×

Ur flödet/i korthet

Babyskräck

Av: Yan Friis   10. augusti 2025, 00:46
Yan Friis gillar inte skrikande bebisar på flygplan... Illustration: Per Ragnar Møkleby

Vaken natt i Business Class av Yan Friis

Man vet det redan innan ”gaten stängs”, det här kommer att bli flygningen från helvetet. De sitter precis bakom eller precis framför dig, paret med barnet. Den skriker. Som om det skriker. Klockan är över midnatt och långt efter barnets läggdags. Det är ett utmattat och desperat barn. Han vill inte ha nappen de stoppar i munnen. Han vill inte, vill inte, vill inte.

Gud vet att hans mamma är mild och inklusive han är inte söt leende fungerar inte på mig. Genom att ta barnet med sig har hon dokumenterat väl och grundligt att hon prioriterar sig själv. Hon vill fortsätta leva som hon gjorde innan hon fick barn. Hon vill ha kakan och äta den också.

Barnet skriker för att det lider. Det utsätts för 11 timmars terror – inklusive intensiv öronsmärta eftersom så små barn inte kan kompensera för tryckskillnaderna i kabinen – på väg till en semester som det aldrig kommer att minnas. Efteråt måste barnet utstå ytterligare 11 timmars skräck på vägen hem. Det finns ingenting med den här resan som gynnar barnet. Ingenting.

Foto producerat av AI

Föräldrar som är gravida kommer sannolikt att signalera sin avsky och hävda sin rätt, faktiskt sin mänskliga rättighet, att resa vart de vill med sitt barn. Men kan de verkligen åberopa denna rättighet? Det skulle ju innebära att det är en mänsklig rättighet att utsätta sitt eget barn för timtals av lidande utan någon annan anledning än att man vill sitta vid en pool och sippa på paraplydrinkar under palmerna.

Om man har skaffat barn får man också ta konsekvenserna av det. Välj semestermål inom rimligt avstånd tills barnet är tillräckligt gammalt för att förstå och klara av vad som händer. Bilen är ett utmärkt transportmedel. Du kan stanna när du vill, du kan gå ut och andas och det bästa av allt: Du kan resa i korta intervaller under dagen. Perfekt för en trött bebis. Vad är det för fel med en sommarsemester i Tvedestrand?

Men nej. Moderna småbarnsföräldrar hävdar sin rätt att få uppleva världen. Så låt småbarnen skrika i stället. Vill man göra en omelett måste man knäcka ägg. Jag, mig, min.

För dem i kabinen som inte reser med bebis blir de kommande elva timmarna en monumental prövning. Även när bebisen tar en utmattande paus sitter du som på nålar. Du vet att det inte kommer att hålla i sig, du väntar otåligt på nästa omgång, det är som kinesisk vattentortyr. Och om en arg förälder nu lanserar öronproppsargumentet, säger jag att du är välkommen. Öronproppen är inte utformad för att hålla ett barns primalskrik ute.

För övrigt, varför är det givet att jag anpassar mig till dig, när det faktiskt är du som ställer krav på din omgivning, inte tvärtom?

Det är naturligtvis något konspiratoriskt över situationen. Alla lider. Barnet gör det, högt och oroväckande uppenbart. Medpassagerarna gör det. Ja, föräldrarna gör det också. Jag är fullt medveten om det. Ingen tycker att det här är roligt. Men till skillnad från oss andra, inklusive barnet, uthärdar de det för att de tycker att det är värt det. I slutet av deras lidande finns paraplydrinken, solkrämen och kanske till och med en fräck tatuering.

En mamma med en fräck tatuering… Foto: Heiko Junge / NTB

Jag vänder mig om och får en skymt av mamman som håller det odugliga, skrikande barnet i armvecket. Hon har ett leende på läpparna och bär ett headset. Hon tittar på en film. Förmodligen en komedi. Pappan verkar sova. Han är den enda i kabinen som gör det.

Jag flyger business class. Det är ett dyrt nöje. Men jag tycker att det är värt pengarna eftersom de trånga ekonomisätena tar kål på mig, senast jag flög ekonomi hade jag så ont i ryggen att jag valde att gå från Köpenhamn till Bangkok. Jag flyger också business eftersom jag oftast måste gå direkt till jobbet när jag kommer fram, så jag behöver all sömn jag kan få. Det var också tanken när business class uppfanns, att mot en extra avgift kunna ta resenären till destinationen i någorlunda arbetsfört skick. Låt mig vara så politiskt inkorrekt att jag säger att semesterfirande barnfamiljer inte har något att göra i business class överhuvudtaget.

Av följande skäl:

1) Business class-kunder betalar mycket för lugn, komfort och sömn – ofta tiotusentals dollar – bara för att undvika störningar och komma fram utvilade.

2) Många reser i jobbet och måste direkt efter landning gå in i möten, förhandlingar eller krävande arbete. Sömn på flygplanet är inte en lyx, utan en nödvändig återhämtning.

3) Ett gråtande spädbarn kan förstöra hela flygupplevelsen för betalande kunder som har valt affärer för att undvika sådana störningar.

4) Flygbolag lovar premiumupplevelse, tystnad och exklusivitet, men levererar inte om barnskrik dominerar kabinen.

5) Föräldrar vet i förväg att bebisar kan gråta okontrollerat – att göra det valet är att sätta sina egna behov framför både barn och medpassagerare.

Det finns ingen rationell anledning till att småbarnsföräldrar ska ha rätt till lyxflyg framför affärsresenärer eller andra som verkligen behöver sömn och vila. De har egentligen ingen anledning att resa på en långdistansflygning överhuvudtaget, det är säkert. Men jag tror inte att något flygbolag skulle våga införa ett babyförbud. Det finns alldeles för mycket politiskt korrekt ilska där ute. I business class borde det däremot vara möjligt att förbjuda bebisar. Ihållande babygråt går stick i stäv med hela idén med business class. Du betalar en vansinnig summa pengar för att komma uppdaterad.

Men för att vara ärlig har jag ingen sympati alls för föräldrar som drar försvarslösa spädbarn på sådana resor, oavsett var de hamnar på planet. De tänker inte på barnet, de tänker inte på sin omgivning, de tänker bara på sig själva. Extrem ultraegoism.


En mamma med ett litet barn väntar på en flygplats. Foto: Pexels

1) Det är förälderns önskan att ”leva som förut” som driver resan, inte barnets behov. Det är ett vuxenprivilegium förklätt till familjeidyll.

2) Många föräldrar förväxlar sina egna drömmar om äventyr och semester med barnens behov av trygghet – det är självcentrerat och ogenomtänkt.

3) Att hävda att det är ”berikande för barnet” är ett dåligt försök att legitimera sina egna val; det är inte spädbarnet som får livslånga minnen, det är den vuxnes Instagramflöde som fylls på.

4) Att utsätta sitt barn för smärta, risk och stress för att ”inte gå miste om något” är inte modernt föräldraskap – det är själviskhet förpackad i komfort.

5) Föräldrar kan göra sig själva och sitt barn en tjänst genom att vänta några år – det är inte en uppoffring, det är ett tecken på mognad och omsorg.

Jag tror att det bara är en tidsfråga innan bebisar kommer hem med fräcka tatueringar, precis som mamma och pappa.

Att ta med en bebis på semester till andra sidan jorden påminner mig förresten om ett annat märkligt fenomen: Upphetsade mammor som vill korsa en trafikerad gata knuffar alltid in barnvagnen i vägen först. Även om det kommer en släpvagn.