I takt med att våldet, parallellsamhällena och tilltron till myndigheterna ökar i flera europeiska städer ställer sig allt fler frågan: Vad händer när rättsstatens principer inte längre uppfattas som en garant för ordning, rättvisa och säkerhet? Detta är inte en hypotetisk fråga – det är en brådskande fråga. Och historien ger oss skrämmande tydliga svar.

Vi är på väg in i ett nytt skede i Europas moderna historia, där problem relaterade till massinvandring, integrationsmisslyckanden och politisk ansvarsbefrielse inte längre kan hanteras inom den normala ramen för demokratisk styrning. Vi har varit här förut. Och det gick sällan bra.

Den romerska läxan: När lagen förlorar sin universella makt

Det romerska riket, särskilt under dess republikanska fas, byggdes på en tydlig juridisk struktur där medborgerliga rättigheter, lagar och institutioner spelade en stabiliserande roll i ett multietniskt imperium. Men med tiden blev lagen en leksak för makteliten. Social oro, migrationsströmmar från provinserna och ekonomisk ojämlikhet försvagade förtroendet för systemet. Så småningom tog privata arméer och karismatiska ledare över den offentliga sfären. Republiken förvandlades till ett imperium. Rättsstatsprincipen blev ett privilegium för ett fåtal.

Vad var det viktigaste felet? Lagen upphörde att vara lika för alla. När människor känner att staten inte längre skyddar dem söker de sin tillflykt i lojalitet mot alternativa maktstrukturer – klaner, sekter och ledargestalter. I dag ser vi konturerna av detta i europeiska regioner där nationella lagar och myndigheter är svaga, medan religiösa eller etniska normsystem fyller tomrummet.

Weimarrepubliken: När förtroendet urholkas och demokratin ger upp

Weimartyskland efter första världskriget var juridiskt sofistikerat och demokratiskt på papperet. Men ekonomisk kris, massarbetslöshet och extremistiskt våld gjorde rättsstatsprincipen irrelevant i praktiken. Människor slutade tro på att staten kunde skydda dem. Våldsamma grupper, oavsett om de var kommunistiska eller fascistiska, började ta över rollen som ”lagens upprätthållare”.

Detta återspeglas idag i europeiska städer där polisen i praktiken har förlorat kontrollen över vissa områden – de så kallade ”no-go-zonerna”. Här handlar det inte nödvändigtvis om laglöshet, utan om andra lagar – patriarkala klanregler, sharialiknande domstolar, hederskoder. Den offentliga rättsstaten har dragit sig tillbaka, och med den medborgarnas förtroende för demokratin.

Libanon-effekten: När staten faller sönder och parallella samhällen växer fram

Ett mer modernt och tydligt exempel finns i Libanon, där staten idag existerar som en svag överbyggnad över ett samhälle som styrs av sekteristiska, religiösa och etniska grupper. Staten kan inte och vågar inte tillämpa lagen lika överallt. Rättvisa har blivit något relativt. En sådan utveckling sker inte plötsligt. Den sker gradvis – genom politisk förlamning, självpåtagen mångkulturalism och rädsla för att kränka ”den andre”.

I Sverige, Frankrike och Belgien kommer allt fler rapporter om områden där polis och rättsväsende inte har någon reell närvaro. Istället råder en klanbaserad social kontroll med egna ”medlare”, egna sanktioner och nära band till transnationell brottslighet och islamistiska nätverk. Detta är en form av ”libanisering” av Västeuropa. Det sker inte med vapenmakt utan genom politisk försoning.

När demokratin gör sig själv schack matt

I sin artikel ”Där lagen inte upprätthålls 2.0” pekar Kent Andersen på en paradox: Demokratins svaghet är att den måste följa sina egna regler – medan dess fiender inte behöver göra det. Kriminella, extremister och anarkister agerar utan hänsyn till lagar, rättsstatens principer eller mänskliga rättigheter. Statens svar på detta är ofta byråkratiskt, sentimentalt eller symboliskt – och därför ineffektivt.

Men vad händer när demokratin blir oförmögen att lösa sina problem inom ramen för lagen? Då kommer de oundvikliga frågorna: Skall vi fortsätta att skydda ett system som inte skyddar oss? Ska vi försvara principer när praxis kollapsar? När människor börjar ställa dessa frågor är vi i slutet av den demokratiska eran och i början av något annat.

Vägen framåt

Här är tre möjliga scenarier:

1. Reform inifrån: Staterna inser allvaret i situationen, återställer polisens auktoritet, stärker rättsväsendet och driver en strikt, värdebaserad integrationspolitik. Detta kräver politiskt mod och en verklig vilja att säga nej – till fel kultur, till illegala nätverk och till falsk humanism.
2. Autoritär vändning: När medborgarna känner sig svikna av demokratin kan de stödja starka ledare som tar ”städjobbet” utanför normala rättsstatliga principer. Detta ger kortsiktig säkerhet – men leder till att friheten och institutionerna urholkas.
3. Kontrollerat förfall: Eliterna ignorerar problemet och samhället fragmenteras ytterligare. Rättssystemet blir selektivt, myndigheterna drar sig tillbaka och parallella samhällen tar alltmer över. Resultatet blir en form av neofeodalism: Olika lagar för olika grupper, med olika skydd.

Rättsstatens fall börjar med likgiltighet

Historien visar att samhällen inte kollapsar över en natt. De dör av en gradvis försvagning av auktoritet, förtroende och sammanhållning. Det händer när lagar inte verkställs. När medborgarna inte längre tror på rättsväsendet. När staten misslyckas med att försvara sina egna principer.

Europa står i dag vid ett sådant vägskäl. Valet står inte mellan att vara sträng eller snäll – utan mellan att vara en rättsstat eller ett offer för sina egna ideal. Rättsstatsprincipen är inte bara en juridisk konstruktion. Det är ett moraliskt löfte: om säkerhet, förutsägbarhet och jämlikhet. Om vi inte håller det löftet kommer någon annan att fylla tomrummet. Och det är osannolikt att det blir med demokratins verktyg.