Jag tror mig nu veta svaret på varför partierna inte gör något för att minska massinvandringen från MENA-länderna, Afrika och Asien, trots att den kostar skattebetalare hundratals miljarder, leder till ökad kriminalitet och en rad allvarliga samhälleliga nackdelar och på sikt tveklöst kommer att leda till befolkningsutbyte.

Jag tror mig också veta svaret på varför riksdagspartierna inte gör något för att stoppa tillväxten i den offentliga sektorn, varför de inte vill ta itu med det låga arbetskraftsdeltagandet och överutnyttjandet av socialförsäkringsförmåner i vissa befolkningsgrupper, och varför ingen av dem vågar röra sjuklönesystemet, trots att vi har dubbelt så många människor med socialförsäkringar och sjuklön och anställda i den offentliga sektorn som OECD-genomsnittet.

Jag tror mig veta varför de inte vill avskaffa förmögenhetsskatten, som skrämmer bort entreprenörer från landet och diskriminerar norska ägare jämfört med utländska, och som på sikt kommer att underminera innovationsförmågan och därmed möjligheterna att etablera en mer differentierad industristruktur, vilket är helt avgörande när oljan och gasen så småningom tar slut.

Jag förstår varför de kastar sig över sjukförsäkringen, trots att vi har dubbelt så hög sjukförsäkring som OECD-genomsnittet.

Jag förstår varför de kastar så mycket pengar på hopplösa vindkraftsprojekt, batterifabriker och datalagringscenter som vi egentligen inte behöver, som aldrig kan återbetalas och som förstör norsk natur i en omfattning som saknar motstycke.

Och jag förstår nu till och med hur man vid millennieskiftet kunde avveckla 85 procent av försvaret, trots att de flesta som kan lite om försvars- och säkerhetspolitik vet att försvarsstrukturer är långsamma strukturer som tar minst 10-15 år att bygga upp, medan säkerhetsbilden kan förändras inom veckor och ibland inom dagar och timmar.

Att återuppbygga den norska försvarsmakten nu, när vi av praktiska skäl befinner oss i krig med vår stormaktsgranne i öster, är som att vilja försäkra huset när vinden redan har fattat eld. Vi behöver ett försvar nu. Om ytterligare 10-15 år är det förmodligen för sent.

Det har tagit lång tid att förstå, men nu inser jag det äntligen.

Det beror på att förmågan att tänka långsiktigt och strategiskt är dåligt utvecklad i den politiska klassen. Det beror på att alla politiska incitament gynnar kortsiktiga lösningar. Och det beror på att serviliteten är utbredd och att den professionella integriteten är mycket låg bland både politiker och tjänstemän.

I politiken finns det för många yrkespolitiker, partimäklare och språkrör som saknar yrkeserfarenhet och utbildning. Nätverkspartier har utvecklats, där de som cyniskt bygger sociala nätverk för att värna sin egen politiska karriär är de som avancerar i partihierarkin på bekostnad av dem som har erfarenhet, kunskap och förmåga till långsiktigt strategiskt tänkande för att värna landets intressen.

Det är inte de ”hela och rena”, de principfasta och de vassaste knivarna i lådan, som blir politiker. Forskningsprojektet Paths to Power 2023, som baserades på databasen WhoGov, analyserade utbildningsbakgrunden för 40.000 ministrar i 126 länder och fann att Norge har de lägst utbildade ministrarna i världen. Det är inte en fördel.

De många fallen av bedrägeri och opartiskhet bland de 169 ministrarna är en påminnelse om att det måste vara något fundamentalt fel med den norska politiska klassen. När allt fler av dem dessutom saknar både utbildning och yrkeserfarenhet från livet utanför partikanslierna är det inte konstigt att kortsiktiga egenintressen sätts före landets och folkets långsiktiga intressen.

De är ovilliga att lägga om invandringspolitiken, trots att invandrare från MENA-länderna, Afrika och Asien redan utgör 12 procent av den totala befolkningen, eftersom invandrare har blivit en ny, stor och viktig väljargrupp. De tävlar om dessa väljare och klamrar sig fortfarande fast vid illusionen om mångkulturalism och färgstark gemenskap, trots de kostnader och den destruktivitet den för med sig.

Även om det är enkel matematik och elementär demografi, bryr de sig inte om att massinvandring så småningom leder till befolkningsutbyte. För dem är det nästa val som räknas. De bryr sig inte om ifall landet inte längre går att känna igen om några decennier, när de själva sedan länge har lämnat politiken.

Det är också uppenbart varför inget av riksdagspartierna vågar ta itu med den offentliga sektorns ihållande tillväxt, trots att den tydligt underminerar statens finanser och inte är långsiktigt hållbar.

33 procent av väljarna arbetar inom den offentliga sektorn. Det är också anledningen till att det notoriskt principlösa partiet Frp inte heller vågar röra sjuklönesystemet, trots att alla förstår att vi inte är dubbelt så sjuka i Norge som i våra grannländer.

Av samma anledning kommer politikerna inte heller att ta bort förmögenhetsskatten. Även om några hundra rika människor flyttar till Schweiz finns det många hundratusentals väljare som tycker att det är helt okej att beskatta de rika så hårt som möjligt.

Liksom politikerna inser de inte att de därmed hjälper till att såga över den gren de själva sitter på. Landets innovationsförmåga försvagas, och därmed landets långsiktiga förmåga att skapa värde, och därmed den välfärdsstat vi alla värderar så högt. Det är det få politiker som bryr sig om.

Det kommande valet betyder mer än att Norge om några år hamnar i botten av alla ekonomiska indikatorer. Vi är redan en bra bit på väg.

Detsamma gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Så snart det kalla kriget var över kunde de oansvariga 169 inte avveckla försvaret snabbt nog. Varningarna om att de geopolitiska realiteterna och förhållandet mellan stormakterna var oförändrade och att kriget kunde komma tillbaka till Europa igen togs inte på allvar vare sig av politiker eller av servila säkerhetspolitiska och militära specialister.

Det var mer frestande att skydda sin egen karriär och inte säga emot politikerna, som hellre använde de pengar som frigjordes på kort sikt till mer väljarvänliga frågor än att värna landets och befolkningens säkerhet på lång sikt.

Det är därför vi nu bokstavligen står med uniformsbyxorna nere. Kriget har återvänt till Europa. Det rasar nu för tredje året i rad. Potentialen för eskalering, och för att den ska komma hit, är större än någon gång under kalla kriget. Och det faktum att det kommer att ta 10-15 år att få ett adekvat försvar på fötter igen är något som samma politiker struntar i att berätta för väljarna.

Svaret är kort och gott att vi har en ansvarslös, principlös och opportunistisk grupp politiker som bara tänker kortsiktigt. Förmågan till långsiktigt strategiskt tänkande och viljan att prioritera landets och befolkningens långsiktiga intressen är borta. Dessutom är deras beteende stökigt och oansvarigt och visar en provocerande brist på moralisk integritet.

De är först och främst ute efter att kapa väljare och sedan säkra de fetaste taburetterna åt sig själva. Det är därför politikerna struntar i långsiktiga prioriteringar och långsiktiga konsekvenser. De vet att väljarna också tenderar att tänka kortsiktigt och att de med hjälp av en berättelsedriven press glömmer politikernas misstag extremt snabbt. Detta utnyttjas cyniskt och brutalt.

I avsaknad av ansvarsfulla och principfasta politiker som har integritet att göra impopulära strategiska och långsiktiga val och riktade beslut för landet och dess folk, kommer den ekonomiska och politiska utvecklingen i Norge bara att gå åt ett håll.

Norge är på väg nedåt. Det har det gjort under de senaste 10-15 åren. De 169 kortsiktiga personerna bär huvudansvaret för detta. Om de inte ersätts kommer det bara att gå nedåt snabbare och snabbare.