Trycket från den djupa staten och de osynliga maktstrukturer som verkar bakom demokratins fasad gör Kafkas roman till en nyckel för att förstå dagens politiska verklighet.

Jag läste Kafka samtidigt som Demokraterna anklagades av USA:s underrättelsechef Tulsi Gabbard för att medvetet fabricera underrättelseinformation för att underminera Trump. Medierna anklagas för att ha vidarebefordrat den fabricerade historien om ryskt inflytande på Trump. Och underrättelsetjänster anklagas för att manipulera underrättelser. Den omfattande Durhamrapporten har tidigare visat hur Demokraterna, media och FBI fabricerade och spred lögner för att besegra den demokratiskt valde presidenten.

Eller ta befolkningsförändringen till följd av icke-västerländsk massinvandring. Det är ett mysterium hur den har kunnat fortsätta, eftersom det aldrig någonsin har funnits en majoritet för den, snarare stor motvilja. Ändå fortsätter den. Det förekommer visserligen upplopp, som i Storbritannien nyligen. Men det leder ingenstans. Nu har den brittiska regeringen etablerat en elitenhet för att övervaka och straffa invandringskritiska röster. Redan nu arresteras 12.000 medborgare årligen.

Tillbaka till Kafkas Slottet. När lantmätaren K. anländer till byn i Kafkas roman förväntar han sig att kunna göra sitt jobb. Han har ju trots allt blivit kallad av slottet. Men redan från början stöter han på ett system av absurda hinder, ogenomträngliga regler och otillgängliga myndigheter. K:s kamp för erkännande och tillträde till slottet speglar moderna medborgares möten med institutioner som påstår sig tjäna dem men som systematiskt håller dem på avstånd från verkligt inflytande.

Den osynliga maktens arkitektur

Slottet i Kafkas roman är fysiskt synligt, men mentalt otillgängligt. Detsamma gäller för dagens maktcentra. Medborgarna kan se parlamenten, domstolarna, Brysselbyggnaderna, FBI:s högkvarter och WHO:s kontor, men de beslut som fattas där förblir lika gåtfulla som slottet, tjänstemännen och deras så kallade förklaringar.

Thomas Fazis analys av den västerländska demokratins förfall beskriver denna dynamik på ett träffande sätt. Under coronakrisen implementerades Världshälsoorganisationens (WHO) rekommendationer direkt i nationell lagstiftning utan parlamentarisk debatt, eftersom ”expertisen” gjordes till en obestridlig auktoritet. På samma sätt som K. ständigt hänvisas till nya mellanhänder som påstår sig ha kopplingar till palatset, hänvisas moderna medborgare till experter och teknokrater som påstår sig agera i deras intresse.

Durhamrapporten avslöjade hur FBI inledde en omfattande utredning av Trump baserad på den så kallade Steele-dossiern, finansierad av Hillary Clintons kampanj. Det illustrerar den kafkaeska logiken där systemets institutioner använder sin auktoritet för att skapa den verklighet som de sedan ”upptäcker” och reagerar på. På samma sätt som K. ständigt konfronteras med ”bevis” för sin egen oduglighet som produceras av systemet självt, presenterades Trump med ”bevis” för rysk samverkan som fabricerats av systemets egna aktörer.

Postdemokratisk teater

Redan år 2000 beskrev demokratiteoretikern Colin Crouch hur de västerländska samhällena hade behållit demokratins yttre attribut, medan de verkliga valen hade försvunnit. Valen fortsatte som ett strikt kontrollerat skådespel inom en retorisk konsensus som erbjöd väljarna ”Pepsi eller Coca-Cola” ytliga variationer inom ett ramverk som inte kunde utmanas.

I Kafkas roman ser vi samma mönster: Byn verkar ha procedurer, regler och institutioner. Det finns tjänstemän som tjänar invånarna. Men som K. upptäcker är allt en fasad. Ritualer utan substans. Byborna kan följa alla procedurer och vända sig till ”rätt” personer, men ingen har något verkligt inflytande på de beslut som påverkar deras liv.

Annulleringen av det rumänska presidentvalet tidigare i år, med motiveringen att demokratin skulle skyddas från rysk påverkan, är ett av de mest extrema exemplen på denna logik. Val kan hållas så länge de inte förändrar något väsentligt. Jag undrar om tyska AfD kommer att tillåtas vinna ett val?

EU har också straffat EU-medborgare genom att beröva dem deras frihet att resa och frysa deras bankkonton för pro-rysk propaganda. Detta är ett upphävande av grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, och det sker i frihetens namn. Storbritannien har på liknande sätt förbjudit invandringskritikern Renaud Camus att resa in i landet.

När folket blir fienden

Invandringspolitiken i allmänhet är ett bra exempel på systematiskt åsidosättande av folkets vilja. Trots en konsekvent majoritet mot massinvandring i opinionsundersökningar i årtionden har politiken förblivit oförändrad eller intensifierats. Från Enoch Powells Rivers of Blood-tal 1968 till dagens Brexit-omröstning har allmänhetens motstånd motarbetats eller ignorerats.

FN:s Global Compact for Migration antogs utan folkomröstning, vilket illustrerar hur överstatliga institutioner används för att kringgå demokratiska processer. Kritiker marginaliseras som ”rasister” eller ”populister”, precis som K. stämplas som ”störande” för systemets ordning. Även moderata förslag om att begränsa invandringen behandlas som extremism. Den demokratiska debatten stängs ned.

Soros-finansierade organisationer och andra så kallade civilsamhällesaktörer agerar som moderna mellanhänder i palatsets stil; de påstår sig företräda medborgarnas intressen, men agerar i själva verket som en förlängning av systemet. Deras definitioner av ”mänskliga rättigheter” används för att delegitimera demokratiska beslut. EU stödjer en uppsjö av dessa NGO:er, men utan tydlig insyn.

Förresten, som Hans-Magnus Enzensberger frågade i sin bok från 2011 om EU, The Gentle Monster, visste du att du styrs av EU-institutioner under akronymer som EC, EP, ER, ECB, ECJ, EIB, ESM?

Skydd som förtryck

Det kanske mest kafkaeska inslaget är hur systemet framställer sin egen makt som sårbarhet. Slottet, som har absolut kontroll över byborna, framställer sig som hotat av K:s blygsamma försök att göra sitt jobb. På samma sätt framställer sig den västerländska eliten som ”under attack” från demokratiska rörelser som de kallar ”hot mot demokratin”.

Franska myndigheter har inte bara inlett ett brottmålsförfarande mot den populära kandidaten Marine Le Pen, utan även mot Elon Musks X för ”algoritmmanipulation”. Sociala medier censureras enligt uppgift för att skydda demokratin från felaktig information och val ställs in för att rädda demokratin från felaktiga resultat. Folkomröstningar i europeiska länder om EU:s växande inflytande är sällsynta. Eftersom européerna tenderar att rösta mot eurokraternas önskemål.

Både i Kafkas verk och i vår egen verklighet utgår systemen från antagandet att medborgarna är för omogna för att göra de rätta valen. I Slottet behandlas byborna som barn som inte förstår sitt eget bästa. På samma sätt hävdar moderna eliter att vanliga medborgare är lättpåverkade av ”populister” eller ”utländsk propaganda”.

Fångad i systemets logik

K:s tragiska öde i Slottet fungerar som ett omen för västerländska medborgares framtid. K. upptäcker att han är fångad i en dubbel bindning: Han kan inte ta sig in i slottet utan att följa rutinerna, men rutinerna är utformade för att förhindra tillträde. Att delta i systemet legitimerar systemets makt över dig, men att inte delta innebär total marginalisering.

Moderna medborgare står inför samma dilemma. De måste delta i det demokratiska systemet för att vara ”ansvarsfulla medborgare”, men detta deltagande kan bara ske inom ett ramverk som säkerställer att ingenting av betydelse förändras. Durhamrapportens avslöjanden ignorerades i stort sett av mainstreammedia, medan invandringskritiska partier systematiskt demoniseras trots att de har ett växande stöd. Vad kommer att hända med Tulsi Gabbards anklagelser?

Med Slottet förutsåg Kafka den situation vi befinner oss i idag: ett system där medborgarnas eget deltagande i de tomma ritualerna upprätthåller systemets legitimitet. Folket har rätt att rösta, men inte rätt att få sin vilja respekterad när den kolliderar med elitens projekt.

Slottet styr fortfarande. Det har bara bytt namn.