Trots kritiken mot den tvivelaktiga användningen av pengar finns det dock inget slut på exemplen. Bland EU:s ”klimatbiståndsprojekt” finns finansiering av brottningsarenor i Gambia, rapporterar Die Welt.

Tre nya idrottsanläggningar i det västafrikanska landet har finansierats med ”klimatskyddsfonder”, enligt den tyska tidningens vetenskapsredaktör Axel Bojanowski. Motiveringen är att anläggningarna kommer att skapa

”motståndskraft mot klimatförändringar genom kulturell identitet och social sammanhållning”. Finansieringslogiken: De som kämpar tillsammans trotsar konsekvenserna av den globala uppvärmningen.

Användningen av pengar försvaras med att det handlar om att anpassa sig till klimatförändringarna.

Projektet i Gambia är ett exempel på en växande trend inom internationell klimatfinansiering: Kulturprojekt, sportanläggningar eller ”awareness raising” kallas för ”klimatanpassning”. Man använder ett brett resiliensbegrepp som omfattar allt och i slutändan åstadkommer lite.

Vägen är kort till korruption:

Klimatbiståndet har länge riskerat att hamna i samma fälla som det traditionella utvecklingsbiståndet: Kampen mot klimatförändringarna leder också till byråkratier som definierar sina tjänster som utbetalningar av pengar snarare än utförda tjänster – ett självförhärligande system: Evidensbaserad påverkan hamnar i bakgrunden; i stället säkerställer tilldelningen av medel institutionernas välstånd.

En del av problemet är avsaknaden av riktlinjer för vad som utgör klimatfinansiering.

FN:s sekretariat för klimatförändringar förklarar att det är upp till länderna att besluta om de vill anta enhetliga standarder.

Vissa program gör också skada:

Skogsskyddsprogram för klimatkompensation leder till exempel till att lokala samhällen förflyttas och berövas sina rättigheter. Anställda i hjälporganisationer rapporterar till exempel att brasilianska myndigheter förflyttar bosättningar under förevändning av påstådda klimatåtaganden.

Eftersom det är svårt för västländerna att minska koldioxidutsläppen ytterligare, betalar de för förment kompensatoriska åtgärder som trädplantering i andra länder.

Och Norge är med på tåget:

I Uganda förlorade ett lokalsamhälle betesmark eftersom ett norskt företag planterade skogar för utsläppshandel utan tillräcklig information eller kompensation. I Tanzania fördrevs medlemmar av Maasai-folket för att utse skyddade områden till förmån för europeiska koldioxidfonder. I Kongo utlovade REDD+-projekt (ett FN-initiativ mot avskogning) klimatskydd, men ledde till markkonflikter och sociala spänningar. I Mexiko och Kenya byggde internationella investerare enorma vindkraftsparker på ursprungsbefolkningarnas mark utan något verkligt deltagande eller engagemang.

Hur länge kommer västvärlden att fortsätta med sådana projekt när Trump-administrationen drar ut USA ur all klimatpolitik?