Geert Wilders, ledare för Partij voor de Vrijheid (PVV), och hans viktigaste minister, Marjolein Faber (asyl och migration), motarbetades systematiskt från dag ett av tjänstemän i sina egna ministerier.

Avslöjandena kom på måndagen från den nederländska journalisten Hildebrand Bijleveld.

Avslöjandena förstärker en berättelse om en elit som arbetar mot folkets vilja. De avslöjar ett mönster av subtilt sabotage och öppet motstånd från tjänstemän som, av lojalitet mot etablissemanget, är villiga att åsidosätta politiska mandat, särskilt framträdande i justitie- och säkerhetsministeriet, där Faber var ansvarig för asylfrågor.

Out of touch, galen och autistisk

Omedelbart efter Fabers utnämning dök det upp läckta uttalanden i media där anonyma tjänstemän beskrev henne som ”världsfrånvänd”. NRC hävdade att hon ”lever i sin egen verklighet”. Det dröjde inte länge förrän vänsterorienterade opinionsbildare trappade upp retoriken och beskrev Faber som ”galen” och ”autistisk” – och bilden spreds snabbt.

Wilders och hans viktigaste minister, Faber, är genomgående motarbetade. Vi börjar med ministeriet för asyl och migration. Tjänstemännen där raljerade anonymt över Faber. Faber lever i sin egen verklighet”, löd rubriken på NRC.https://t.co/6eGWHOMRyw

– Hildebrand Bijleveld (@BijleveldHil) 4 juni 2025

Faber saboterades också i den praktiska politiken. När hon hävdade att Danmark hade satt upp skyltar på asylboenden som uppmanade människor att återvända till sitt hemland, läckte tjänstemän anonymt och felaktigt ut till medierna att ”sådana skyltar inte finns”.

När Faber vägrade att undertecknaroyal honours för personal på asylcenter gick ministeriet direkt emot henne genom att annonsera i en nationell tidning där de drog ner sin egen minister genom att tacka personalen offentligt.

Tjänstemän ”glömde sina plikter”

Faber stötte också på motstånd i gränskontrollen. Anställda erkände öppet i media att de till stor del hade ”glömt” sina arbetsuppgifter. När Faber lanserade planer på att återaktivera gränskontrollerna fanns det ingen vilja att genomföra dem.

Bijleveld pekar på ett anmärkningsvärt ”sammanträffande”: Strax efter tillkännagivandet kom Riksrevisionen med en ”spontan” utredning som drog slutsatsen att Fabers önskade gränskontroll ”inte skulle vara effektiv.”

Kritiken mot PVV:s politik kom också unisont från fyra andra statligt finansierade institutioner: Barnombudsmannen, den nationella ombudsmannen, Vluchtelingenwerk Nederland (som hjälper asylsökande att bosätta sig) och Migrationsrådet.

Notervärda ”tillfälligheter”

”Av en tillfällighet” utsågs Evelien van Roemburg, en tidigare GroenLinks-kandidat, till ordförande för migrationsrådet – trots PVV:s motstånd.

En annan anmärkningsvärd händelse var en selektiv läcka av PVV: s avslag på nödlagar för asyl, med resonemanget hemlighållet.

Bijleveld jämför detta med sabotaget av den tidigare ministern Rita Verdonks integrationspolitik. Hon hävdar att det avslöjar ett mönster av institutionellt motstånd mot PVV.