Tysklands förbundskansler Friedrich Merz säger det förbjudna: Dagens välfärdsstat är inte ekonomiskt hållbar.

Merz sade vid en konferens med CDU på lördagen att ”den välfärdsstat vi har idag inte längre kan finansieras med vad vi producerar i ekonomin”.

Tack, förbundskansler, för denna uppriktighet. Merz gör det som ingen annan i västvärldens politiska toppskikt verkar vilja göra, nämligen att ta itu med det moderna västvärldens grundläggande dilemma.

Det skriver Wall Street Journal på ledarplats.

De europeiska välfärdsstaternas ohållbarhet har länge erkänts av förnuftiga människor. Kombinationen av massinvandring och välfärdsstat är och kommer att vara ekonomiskt självmord. Så i stället för att göra något åt invandringen, till exempel återvandring, är det lättare att minska välfärdsförmånerna till den ursprungliga befolkningen.

Men eftersom rättighetskissen är så bred och sträcker sig långt in i medelklassen har det blivit nästan omöjligt att reformera den.

Välfärdsstaten har slutat som en självmordspakt, har undertecknad skrivit tidigare. Nu verkar det som om Merz tänker något liknande.

Frågan om välfärdsstatens framtid skapar utmaningar för de så kallade högerpartierna, som inte alls är villiga att diskutera reformer av välfärdssystemet.

Från Marine Le Pen i Frankrike till Nigel Farage i Storbritannien, AfD i Tyskland och Donald Trump undviker populister svåra reformer av den trasiga välfärdsstaten.

Detsamma gäller för Fremskrittspartiet i Norge. Välfärdsstaten är som en helig ko som inte får röras.

De kampanjar mot invandring eller utrikeshandel, men vägrar att berätta sanningen för väljarna om de negativa konsekvenserna av välfärdsstaten, inklusive för den ursprungliga befolkningen.

Republikanerna i kongressen lyckades knappt få igenom en blygsam och välbehövlig reform av Medicaid.

På tåglinjen mellan Egersund och Kristiansand består de flesta passagerare av människor i alla åldrar som lever på sjukersättning. Det upptäckte jag under min tid som konduktör, vi kallade området för ”socialförsäkringsbältet”. Som konduktör vet man det eftersom de har egna orangea kort som ger dem rätt till biljetter till halva priset.

Ingen kan – eller vill – göra något åt migrationen. Undantaget är Donald Trump, som på några månader lyckades stoppa migrantströmmen över den södra gränsen. De europeiska politikerna underkastar sig både islam och överstatliga organisationer.

Det är just därför Trump föraktas av europeiska politiker som inte ens lyckas deportera utländska våldtäktsmän och mördare. För Trump, med slogans som Make America Great Again och America First, spelar i en helt annan liga än von der Leyen, Støre, Starmer, Macron och andra europeiska politiker.

Är Merz på väg att komma till rätta med detta självskadebeteende? Det finns goda skäl att tvivla på det – han sitter ju i regering med socialdemokraterna (SPD), som knappast kommer att spela i samma lag i den här frågan.

Nedskärningar i välfärdsstaten drabbar aldrig invandrare. Det är lättare att sänka pensionerna för gamla människor som har arbetat och betalat skatt i hela sitt liv, som Sverige har gjort på ett brutalt sätt.

I Sverige är välfärdsstatens misslyckande så stort att man fruktade upplopp och kaos redan 2021. Men det ligger inte i svenskarnas gener att göra uppror, de bara accepterar det som kommer och lider i största möjliga tystnad. Det är därför cirkusföreställningen fortsätter.

Som jag skrev den gången:

Vi hör sådana idiotiska saker i Norge också, att välfärdsstaten skapade vår rikedom. Det är en lögn så stor att det är omöjligt att gå tillbaka på.

Sanningen är naturligtvis den rakt motsatta: Ett homogent samhälle befolkat av människor som var villiga att arbeta skapade en möjlighet för en gemenskap som så småningom utvecklades till välfärdsstaten.

Välfärdsstaten uppstod som ett sätt att hjälpa arbetande människor att övervinna vissa hinder i livet, men har förvandlats till ett livsval. Det är inte ovanligt att träffa människor som får fulla handikappförmåner och som också arbetar nästan heltid i den svarta ekonomin.

Det är dessa människor som tjänar på systemet, liksom invandrare med flera fruar och en hel massa barn. Fruarna registreras som frånskilda ensamstående mödrar, vilket leder till extra utbetalningar från statskassan. Men de är naturligtvis fortfarande gifta på islamiskt sätt, vilket är allt som betyder något.

Höga belopp av sociala förmåner och finansiering av flera lägenheter för en enda familj är resultatet. Ofta hyrs en del av lägenheterna ut och familjeöverhuvudet får kontroll över summor som en hårt arbetande norsk familj bara kan drömma om.

Det är därför Merz kommentarer är så viktiga. Även om de inte var särskilt omfattande så bryter de i alla fall ett tabu.

Anledningen är att Merz och hans regering desperat söker medel för att uppgradera den tyska militären (Bundeswehr), på grund av rädslan för Ryssland samt nya krav från Nato och USA, som har låtit Bundeswehr förfalla sedan Berlinmurens fall.

Därför har den tyska regeringen höjt gränsen för hur mycket statsskuld Tyskland har råd med.

Med en stagnerande ekonomi, öppna gränser, ett kraftigt försvagat försvar och en huvudlös energipolitik har Tyskland förvandlats från Europas ekonomiska lokomotiv till Europas ”sjuka man”.

Som Frankrike och USA har visat finns det ingen större utmaning i politiken än att reformera offentliga förmåner – vare sig det gäller pensioner, arbetslöshetsersättning, offentlig sjukvård eller inkomststöd.

Det ska bli mycket intressant att se vad Merz och hans koalition föreslår. Men hur som helst är en sak klar: Det första steget mot att lösa ett problem är att erkänna att problemet faktiskt existerar.

Norge, med sin oljefond, kommer förmodligen att vara det sista landet som passerar mållinjen.