Ett höghastighetståg i södra Tyskland. En syrier med en yxa attackerar passagerarna. Attacken inträffade nära Strasskirchen i Bayern.

Att resa med tåg i Tyskland har nu blivit en nervkittlande upplevelse.

På ett regionaltåg i Brokstedt knivhugger en palestinier två flickor, dödligt. Sedan knivhugger en syrier flera personer på ett tåg mellan Regensburg och Nürnberg. I Neumarkt i Bayern knivhugger en annan palestinier passagerare på ett tåg.

Den här veckan attackerade en annan syrier kyrkvaktmästaren i den katolska kyrkan St Nicholas i Rodgau, i södra Hessen, med ett krucifix och skrek: ”Hjälp mig att döda honom!”

När pastor Klemens Müller tittade ut genom fönstret kunde han inte tro sina ögon: En afghan var i färd med att tömma hans kyrka i Frauenberg i Nordhausen. Han drog ut stolar, tömde altaret, rev sönder religiösa böcker och orgelmusik, och han skonade inte ens korset, som han förstörde. Pastorn berättade för Bild att afghanen berättade för honom att kristendomen var ”fel”. Krucifixet, rapporterar Die Welt, hade överlevt bombningen av Nordhausen under andra världskriget. Det stod emot bomberna, men inte vår masochism.

Tyskland, Europas ekonomiska motor – länge en modell för ordning och stabilitet – håller på att falla sönder inför våra ögon. Detta är inte överdrift eller nationalistisk hysteri. Det är ett faktum, inristat i huden på pendlare, barn och lärare.

Tyskland fortsätter att förändra sig självt i realtid. För tio år sedan skulle var och en av dessa händelser ha dominerat rubrikerna i veckor. Nu blir de bara notiser.

Det som en gång var Europas stadiga lokomotiv är nu en förebådare av kollaps, som den svenske forskaren Johan Norberg beskriver det: ”Roms fall skedde på det sätt som Hemingway beskrev det: först gradvis och sedan plötsligt.”

Manuel Ostermann, polis i Ruhrområdet, har sett sitt land falla sönder inifrån, underminerat av en galopperande osäkerhet. I sin bok Deutschland ist nicht mehr sicher (Tyskland är inte längre säkert), som gavs ut i juni och redan blivit en bästsäljare, talar han med brutal ärlighet om brottslighet utom kontroll och okontrollerad invandring.

År 2015 skickades Ostermann som ung federal polis till Simbach am Inn, en liten stad i Bayern på gränsen till Österrike, mitt i hjärtat av migrantkrisen. En tickande bomb hade just korsat gränsen.

En nation som en gång var känd för precision, disciplin och säkerhet utstrålar nu trötthet och rädsla.

Sprickorna är inte längre ytliga, de är djupa och når alla nivåer i samhället.

Schengen må vara älskat av turister, Erasmusstudenter och kosmopolitiska eliter, men det är resten av Europa som bär kostnaden för öppna gränser: brottslighet, terror och ohållbara migrationssiffror. När Schengen skapades 1985 var tanken gränslös rörlighet med starka yttre kontroller. EU har på ett flagrant sätt brutit det löftet.

Tyskland, som helt förändrades på bara tio år (det år Angela Merkel rev ner sina yttre gränser med Willkommenkultur) är experimentet som dödade patienten. Och Merkel insisterar fortfarande: ”Alla som söker asyl måste släppas in”.

Även den afghan som i Aschaffenburg dödade en 41-årig man och ett tvåårigt barn under en promenad i en park?

När polisen kom för att gripa en afghansk man i Wangen i Baden-Württemberg attackerade han dem med en kniv. Polisen sköt och dödade honom.

Dessförinnan: döda och skadade efter knivattack i Mellrichstadt.

Därefter dödades en lärare av en Iranier.

Sedan ett knivslagsmål mellan libanesiska familjer i Heiligenhaus.

Samt macheteattacken av en marockan i Essen och knivattacken  av en syrier i Dortmund.

I genomsnitt inträffar 79 knivattacker per dag. Och för 9,99 euro kan du köpa en machete i snabbköpet.

En kvinna knivhögg flera förbipasserande i München. Polisen sköt och dödade henne.

Hamburg – en av artärerna i det tyska systemet – upplevde en annan fruktansvärd incident. Sjutton personer skadades, några av dem allvarligt, i en knivattack av en kvinna på centralstationen. Inget politiskt motiv, sägs det. Bara psykisk sjukdom.

En annan ensamvarg. Ännu ett isolerat fall. I dagens Tyskland har dessa ”slumpmässiga knivhuggningar” nästan alltid samma ursprung. Samma radikala världsbild. Samma importerade fientlighet mot allt som väst representerar. Det lurar under ytan hela tiden.

Det har nu blivit en ritual: Blod på trottoaren, sirener som tjuter, tjänstemän som insisterar på att ”detta inte är en del av ett bredare mönster”. Förutom att det är det.

I en chockerande incident i Krefeld dödade en bil med tre män en familj – en 52-årig mormor, en 25-årig far och två barn på ett och två år – när de korsade ett övergångsställe. Den 21-åriga mamman var också närvarande. Det var ett skrämmande ögonblick och ett vittne uppgav: ”Delar av en barnvagn flög genom luften och människor kollapsade på gatan”.

En 13-årig arabisk pojke har huggit en klasskamrat på en grundskola i Berlin. Samma dag knivhögg en 11-årig irakisk pojke en jämnårig på en skolgård i Remscheid. Dessa barn tog med sig köksknivar till skolan. Inte knytnävar, inte ord, utan knivar. Barn som knappt är gamla nog att resa ensamma med tåg kommer nu till skolan med dödliga vapen och löser konflikter med knivhugg i ben och hals.

Det här är inte brottslighet. Det är en långsam, gnagande erosion av de västerländska värderingar som Tyskland en gång stod för.

Det gamla Tyskland trodde på regler, ordning och att skydda sina grannar. Nu predikas tolerans medan barn blöder i skolkorridorerna. Det är detta som den politiska klassen kallar ”integration”.

Det här är inte integration. Detta är galenskap, och alla vet det.

Lärare, busschaufförer, läkare, poliser: de lever och arbetar alla i en verklighet som det respektabla samhället vägrar att namnge. Dessa attacker är inte isolerade incidenter. De är symptom.

Sedan har vi 15-åringen som planerade en attack mot en julmarknad i Leverkusen; libyern som greps för att ha planerat en attack mot den israeliska ambassaden i Berlin; irakiern som greps för att ha planerat en attack mot en julmarknad i Augsburg. Och så vidare, i en oändlig lista.

En annan kniv skar genom Tysklands sociala väv, den här gången i Bielefeld. Angriparen var en syrisk asylsökande vid namn Mahmoud M., utanför en bar där en grupp ungdomar firade uppflyttningen av ett fotbollslag. Ett ögonblick av glädje förvandlades till blodbad. Senare upptäcktes att gärningsmannen hade kopplingar till IS.

Några dagar tidigare hade en afghansk asylsökande knivhuggit en joggare utan provokation eller varning – ytterligare en ”slumpmässig” handling i det importerade kaoset. Offret var en fransk mjukvaruutvecklare som bodde i Tyskland. Han tog en löprunda. Nu är han död.

Men galenskapen slutade inte med joggingrundan. Den fortsatte i rättssalen. Under mordrättegången fick den tilltalade sin tolk utbytt. Eftersom hon var en kvinna och han var obekväm med att sitta bredvid henne.

Han dödade en man mitt på ljusa dagen och den tyska domstolen ansträngde sig för att skydda hans kulturella känslighet.

Inte offrets minne.

Inte rättsstatens principer.

Hans känslor.

De senaste två åren har ingenting i Oziel Inácio-Stechs liv varit sig likt. Han kan inte ens undervisa längre och hans läkare har sjukskrivit honom. Posttraumatiskt stressyndrom. För att eleverna mobbar honom. Honom, läraren.

Så här börjar en chockerande undersökning av Süddeutsche Zeitung.

Oziel Inácio-Stech (43) arbetar på Carl Bolle-grundskolan i Berlin-Moabit, en stadsdel full av afghanska och libanesiska restauranger. 95 procent av eleverna har invandrarbakgrund, en del från länder där homosexuella avrättas. För nio år sedan började han på Bolle Primary School. Han visste att det var en problematisk skola. Han ville arbeta där för att, som han sa, ”göra världen lite bättre”. Men han förväntade sig inte att det skulle vara ett problem att vara homosexuell och jude i Tyskland år 2025.

Läraren mobbas varje dag av alla sina elever. En elev ropar i klassrummet: ”Islam härskar här!”

Dessa barbariska attacker har en gemensam nämnare: en förvrängd världsbild importerad från failed states. Från kulturer där stamlojalitet trumfar civil lag och ordning. Där våld är ett dagligt verktyg, inte statens sista utväg. Där västerländska normer – rättsstatsprincipen, jämställdhet mellan könen, individuella rättigheter – inte bara krockar utan också kränks. Ändå fortsätter Tyskland att importera dessa normer i tiotusental och låtsas vara förvånad när det samhälle de skapar inte liknar det de ersatte.

Detta är inte mångkulturalism. Det är själv-sabotage.

Som i Manchester, England, där polisen utreder en ny stor groomingskandal som involverar invandrargrupper som ger sig på unga brittiska flickor.

Resultatet är ett ”land” där akutmottagningarna liknar krigszoner. Det är vad som händer när människor importeras snabbare än de kan integreras och när det inte ställs några krav på assimilering.

Myndigheterna ljuger dock. Om gärningsmannen har ett tyskt pass – även om han kom från Damaskus för fem år sedan och knappt talar språket – registreras brottet som ”tyskt”. Fallet är avslutat.

Den tidigare nämnda knivskärningen på Hamburgs järnvägsstation? Det tillskrevs en kvinna med tyskt medborgarskap. Men vad betyder det egentligen längre?

Rubrikerna är sanerade. Den allmänna opinionen manipuleras. Medierna spelar sin roll och utelämnar flitigt etnicitet och religion tills indignationen har lagt sig. Tills blodet stelnat. Tills ingen längre tittar. ”Tysk” har blivit en statistisk förklädnad. En statsunderstödd fiktion. Ett trick.

Och Europarådet är oroligt.

För de dagliga knivhuggningarna?

Nej.

För ”rasism inom den italienska polisen”.

Tyskland predikar demokratiska värderingar och tolerans, men dumpar tyst räkningen för misslyckade mångkulturella experiment på människor som aldrig bad om något av det och som aldrig röstade för det. Det är byråkraterna och aktivisterna som kräver öppna gränser. Men det är busschauffören i Düsseldorf och sjuksköterskan i Bremen som får betala priset.

För fyra år sedan toppade en tunn bok på bara 104 sidor bestsellerlistorna. Den var skriven av författaren till Das Migrationsproblem (som jag rekommenderar) och hade titeln Finis Germania. Rolf Peter Sieferle, Tysklands mest respekterade industrihistoriker, hade några månader tidigare tagit sitt liv efter att ha diagnostiserats med cancer.

Boken gavs ut postumt och chockade den tyska kulturvärlden. Sieferle skrev om ett samhälle som inte längre kan ta avstånd från de krafter som sliter sönder det, och som lever moraliskt över sina tillgångar. Det är inte hållbart. Genom relativismen förstör det sin egen kulturella identitet. Och genom att göra det gör den slut på sig själv.

Tre dagar innan han begick självmord skickade han ett brev till sina vänner där han drog slutsatsen att vi genomgår en avsiktlig självförstörelse – just Finis Germania:

”Den här universaliserings- och globaliseringsprocessen är förmodligen oundviklig. Vi måste vara medvetna om att den kommer att åtföljas av otaliga smärtsamma friktioner. Många tyskar vill försvinna som folk, upplösas i Europa eller i mänskligheten. Andra folk kommer att motsätta sig en sådan möjlighet. Det kommer inte att vara harmoniskt. Invandringskrisen är bara en föraning om de skakningar som kommer att förinta allt vi nu tar för givet.”

Och ju längre de europeiska ledarna låtsas att detta bara är en ”svår period”, desto fler knivar kommer att dras, desto mer blod kommer att spillas och desto fler vanliga tyskar – de som betalar sin skatt, följer reglerna och bara vill leva i fred – kommer att bli tillsagda att sätta sig ner, hålla käften och acceptera det.

Risken är att de inte gör det. Inte för alltid. Inte för evigt.

För när staten misslyckas med att skydda folket, kommer folket att skydda sig själva. Och det som följer då kommer varken att vara ordnat eller demokratiskt.

Publicerades ursprungligen på författarens Substack den 4 juli 2025.