Vi pratar ofta om skuldsättning som ett personligt ansvar eller ett ekonomiskt problem. Men tänk om hög skuldsättning också fungerar som ett politiskt verktyg – ett sätt att forma och disciplinera befolkningen?

I ett samhälle där det moderna monetära systemet bygger på kredit och där skuldsättning är en förutsättning för ekonomisk tillväxt är frågan mer relevant än vad många kanske inser.

Den radikale strategen Saul Alinsky – känd för sina analyser av makt och sociala strukturer – skrev att man kunde göra ett folk mer lydigt genom att göra det ekonomiskt beroende. Hög skuldsättning är ett sådant beroende. Om du har stora skulder måste du anpassa dig. Och idag är det inte längre bara individer som är skuldsatta – hela samhället är uppbyggt på det.

Från frihet till beroende

Skuldsättningens psykologi är enkel: Du anpassar dig för att behålla det du har. Du biter ihop tänderna, undviker risker, accepterar villkor som du annars skulle ha motsatt dig – eftersom du inte har råd att förlora ditt jobb, få ekonomiska problem eller riskera någonting.

Detta har djupgående systemiska konsekvenser. En befolkning med höga nivåer av bostadsskulder, studielån och konsumentkrediter har lägre motståndskraft och högre efterlevnad. Lojalitet uppstår inte nödvändigtvis genom ideologi, utan genom ekonomiskt tvång. Samhället håller på att utvecklas från ekonomiskt medborgarskap till ekonomisk klientelisering.

När staten har ett intresse i din skuld

Det moderna systemet med fiat-pengar gör detta möjligt. Idag skapas pengar genom bankutlåning – och därmed genom skulder. När bankerna lånar ut skapas nya pengar som sätts i omlopp. Det innebär att skuldsättningen inte längre bara är privat, utan systemisk. Utan kredittillväxt stannar ekonomin upp.

Myndigheterna vet detta. Det är därför de politiskt underlättar hög skuldsättning:

• Räntorna hålls artificiellt låga över tiden.
• Bostadslånemarknaden stimuleras.
• Skatteavdrag belönar skuldsättning.

Inflation används som ett politiskt acceptabelt ”verktyg” för att minska den verkliga skuldbördan – men också pengarnas värde.

I en sådan verklighet blir skuldsättning ett förväntat beteendemönster. Unga människor som inte tar studielån och bostadslån faller utanför den etablerade ekonomiska berättelsen. Samtidigt sitter politiker och centralbanker i förarsätet och använder räntor, skatter och inflation för att ”kontrollera ekonomin” – med andra ord: kontrollera dig.

Beroende skapar lydnad

Detta är inte nödvändigtvis ett resultat av illvilja, men det förändrar inte det strukturella förhållandet: Ju mer du är skyldig, desto mer är du beroende av stabilitet – och desto mindre utmanar du systemet.

En befolkning med låg skuldsättning och högt realt sparande har utrymme för oberoende, konflikt, innovation. En befolkning med hög skuldsättning och svag buffert har mycket litet manöverutrymme. När lönen går till räntor och förnödenheter finns det inte mycket kvar till motstånd, anpassning eller förändring.

Det är här Alinskys poäng får ny relevans: Ekonomisk kontroll är mer effektiv än maktutövning. Det osynliga nätverket av skulder, räntor, konsumtion och stigande priser håller människor på plats utan att någon behöver slå ner på demonstrationer eller införa undantagstillstånd.

Vilken typ av ekonomiskt samhälle vill vi ha?

Vi måste därför ställa den obekväma frågan: Vill vi ha ett samhälle där friheten gradvis undergrävs av ekonomisk begränsning? Där ägandet av ditt eget hem, utbildning och säkerhet är villkorat av ett permanent slaveri för banker och penningpolitiska experiment? Eller ska vi söka en ny balans – där ekonomiskt oberoende och verkligt ägande återigen blir normen, inte undantaget?

Detta är inte en kritik av individuell upplåning, utan av ett system som belönar beroende framför oberoende. Där du förväntas leva på kredit, inte för att du inte har råd med det, utan för att det håller maskinen igång.

Vägen tillbaka till ekonomisk egenmakt

Om vi vill ha ett samhälle med starkare medborgare och mindre regeringsberoende måste vi utmana den struktur som gör skuld till själva livsnerven i ekonomin. Det innebär att främja:

• Riktigt sparande och värdebevarande (reala tillgångar).
• Lägre tröskel för att leva utan skulder.
• Policyramverk som inte gör lån till en standardlivsstil.
• Finansiell utbildning med ett maktkritiskt perspektiv.

Det handlar inte bara om privatekonomi – det handlar om frihet. Den dag den skuldsatta medborgaren slutar tro att systemet har deras bästa för ögonen kan förtroendet brytas ned. Och det förtroendet är det sista som står mellan oss och det vi annars bara ser i historieböckerna: ekonomisk turbulens, socialt missnöje och förlust av politisk legitimitet.

Skulder skapar tillväxt – men också band. Och band är makt. Det är dags att se på vår egen ekonomi med nya ögon: Inte bara som bokföring, utan som en del av vår personliga och politiska frihet.