Drieu Godefridis text publicerad i tisdagens Document var en viktig och uppriktig text om faran med jihadistiska pogromer i Europa. Han pekar på ett växande antisemitiskt klimat, bristande rättsligt skydd för judar och ett Europa som står handlingsförlamat inför en alltmer aggressiv islamistisk mobilisering.

Men den avgörande frågan glider honom – och så många andra – mellan fingrarna: Vad menar vi egentligen när vi säger ”radikaliserade muslimer”?

Hur många gånger ska vi låta oss förföras av språkets lugnande lögner? Varje gång terrorn slår till – med knivar, bomber eller skjutvapen – fylls mediernas och politikernas samtalsämnen med samma koder: radikalisering, islamism, extrema muslimer. Syftet är tydligt: att isolera våldet, begränsa problemet och insistera på att det inte har något att göra med ”islam”. Men tänk om det faktiskt har något med islam att göra?

Islam är inte en bok. Den islamiska läran består av Koranen, Haditherna och Sira – och enligt islams egna lärda är det i Haditherna och Sira, berättelserna om och från Muhammeds liv, som de praktiska lärdomarna finns. Koranen utgör endast cirka 14 procent av textunderlaget, resten är heliga beskrivningar av hur profeten tänkte, handlade – och förde krig.

Två tredjedelar av den klassiska biografin om profeten handlar om militär jihad. Omkring en fjärdedel av haditherna berör direkt eller indirekt ämnet jihad, krigföring, bestraffningen av de otrogna och belöningen för martyrskap. Detta är inte radikala avvikelser. Detta är läroboken.

En livsstil modellerad på krig

I islam är Muhammed den perfekta människan; hans liv är modellen för alla muslimer. Denna princip kallas sunna, och det är genom sunna som sharia – islamisk lag – utvecklas. Det innebär att när Muhammed förde krig, halshögg judar, tog slavar och krävde underkastelse av de otrogna, så förkastas inte detta utan kodifieras som helig lag.

När väst därför talar om ”radikalisering” döljer man det faktum att det vi kallar ”radikal islam” i själva verket är klassisk islam – praktiserad enligt mönstret. Det handlar inte om avvikelse, det handlar om konsekvens.

Ett farligt språkspel

Vi använder inte uttryck som ”radikal kristen” när någon missionerar eller lever i linje med Bibeln. Vi säger inte ”extrem buddhist” om en munk som följer Buddhas läror. Men när vi har att göra med islam måste vi skapa distans. Det är därför vi får termer som ”radikal islamism”, ”våldsbejakande extremism” och ”terrorism med islamistiska förtecken”.

Det hela påminner mest om propaganda. Vi vet att jihad är en plikt inom islam. Vi vet att profetens egna uttalanden legitimerar våld mot otrogna, särskilt judar. Ändå upprepar vi pliktskyldigt: ”Det här har inget med islam att göra.”

Jo, det har allt att göra med islam. Det finns en islam – och det är den som följer profetens exempel.

Det tysta stödet

Ja, den stora majoriteten av muslimerna i Europa är icke-våldsamma. De spränger inte bussar, de stormar inte festivaler med machetes. Men frånvaro av våld är inte detsamma som frånvaro av stöd. Islamisk rättskipning lär ut att det ger samma belöning att stödja en krigare med mat, pengar, skydd eller vård som att själv strida. Många människor gör just det. Inte för att de är onda, utan för att de tror.

Det är därför skillnaden mellan våldsamma och ”moderata” muslimer ofta är en fråga om metod – inte mått. Idealet om ummah, islams globala gemenskap, lojalitet mot Allahs lag (sharia) och fiendskap mot de otrogna (al-wala wal-bara) är inte ”radikalt”. Det är ortodoxt.

Dags för ärlighet

Vi måste sluta låtsas. Vi måste sluta kalla jihad för extremism, när det är kärnan. Vi måste sluta prata om avvikelse, när problemet är doktrinen. Och vi måste sluta tro att muslimers vänlighet eller tystnad innebär neutralitet. I många fall är det tvärtom ett uttryck för den tålmodiga delen av jihad – den som väntar på en starkare position innan den går in i nästa fas.

Om man vill veta vad islam är, ska man läsa doktrinen – inte politikersnacket. Det finns ingen radikalisering. Det är bara islam.