Liksom alla andra stora aktörer i det norska näringslivet fångades Statkraft av klimathysterin och det ”gröna skiftet” och kastade sig in i uppgiften att rädda politikernas klimatmål – i utbyte mot bidrag från samma politiker. Efter att ha bränt 600 miljoner norska kronor har Statkraft nu beslutat att lägga ner sitt internationella initiativ för grön vätgas. Inga nya projekt kommer att initieras, och av 13 vätgasprojekt i sex olika länder kommer Statkraft bara att fortsätta med de två eller tre som får betydande statligt stöd.

Detta kommer inte som någon överraskning, eftersom det finns en ny sheriff i Statkraft City: I mars 2024 tog Birgitte Ringstad Vartdal över som koncernchef efter Christian Rynning-Tønnesen, som ville avgå efter 14 år på posten, efter en otrolig mängd PC-nonsens samt en historisk kostnadstillväxt. Mellan 2018 och 2024 ökade antalet anställda på Statkraft från 3 200 till 6 800. Detta drev upp arbetskraftskostnaderna från 3,6 miljarder norska kronor till 9,5 miljarder norska kronor – utan att intäkterna från gröna initiativ återspeglade tillväxten.

Vad var tron på vätgas baserad på?

Det finns indikationer på att det har skett en omorganisation i styrelserummet, för efter bara två månader på jobbet drog Ringstad Vartdal i bromsen och signalerade mer ledning baserad på realiteter, kostnader och lönsamhet. Helt plötsligt halverade hon Statkrafts gröna ambitioner: Målet för förnybar energi i byggnader sänktes från fyra till två gigawatt, och målen för havsbaserad vindkraft sänktes från tio till sex gigawatt. Nedskärningen av grön vätgas nu 2025 är bara en fortsättning på denna verklighetsorientering. Till Dagens Næringsliv säger Ringstad Vartdal:

”Vi tror att vätgas är nödvändigt och en del av den gröna mixen. Men osäkerheten på vätgasmarknaden har ökat, och vi ser inte lönsamhet utan betydande statligt stöd.”

Det finns en öm punkt av en fråga under ytan här, men DN-journalisten ställer den inte. För vilka siffror och data fick Statkraft att tro att ”grön vätgas” skulle vara lönsamt över huvud taget? Fanns det någonsin någon säkerhet på denna fantasimarknad? Och vilka fakta och erfarenheter tyder på att ”grön vätgas” kommer att bli en viktig del av energiframtiden, förutom det faktum att fårskocken av gröna politiker vill ha det, har antagit det och betalar bra med skattepengar för att förverkliga det? Svaret, min vän, är att det blåser i vinden.

Enorma kostnader resulterar i noll grönt stål från Mo i Rana

Det som är säkert är att av alla industrigaser är vätgas redan ett av de dyraste valen, med ett pris som typiskt varierar mellan en och tre dollar per kubikmeter, vilket är i samma prisklass som acetylen. Vätgas är ofta dyrare än ädelgasen argon, men priset på grön vätgas ligger i en helt annan sfär: Där ligger priset typiskt mellan 10 och 25 USD per kubikmeter (!) eller mer.

Detta är innan vi räknar in kostnaden för att transportera och lagra denna farliga, frätande och explosiva gas, som kräver en rejäl NASA-klassad säkerhetsregim som ingen vill prata om. Vätgassamhället för Erna-Støre och deras EU-imperium kommer därför aldrig att förverkligas – som jag påpekade redan 2019.

Ett av Statkrafts mest uppmärksammade vätgasprojekt var nyckeln till att ge energi åt ”grönt stål” hos armeringsjätten Celsa Steel i Mo i Rana. Även detta såldes som ett grönt industriäventyr, samtidigt som Solberg-regeringen presenterade sin Vätgasstrategi för Norge 2020, i tron att vi är på väg mot ett lågutsläppssamhälle – utan att ha lärt sig det minsta av den förra vätgasfadäsen från 2003. Tron på väte i EU är frånkopplad all vetenskap.

Fortsatt full fart framåt för «förnybar energi»

Statkraft har inte på något sätt slutat med grönmålning eller bidragsjakt och fortsätter att fokusera på energi från vatten, vind och sol – trots att de två sistnämnda är tunga industrier som är så långt ifrån ”förnybart” som man kan komma. Det finns inte heller mycket som tyder på att det kommer att bli enklare, billigare och mer allmänt accepterat i framtiden.

Statkraft kommer också att fortsätta med vätgasprojekten i Storbritannien och Tyskland för tillfället, eftersom subventionerna fortfarande håller korthuset flytande tills privata investerare kan sökas. Statkraft kommer dock att göra sig av med både biobränslebolaget Silva Green och laddningsbolaget Mer, utan att några investerare nappar på betet – så lycka till med det.

Så länge EU-kommissionen vägrar att se verkligheten i vitögat, och bara sskär ner på klimatkraven eftersom inget fungerar, kommer subventionerna att fortsätta. Och så länge det finns klimatsubventioner att få, kommer det att finnas profitörer att hitta tills klimatbubblan imploderar.