ytterligare genom en våg av palestinier från Gazaremsan som riksdagspartierna vill ta hit.

De flesta invandrare från MENA-länderna Asien och Afrika finns i storstäderna. I Oslo och Drammen utgör de icke-västliga invandrarna cirka 20 procent av befolkningen. I Oslo som helhet har nu 30-40% av barnen en icke-västerländsk invandrarbakgrund. I vissa stadsdelar i Oslo, till exempel Stovner och Søndre-Nordstrand, utgör invandrarna redan så mycket som 40-45% av befolkningen. I dessa stadsdelar har 70-80% av barnen i förskolorna invandrarbakgrund.

Det säger allt om åt vilket håll utvecklingen går. Vi ligger några år efter länder som Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Belgien och Sverige, men vi rör oss i samma riktning. Siffror baserade på statistik från Office of National Statistics och den brittiska folkräkningen visar att vita britter kommer att vara en minoritet i sitt eget land år 2063. I storstäder som London och Birmingham är de redan i minoritet. Vid slutet av seklet kommer vita britter att utgöra 33,7 procent av Storbritanniens befolkning. Det är enkel demografi.

Det är möjligt att göra något åt denna utveckling, om det finns en politisk vilja att göra det. Norge är inte bundet av EU:s invandringsregler för icke-västerländsk invandring. Kravet på fri rörlighet för personer gäller endast för medborgare i EU/EES-länder. För icke-västlig invandring från MENA-länderna, Afrika och Asien sätter Norge sina egna regler genom utlänningslagen och nationell politik. FN:s flyktingkonvention utgör inte heller något hinder för en nationell invandringspolitik.

Länder som USA, Australien, Japan, Ungern, Danmark och Polen har en betydligt strängare invandringspolitik än Norge. De har alla anslutit sig till både protokollet och flyktingkonventionen, med undantag för USA som anslutit sig till protokollet men inte till FN:s konvention.

Verkligheten är att varken Høyre, Arbeiderpartiet eller något av riksdagspartierna vill göra något åt den massiva icke-västerländska invandringen. Ingen är beredd att säga stopp, inte heller Frp, som kohandlar bort invandringspolitiken i sitt partiprogram så snart man kommer i regering med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.

Utvecklingen går fort, och den går allt fortare. Och den går bara åt ett håll, mot befolkningsutbyte.

Landet islamiseras smygande eftersom den tysta majoriteten inte bryr sig!

Den icke-västliga invandringen från MENA-länderna, Afrika och Asien består främst av svårintegrerade muslimer med låg utbildning och lågt arbetskraftsdeltagande. Invandringen är inte gratis.

Ingen vet exakt, eftersom Statistisk sentralbyrå och riksdagspartierna inte vill ta reda på det, men enkla beräkningar uppskattar att invandringen kostar norska skattebetalare minst 400-500 miljarder norska kronor årligen. Det är en vansinnig summa.

Medan västliga invandrare och arbetskraftsinvandrare från Östeuropa (utom Ukraina) har samma och högre arbetskraftsdeltagande som den etniska norska befolkningen, utmärker sig invandrare från Mellanöstern, Afrika och Asien med ett mycket lägre arbetskraftsdeltagande.

Men endast cirka 38 procent av invandrarna från Mellanöstern, Afrika och Asien har samma eller högre arbetskraftsdeltagande som den etniska norska befolkningen.

Bara cirka 38% av invandrarna mellan 20 och 66 år från dessa länder är fullt sysselsatta och arbetar minst 35 timmar i veckan. Detta är 29% lägre än för resten av befolkningen. Detta motsvarar 182.000 heltidsekvivalenter och ett belopp på 418 miljarder norska kronor i förlorat värdeskapande, förlorade skatteintäkter och ökade sociala utgifter. Dessutom tillkommer ökade infrastrukturkostnader till följd av befolkningsökningen relaterat till nödvändig utbyggnad av vägnät, järnvägar, sjukhus och annan offentlig infrastruktur.

En sak är att det kostar pengar. En annan är att invandringen leder till minskad trygghet, ökad kriminalitet, tryck på liberala demokratiska rättigheter, tryck på rättsstaten och den sekulära västerländska demokratin samt en gradvis erosion av norsk kultur och norska traditioner till förmån för invandrarbefolkningens krav på islam och sharia.

Islam är inte bara en religion. Det är en exkluderande religion som inte tolererar andra religioner och en politisk ideologi som har programmerats för att förändra samhället i en islamisk riktning.
Detta gäller särskilt den fundamentalistiska ortodoxa salafismen och wahabismen i den sunnitiska traditionen, som också har spridit sig till Europa genom predikanter, moskéer och nätverk som finansieras av Gulfstaterna.

Uppskattningsvis 80 procent av dessa anser sig vara troende muslimer. 46 procent ber till Allah varje dag och anses vara starkt troende. Det finns inga siffror på hur många som kan betecknas som ortodoxa och fundamentalistiska. Men de blir alltmer högljudda. De tar mer och mer plats. Och de ställer allt högre krav.

Nassim Taleb har skrivit bra om detta. I en essä från 2016 om Hur intoleranta minoriteter styr beskriver han hur en liten men bestämd grupp kan diktera preferenserna och bestämma ödet för en naiv och passiv majoritetsbefolkning och så småningom förändra samhället i linje med sin egen ideologi och tankesätt.

Till att börja med handlar det inte om direkt tvång eller övertalning. Det handlar om hur beslutsamma och organiserade minoriteter som vägrar att ge upp får sin vilja igenom gentemot en majoritetsbefolkning som ofta är oorganiserad och ointresserad och därför flexibel. De kan acceptera ett antal åtgärder på egen bekostnad, som var och en verkar obetydliga, men som tillsammans kan få stora konsekvenser över tiden.

Han pekar på islams utbredning i Mellanöstern med Koranens tvingande regler om att muslimer inte får gifta sig med icke-troende, i vilket fall de måste konvertera, och hur detta tillsammans med de höga födelsetalen över tiden ledde till att hela befolkningen gradvis övergick till islam.

Detta är en allvarlig varning om vad vi har i beredskap om inte den etniskt norska majoritetsbefolkningen i Norge vaknar upp snart. Demokratins tolerans är en styrka, men majoritetens naivitet och passivitet är också dess stora svaghet. Fundamentalistiska idéer och intoleranta minoriteter som kräver mer utrymme och inflytande än vad deras antal skulle indikera är ett hot mot demokratin om majoriteten inte är medveten om sitt ansvar.

Den tysta majoriteten i Norge måste snart vakna upp och ta tillbaka kontrollen över sitt eget land, stoppa invandringen och sätta ner foten mot den gradvisa men målinriktade och ständigt ökande smygislamiseringen.

Om det inte sker kan vi snart vinka adjö till Norge som vi känner det, och som det en gång var.