Alla andra kärnvapenmakter använder sin kärnvapenarsenal i avskräckande syfte. Iran avser att använda sina framtida kärnvapen för att förgöra Israel, vilket Ayatollah Khomeini lovade den nya islamiska republiken 1979. Det tog Hitlerregimen tre år att utplåna sex miljoner judar. Israel är bara lika stort som Jylland och har 8 miljoner invånare på sitt begränsade territorium. Det som tog nazisterna tre år räknar prästerskapets regim i Teheran med att kunna åstadkomma på tre sekunder i sin planerade Holocaust 2 med bara tre kärnstridsspetsar.

Det är av yttersta vikt, inte bara för Israel utan för alla västliga demokratier, att Iran aldrig kommer i besittning av kärnvapen och att det sker ett regimskifte i Iran bort från den koranistiska diktaturen.

Mette Frederiksen har naturligtvis observerat det växande judehatet och föraktet för Israel i danska medier, bland politiker och bland ungdomar. Hon bör därför inte känna någon glädje över att stödja Israels kamp för sitt öde. Inte heller vågar hon fördöma Israel, som tydligen tidigare var en lojal vän och allierad. Så hon gör det som danska politiker gör i sådana dilemman: Statsministern uppmuntrar båda parter att dämpa konflikten och lösa problemen genom förhandlingar. Frederiksen håller andan.

”En dag som kommer att leva i vanära”, förklarade president Roosevelt i sin krigsförklaring mot Japan efter attacken mot Pearl Harbor den 7 december 1941. 1979 är ett år som också kommer att leva i vanära, för det var året då Ayatollah Khomeini tog makten i Iran och etablerade en blodig diktatur med rötter i islams totalitära doktrin, som under de följande decennierna förslavade det iranska folket och underblåste terror i hela Mellanöstern.

Khomeini beväpnade och finansierade Hizbollah- och Hamasmiliser, organiserade mord och terror och hade mer än en hand med i förstörelsen av World Trade Center i New York. Det shiamuslimska prästerskapet militariserade den islamiska ideologin och skapade en ideologisk dygdetävling även inom sunnimuslimska kretsar om vem som stod närmast profetens rena, obefläckade och brutala lära. Resultatet blev al-Qaida, Islamiska staten (IS), ett revitaliserat islamiskt brödraskap och en kaskad av terror och mord även i västerländska demokratier.

Israel har tvingats leva med detta verkliga förintelsehot i mer än 45 år och är idag omgivet av fiender på alla sidor tack vare Khomeinis och hans stormtruppers ihärdiga och outtröttliga ansträngningar sedan 1979. Naturligtvis är det inte möjligt för en demokratisk och högteknologisk stat att leva med en dödsdom hängande över sig för evigt. Enligt underrättelsetjänstens bedömning står Iran på tröskeln till att kunna producera sina första kärnvapen. Israel har därför inget annat val än att slå till och undanröja hotet, trots att hatet mot den judiska nationen har blossat upp i de ombytliga västdemokratierna, som inte står inför förintelse och därför kräver dialog och förhandlingar. Hur skulle israelerna förhandla fram ett iranskt eldupphör om kärnvapen? Genom att hoppa i havet?

Israels pågående militära kampanj mot kärnkraftsanläggningar och militära installationer i Iran har två mål. Det primära målet är att fördröja det iranska kärnvapenprojektet. Det sekundära målet är regimskifte i Iran, så att dödshotet mot Israel försvinner en gång för alla.

Prästerskapets maktbas vittrar sönder månad för månad, men som i alla hänsynslösa diktaturer är kontrollen över civilbefolkningen det sista man ger upp. Koranens diktatur är hatad i Irans städer och bland dess ungdomar, men populär på landsbygden där de flesta människor bor. Därför kan vi inte förvänta oss att en folklig revolution ska störta prästerskapets regim, som framgångsrikt har krossat alla frihetsuppror under många decennier.

Israel är fullt medvetet om att folket inte kommer att störta prästerskapet. Revolutionen måste komma från Irans militär, som är garanten för ayatollornas makt. När de tog makten 1979 var prästerna tvungna att skriva under ett ”Al Capone”-skyddsavtal med generalerna: ”Du skyddar. Vi betalar.”

Sedan dess har den iranska officerskåren haft nosen djupt begravd i statskassan och får provision på alla större kommersiella transaktioner i Iran. Köpt lojalitet är inte mycket värd, och det är inte den här heller. Irans militär har en sekulär tradition och hade på shahens tid nära band till den amerikanska militären, som utbildade många iranska officerare medan de var i USA. De iranska och amerikanska försvarsmakterna hade ett nära professionellt och vänskapligt förhållande. Allt tyder på att både USA och Israel för diskreta samtal med utvalda officerare i den iranska armén om de villkor som måste uppfyllas för att militären skall kunna dra undan mattan för ayatollorna, vars långsiktiga makt i vilket fall som helst är dödsdömd.

Vi bör vara evigt tacksamma mot Israel för det betydelsefulla projekt som landet har påbörjat, vilket innebär stora bördor och lidande för Israels folk, men som säkrar fred, välstånd och frihet inte bara i Mellanöstern utan också för våra barn och barnbarn. Men det finns inget beröm, inget erkännande från den danska sidan. Vi har valt den gyllene medelvägen. Inget stöd, ingen uppbackning, utan illa dold kritik och diskret fördömande. Vi håller andan.