En gång för många år sedan var jag, om än tillfälligt, en friskus. Året var 1969, platsen var Mærdø utanför Arendal och det var sommar och brännande hett. Alla som har varit i södra delen av landet vet att värmen inte betyder någonting. Sol eller ingen sol, havstemperaturen är alltid -3,4. Och ändå. Just den här dagen i slutet av juli valde jag att gå och simma. Helt frivilligt.

Och vi pratar inte om en av de där blixtsnabba springturerna ner i vattnet medan man skriker ”Aaaaaaaaaaaaah!”, tvärvänder och springer tillbaka igen. Nej, det här var riktig simning. Eller snarare, djup vadning genom kristallklart, azurblått vatten över vit sand. Inte så mycket som en vindpust, bara solen, måsarna och jag. Vattnet stod mig upp till hakan, det var bittert kallt, men ändå, ändå. Jag var hög på sommar den här morgonen, jag hade superkrafter.

Jag gick i slow motion på sandbotten, jag dök, jag simmade, jag gjorde inte så mycket som ett litet damljud. Någon lokal besserwisser mätte vattnet till 16 grader och verkade inte det minsta imponerad, men jag visste att det var -3,4, och jag uthärdade det – ja, inte bara uthärdade det, jag njöt av det.

Detta var mina kvarter som freestyler. Jag kom aldrig till det igen. Långt innan Mærdø-incidenten visste jag att Norge inte var lämpligt för simning. Jag hade en gedigen bakgrund för att kunna avgöra det, för jag var en av dem som inte lärde sig simma lätt. Oftast ledde alla simlektioner som jag deltog i från 5 till 12 års ålder inte till något annat än att jag blev förälskad i simläraren, vilket naturligtvis innebär att jag helt förlorade förnuftet och förmågan att lära mig. Jag hade samma flytkraft som en synkemin. En synkemin med bedjande ögon till råga på allt. Jag måste ha varit otroligt irriterande.

Men jag fick i alla fall testa ett antal badtemperaturer i Osloområdet, i södra Norge och i Skåne. Det var skoningslösa grejer. Mina föräldrar blev till slut så irriterade att de knöt rep runt mig och drog ut mig i djupet från en hög brygga på Nordstrand, men det enda de hade att visa upp var en liten pojke som bröt mot alla naturlagar genom att inte bara studsa upp ur vattnet utan nästan springa över det och kasta sig i en av båtarna som låg och guppade i förtöjningarna där ute. Sedan var de tvungna att få tag på någon med en båt som kunde plocka upp mig.

Simlektionerna börjar ofta tidigt på dagen. Det är aldrig mer än 18 grader i havet. Det är vad jag minns från Ulvøya, där de skrev måtten på en svart tavla. Och jag vet, precis som de flesta, att 18 grader varken är varmt eller uppfriskande, det är bara skrikande KALLT! Den som säger något annat fuskar och försöker stå ut. Människan är ett tropiskt djur. 18 grader har aldrig varit en tropisk temperatur. Tropiska människor undrar om det ska komma snö när det är 18 grader varmt. Men i Norge tvingas barn att simma i den. Bedrägliga föräldrar, särskilt mödrar, ljuger ofta och trampar vatten i djupet medan de lockar med sina lögnaktiga röster: ”Kom igen, son, vattnet är härligt!

Tidvis, särskilt i mina yngre år, accepterade jag 24 grader (och över) som en acceptabel badtemperatur. Åtminstone om du hoppade i det på djupt vatten (då varade chocken bara två slag). Att vada avråds eftersom livet-passerar-och-tiden-står-still-ögonblicket (när vattnet når den nedre delen av bålen och sedan kryper den oändliga vägen upp till naveln, om du lyckas och inte låtsas tänka på något och rusar tillbaka till säker mark, förmodligen för att ringa ett telefonsamtal) är lika chockerande förlamande vid 24 som vid 18 grader. Faktum är att det är förvånansvärt liten skillnad i obehag.

Ett tag föreställde jag mig att 29 grader var det absoluta minimumet för ett bekvämt bad. Men det visade sig vara en teori utan verklighetsförankring, vilket jag lärde mig den hårda vägen när jag skadade mig när jag testade några vänners pool i Spanien.

Jag kommer aldrig att försöka min hand på freestyle igen. Norge och simning är ett avslutat kapitel för mig. När jag för ett par år sedan tappade mina solglasögon i vattnet vid Hagefjords brygga utanför Tvedestrand fick jag en vän, låt oss kalla honom Jan Olav, att ta av sig kläderna och hoppa i. Man såg glasögonen tydligt i det klara vattnet och jag hjälpte till genom att peka och senare försöka trycka ner honom i glasögonen med en åra, vilket han inte gillade så mycket. Sedan började det regna. Och vi gav upp.

Glasögonen låg där nästa dag. Då hoppade en vän till min dotter i och hämtade dem på 1,3 sekunder. Hon tyckte inte ens att det var kallt. Alla vet att havsvatten i regn i södra Norge håller en temperatur som får kommandosoldater att tjalla på sina egna mödrar. Den dag amerikanerna inser det flyttar de Guantanamo till Sandøya.

Den rätta badtemperaturen för ex-fröknar från 1969 finns i Thailand och är nu officiellt 32 grader. Du ska kunna vada ut i vattnet utan märkbara temperaturförändringar, särskilt mittskepps. Vattnet bör också vara tillräckligt grunt för att du ska kunna uppnå hög hastighet tillbaka till stranden vid minsta glimt av något i vattnet som du inte har sett förut.

Snorkling kan vara bra, men det rekommenderas inte, eftersom du dödar relativt stora mängder havsvatten när du plötsligt ser en svart klump med långa spikar och blinkande blå ögon precis under, så nära att grodfötterna rör vid den när du försöker vända dig om (på 20 centimeters djup, eftersom dykarmasker är förrädiska och tillfälligt kan se ut som en inverterad kikare), och plaskar i vild panik, sjöborrar överallt, ut på djupare vatten och tillbaka till den medföljande båten samtidigt som man gör omisskännliga damljud.

32 grader på grunt vatten. Där har du mig. Ingen kommer att undra om du kan krypa heller.