Det är ett psykologiskt mönster som vi känner väl: ett samhälle som har tagit på sig offerrollen inför en förövare. Vi ser det i varje misshandelsrelation. När förövaren slår frågar offret: Vad gjorde jag för fel? När islamister mördar, hotar tidningar, när kyrkor vandaliseras, när muslimska troende lägger Youngstorget under bön – ja, då frågar vi: Hur kan vi göra det bättre för dem?

Det är inte islam som är problemet. Problemet är du. Ni som petar, frågar, hänvisar till sira och hadith. Ni som vågar påminna oss om att jihad inte är ett modernt missförstånd, utan en helig princip som etablerats i islams normativa texter – med profetens handlingar som förebild. Då är det inte längre islam som är extrem. Det är du. När våld hotar böjer du på nacken. När islamisk praxis ställer krav frågar ni: Hur kan vi tillgodose detta utan att kränka dem? Svaret är alltid detsamma: genom att kränka oss själva.

Fri åsiktsbildning har blivit en lyx – tillgänglig endast för dem som aldrig utmanar den nya ortodoxin. Polisen, som skulle skydda medborgarnas rätt att uttrycka sig fritt, har blivit den harmoniska samlevnadens grindvakter. Inte genom att skydda yttranden, utan genom att ta bort dem – och sedan klappa sig själva på axeln för att ha ”förhindrat konflikter”.

När en politisk kommentar på en affisch tas bort från det offentliga rummet för att den kan tolkas som en förolämpning mot en religiös grupp är vi inte längre i en debatt. Vi befinner oss i en laglös stat där våld trumfar rätt och heder trumfar sanning. När polisen tar bort kritik mot jihad och samtidigt underlättar för tusentals att be under samma ideologiska fana, då har staten blivit en aktör i en utveckling som den borde ha motarbetat.

Det finns ett språk för detta. Islam kallar det al-wala wal-bara – lojalitet mot gemenskapen, avståndstagande från allt utanför. En troende muslim ska älska det som Allah älskar och hata det som Allah hatar. Denna dualitet – eller dualism, som det kallas i den juridiska traditionen – gör det möjligt för islam att existera i två lägen: ett vänligt och fredligt gentemot ”folket”, ett aggressivt och dominerande gentemot ”kafirerna”. Det är inte en lögn. Det är en strategi. Och den fungerar.</p

Så länge vi tror att vi förhandlar med en religion som liknar vår egen kommer vi att förlora. Islam är en religion – men det är också en politik, ett rättssystem och en social ordning. Det är inte bara en moské, utan också en domstol. Inte bara bön, utan också plikten att kämpa. När västerländska ledare gömmer sig bakom begreppet ”religionsfrihet” utan att förstå islams övergripande struktur, bidrar de till en långsam men systematisk upplösning av allt som är västerländskt: rättsstatsprincipen, yttrandefriheten och individens okränkbarhet.

Detta är inte en paranoid fantasi. Det är en textbaserad verklighet. Hadithlitteraturen, sira-biografin och de islamiska rättsskolorna talar om för oss vad som gäller. Om du inte tror mig – läs själv. Men det är just det vi inte gör. Vi har valt okunnighet, eftersom sanningen är obekväm. Och de som pekar på obehaget ska inte motsägas – de ska tystas.

Västvärldens strategi inför islam är inte en strategi – det är en kapitulation. Som Warner och andra har visat är vår underlåtenhet att kritisera inte resultatet av fakta, utan av rädsla och förnekelse. Islam bör behandlas som en bräcklig minoritet, aldrig som en totalitär ideologi med globala ambitioner. Varje dokumenterad observation av jihad, kvinnoförtryck eller dhimmipraktiker bemöts inte med motargument, utan med ett moraliskt fördömande av observatören. Du såg något som du inte borde ha sett – och värst av allt: Du sa det högt.

Men det här spelet har bara ett resultat. Du kan inte lösa ett problem som du inte kan namnge. Du kan inte stå upp mot en doktrin du inte får beskriva. Och man kan inte försvara ett samhälle om själva försvaret ses som ett övergrepp.

Islam är inte på väg att reformeras. Det är västvärlden som reformeras – bort från upplysning och frihet och in i tystnad och rädsla.