Mediadrevet mot migrationsministerns styvson har utvecklats till ett totalt journalistiskt haveri, men i kampen mot Tidö-regeringen tycks alla medel vara tillåtna. Det enda positiva är att redaktionerna i sin desperation visar sin sanna natur. Nu vet vi vilka de är och vad de står för, och att vi inte bör lyssna på ett ord de säger.

Det pågående mediadrevet mot en 16-årig pojke har tappat alla proportioner. Ett barn tvingas löpa gatlopp i svensk media, anklagad för att vara allt från en högerextremist och nazist till en fara för rikets säkerhet.

Så vad har han gjort? Han har, när han var 15 år gammal, tränat (!) på ett gym där ”personer med högerextrema åsikter” tränar (!!) och gjort tveksamma inlägg i sociala medier (!!!) vilket har uppmärksammats av de vänsterextrema tossingarna i Expo (!!!!). Märk väl: allt är granskat in i detalj av ordningsmakten inklusive Säpo, men pojken är inte misstänkt för något brott. Detta trots att det idag räcker med att göra ett Facebook-inlägg där man tycker att muslimska män ser löjliga ut när de ber för att man ska dömas av en svensk domstol.

Visualisera att det istället handlat om en 16-årig familjemedlem till en socialdemokratisk, vänster- eller miljöpartistisk toppolitiker som tränat på ett gym sponsrat av Iran, Turkiet eller Syrien, och strösslat sina sociala medier med palestina-flaggor, uppmaningar till global intifada och grafiska Hamas-videor från pogromen den 7 oktober. Hade det höjts på ett enda ögonbryn på redaktionerna om ett sådant tips hade trillat in i mejlkorgen, låt oss säga från Doku?

Tyvärr är svaret på den frågan ett ”förmodligen inte”.

Då hade det istället med grötmyndig stämma deklamerats att svensk media följer de pressetiska reglerna och därför skyddar omyndiga barns integritet. Men nu är det fritt blås i maskineriet på redaktionerna: inget är för futtigt eller för smutsigt. De så kallade ”journalisterna” och ”ledarskribenterna” tävlar om att vara mest upprörda, hitta de allvarligaste vinklingarna, de skarpaste formuleringarna. Man kan nästan höra peppingen på redaktionernas morgonmöten: ”Nu gäller det, tuta och kör för fan!”

Ett barn används som vapen i medias kamp mot Tidö-regeringen

Det finns, som jag ser det, en enda anledning till att denne 16-åring – en pojke som just slutat grundskolan – attackeras av en näst intill samlad svensk journalistkår: Pojkens bonuspappa heter Johan Forssell och är Sveriges migrationsminister med politisk hemvist i Moderaterna.

När Expo knackade på redaktionsdörrarna med sin ”viktiga information” hälsades de förmodligen som hjältar, ty de hade försett redaktionerna med just det användbara vapen de behövde för att kunna ta upp striden mot den minister som Sveriges mångfaldsdyrkande woke-media avskyr allra mest: migrationsministern.

Att vapnet var ett barn var i det perspektivet fullständigt betydelselöst. Eller kanske optimalt? Alla vet ju att man skadar en förälder allra mest genom att skada dess barn. Det kommer en punkt där varje ansvarsfull vuxen konstaterar att det räcker, där man gör vad som helst för att barnet ska få lugn och ro. För en angripare gäller det ”bara” att nå fram till den punkten.

Torsdagens SVT Aktuellt avsatte därför 17 av sändningens 24 minuter åt att diskutera 16-åringens förehavanden och föräldrarnas ansvar, Dagens Nyheter publicerar att ”den främlingsfientliga dubbelmoralen har fått ett nytt ansikte” och Svenska Dagbladet låter en ”expert” konstatera att högerextrema ungdomar ”är uppvuxna i hem där de här värderingarna finns från början”. Aftonbladets Lena Mellin skriver att hon känner en ”motvillig skadeglädje” över drevet som drabbar familjen, Dala-Demokratens Göran Greider bekräftar samma känsla i ett inlägg på X och Aftonbladet trumpetar på ledarplats ut att Forssell måste sparkas som minister, eftersom ”rikets säkerhet står på spel”. Rikets säkerhet? Kyss mig där solen aldrig skiner.

Skärmdump Aftonbladet 9 juli 2025.

Berätta sedan för mig om Morgan Johanssons fru som av Hovrätten dömdes för dataintrång hos Säpo. Eller om de sex pistolerna som ”försvann” från regeringskansliet under röd-grön regering. Eller om hur Säpo missade att en efterlyst illegal invandrare städade hemma hos dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Eller om hur Transportstyrelsen läckte hela det svenska fordons- och körkortsregistret till främmande makt, också det under S-märkt minister.

Och gällande dubbelmoralen: Hur brukar det låta när *vissa* barn ner i lågstadieåldern agerar knarkkurirer, blir islamistiska extremister eller mördar för en tusenlapp och en märkeskeps? Då krävs inget föräldraansvar. Nej, då handlar det om naturliga konsekvenser av utsatthet, som samhället måste förstå och avhjälpa genom ännu mer pengar, ännu mer stöd och ännu fler resurser till utanförskapsområdenas ointegrerade familjer. Förväntas en moderat förälder ha stenkoll på åsikterna hos dem tonåringen träffar på gymmet, samtidigt som en somalisk förälder kan vara fullständigt ovetande om att motsvarande tonåring spenderar fritiden som kontraktsmördare?

”Hoppa och skit!” som min gamle major så finkänsligt brukade uttrycka det.

Ännu en passerad gräns

Det vi har sett dessa veckor är ett paradigmskifte inom svensk media. Peter Wennblad formulerar det bra i Svenska Dagbladet:

”Drevet mot Johan Forssell och hans son innebär att en ny vall har brutits i svensk politik och journalistik (…). Nu har det blivit legitimt att använda barn som verktyg för att komma åt deras föräldrar i den politiska debatten. Det speglar tyvärr att svensk samhällsdebatt i allt högre grad präglas av primitiv stam- och klanmentalitet.”

En primitiv stam- och klanmentalitet? Ja. Det är exakt vad svensk media uppvisar just nu. En kollektiv, hänsynslös och våldsbenägen klanmentalitet där man nu har låst siktet på målet och allt – precis allt – därför är tillåtet. Konsekvenserna? Tja, de får man väl göra avbön för senare om det skulle behövas. Som Aftonbladets tidigare kulturchef Åsa Linderholm gjorde i sin bok Året med 13 månader:

”Vi har varit omänskliga allihop. Alla tappade vettet på något sätt, alla ville svepas med, hålla med, vara med, ge igen av en eller annan anledning. Alla ville stärka sina egna positioner.”

Linderholm var en av ledarhundarna i Me Too-drevet mot Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson. Det slutade med att Fredriksson tog sitt liv. Men det var ju inte Linderholms fel, hon bara ”sveptes med”. Så var det bra med det.

Min fråga är vilka som ”sveps med” just nu? Med stor sannolikhet har den här pojken redan fått djupa och allvarliga, men förhoppningsvis inte livslånga, men av att utsättas för detta enorma drev. Det är extremt jobbigt att vara ung i Sverige idag. Att bli utpekad som säkerhetsrisk, analyseras i nyhetssändningar och på tidningsuppslag och anges som skäl till att en vuxen närstående bör förlora sitt jobb är det sista man behöver. Vad händer om familjen inte klarar pressen utan splittras? Och vad händer om den här 16-årige pojken – Gud förbjude! – inte orkar längre? Vem tar ansvar då? Någon?

Kontraproduktivt – eller succé?

De redaktioner som deltar i drevet hoppas självklart på att 1) kunna tvinga statsministern att göra sig av med en, hos dem, impopulär migrationsminister, 2) ifrågasätta trovärdigheten hos Tidö-regeringen och därmed 3) hjälpa de röd-gröna partierna att vinna valet. Hur det kommer att gå med det, får framtiden utvisa.

Men drevet har samtidigt gjort något annat – det har avslöjat redaktionernas sanna natur, och nu kan vi äntligen konstatera följande utan att stämplas som konspirationsteoretiker:

• Den övervägande majoriteten av svensk media, inklusive public service, har en extrem kraftig slagsida åt politisk vänster.
• Dessa redaktioner samarbetar med röd-gröna politiker och motarbetar Tidö-partiernas politiker.
• Dessa redaktioner agerar i praktiken som propagandaorgan för de röd-gröna partierna och prioriterar denna funktion framför uppgiften som neutrala nyhetsförmedlare.
• I sin iver att säkerställa ett regeringsskifte vid näst val, är man beredda att gå mycket långt – vilket inkluderar attacker mot Tidö-politikers familjemedlemmar.
• Man är även beredda att hänga ut, beljuga och demonisera barn – trots att man riskerar att orsaka barnet ett djupt trauma (eller ännu värre) och potentiellt splittra familjer.
• För att bedriva dessa smutsiga sysslor samarbetar man med vänsterextrema organisationer.
• De pressetiska reglerna tillämpas numera endast selektivt.

För denna lista får jag ändå framföra mitt tack till berörd media. Nu har maskerna fallit, nu vet vi vilka ni är. Nu är det bevisat bortom allt rimligt tvivel vad ni står för. Vi vet vad ni vill, och vad ni är beredda att sälja er till för att uppnå målen. Vi ser er desperation och hur lågt ni kan sjunka. Vi ser er hänsynslöshet och er totala brist på moral och medmänsklighet. Vi vet att ni är beredda att offra barn – och då vet vi också att vi varken bör eller vill lyssna på ett ord ni säger.

Ert agerande kan därför mycket väl komma att bli ett vapen mot er själva och bli kontraproduktivt i er aktivistiska kamp. Sitter Tidö-regeringen kvar efter nästa val vet i alla fall jag vilken punkt jag vill se överst på deras ”att göra-lista” inför den kommande mandatperioden: Ett totalt avskaffande av public service.