Marseille, en gång en berömd hamnstad, är nu en symbol för förfall, statligt misslyckande och kollapsen av Frankrikes inre gränser. Detta enligt analytikern Javier Villamor i The European Conservative.

I dag är staden känd som Europas huvudstad för heroinhandeln och den har förvandlats till epicentrum för gängkrig som dränker stadsdelar i blod. Droger är chefen och kulor är språket.

Enbart under 2023 dödades 49 personer i drogrelaterade sammandrabbningar. Nästan alla sköts ner. Några var minderåriga. Andra var åskådare som hamnade i korselden. En 10-årig pojke i Nîmes, en 24-årig juridikstudent i sitt sovrum i Marseille, är civila offer för ett system i ruiner.

Bostadsprojektet La Paternelle, i norra delen av staden, symboliserar denna tragedi. Där utkämpar DZ-maffian och Yoda-klanerna en hård kamp om kontrollen över ett enda centrum för narkotikahandel som dagligen genererar tiotusentals euro.

Verksamheten är mycket lönsam. Arbetskraft finns i överflöd. Rekryterade via sociala medier, ofta från småstäder eller Paris banlieues, är de flesta av dessa unga människor minderåriga invandrare som lockas av löftet om lätta pengar och status.

”Jag började när jag var 16 år och tjänade 500 euro om dagen”, säger en av dem. Men om de försöker komma undan inser de att de är fångade: De utsätts för falska skulder, hot, kidnappningar, tortyr och modernt slaveri. Droghandeln är oförlåtande.

Éric Zemmour anser att upploppen i Paris var ett ”civilisatoriskt gerillakrig”

Kopplingen till invandring är tydlig och alltmer obestridlig. Kriminella nätverk i Marseille har i årtionden verkat i symbios med migrationsströmmar. Gäng med nordafrikanskt eller blandat ursprung har tagit över hela stadsdelar som inte längre styrs av den franska republikens lagar, utan av klanens.

Våldet har blivit normaliserat. Myndigheterna, när de inte är frånvarande, är överväldigade. Som en polisman sa: ”Den medicin vi utövar på sjukhusen i Marseille är slagfältets medicin.”

Mot denna verklighet är staten långsam att reagera. I La Paternelle har betongblock rests för att spärra av tillfartsvägarna, polisen har blivit mer närvarande och knutpunkten för narkotikahandeln har monterats ned – åtminstone tillfälligt. Men drogerna försvinner inte, de bara flyttar på sig. Modellen håller på att utvecklas till system som ”Uber shit” hemleverans.

Kriminella strukturer är flexibla, anpassningsbara och bättre organiserade än många offentliga institutioner. Och de begränsas inte av regleringar som gör dem ineffektiva.

Inbördeskrig är otänkbart i Europa. Eller..?

Samtidigt har lokala medborgarinitiativ vuxit fram för att återställa värdigheten i grannskapet. Fadela, chef för en regional förening, organiserar aktiviteter och grupper för att främja återlämnandet av offentliga utrymmen till samhället.

Men ärren sitter djupt. Det finns en tyst överenskommelse om att inte tala ut. ”Vi levde med detta våld, men vi lärde oss att hålla tyst”, säger en volontär.

Javier Villamor anser att Marseille nu står vid ett vägskäl: Antingen kommer staden att återfå kontrollen över sitt eget territorium, eller så kommer den att bli ett exempel på vad som väntar resten av Frankrike.