Hon hyllades som Europas nya högerstjärna. Giorgia Meloni, Italiens premiärminister, var en orubblig försvarare av traditionella värderingar, nationell suveränitet och stängda gränser. Vad i hela friden har hänt?

Meloni väckte nyligen uppståndelse när hon – till mångas förvåning – röstade för att Ursula von der Leyen skulle få fortsätta som ordförande för EU-kommissionen. Von der Leyen är känd för sin klimataktivism, sitt engagemang för HBTQ-agendan och sitt stöd för EU:s migrationspakt. Med andra ord, allt som Meloni brukade vara emot. Efter att ha utlovat en konfrontation med det globalistiska Bryssel ger hon nu sitt fulla stöd till dess frontfigur.

Halv miljon migrerande arbetare

Samtidigt har Melonis regering beslutat att dela ut nästan 500.000 arbetsvisum till invandrare från länder utanför EU under perioden 2026-2028. Detta kommer efter att hennes regering redan har utfärdat över 450.000 sådana visum under den aktuella perioden. Melonis Italien har slagit ner på den illegala invandringen och samtidigt tredubblat antalet utländska arbetare som tillåts i landet.

Detta sker i ett land som redan kämpar med social oro, överfulla mottagningscenter och en demografisk kris som kännetecknas av låga födelsetal och hög ungdomsarbetslöshet. Istället för att uppmuntra barnafödande och arbetskraftsdeltagande bland sina egna medborgare väljer Meloni att möta behovet med invandrare – och förklarar att ”Italien och Europa behöver invandrare”.

Strategi eller helomvändning?

Melonis anhängare försöker förklara vändningen med strategisk realism: Man måste samarbeta med Bryssel för att få saker gjorda. Man måste acceptera laglig, kontrollerad arbetskraftsinvandring för att fylla luckor inom jordbruk, äldreomsorg och turism. Meloni kan hävda att hon fortfarande är emot illegal invandring genom att tydligt skilja den från det kontrollerade mottagandet av arbetskraftsinvandrare. På samma sätt kan hon tillskrivas samma pragmatism när det gäller Europeiska kommissionen: I en tid av ekonomisk och geopolitisk osäkerhet är ett stabilt Bryssel en bra sak. En vänlig – och till och med tacksam – EU-ledare kan vara bra för Meloni att ha på sin sida.

Men kritikerna pekar på ett farligt mönster: En ledare som valdes på en plattform för nationell suveränitet och ett stopp för invandring för nu en politik som är mycket lik Angela Merkels eller Emmanuel Macrons. Vad hände med löftet om att försvara Europas gränser? Vad hände med det konservativa upproret?

Ett tecken i tiden?

Melonis metamorfos – för det är ingen överdrift – påminner om det öde som många konservativa ledare i väst går till mötes: De väljs på ett mandat för förändring men slutar som administratörer av status quo. Frestelsen att ”få en stjärna i Bryssels bok”, rädslan för att stöta sig med det europeiska etablissemanget och trycket från näringslivet på billig arbetskraft blir för stor. Men för vanliga italienare – och för högerväljare i hela Europa – kan detta kännas som ett svek från insidan.

Meloni har uppenbarligen valt samarbete framför strid. För vissa är det statsmannaskap, för andra ett historiskt svek. Frågan är kanske inte längre om systemet kan förändras inifrån – utan om det någonsin var möjligt.