”Våld är aldrig den som blir utsatts fel och våld är mycket vanligare än de flesta tror. Att leva ett liv utan rädsla, hot och våld från närstående är en mänsklig rättighet.

Kommunen har en lagstadgad skyldighet att skydda alla brottsoffer och särskilt våldsutsatta kvinnor och barn (5 kap. 11 § socialtjänstlagen). Du har rätt att få hjälp av kommunen du är bosatt i oberoende av vilken typ av våld du blir utsatt för.”

Ovanstående är hämtat från Jämställdhetsmyndighetens hemsida. Myndigheten uppmanar den som är utsatt för våld inom en relation att berätta om våldet och att kontakta socialtjänsten för att få hjälp och stöd. Även i de texter som riktar sig särskilt till våldsutsatta barn, upprepas uppmaningen att kontakta socialtjänsten för att få hjälp, och barnet får veta att:

”Barnkonventionen är lag i Sverige sedan den 1 januari 2020 och i den står det att barn aldrig ska behöva utsättas för våld.  Det finns vuxna som arbetar för att du som barn ska få ha det bra.”

Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Den som besöker olika stödforum på nätet, talar med familjerättsdvokater eller företrädare för organisationer som arbetar med misshandlade kvinnor och barn får höra om en annan verklighet: den där kvinnors och barns berättelser om våld ständigt relativiseras och ifrågasätts, och där utredare på socialtjänster och familjerätter använder dessa berättelser för att motarbeta de våldsutsatta.

Det våld som kvinnor och barn i Sverige har absolut och lagstadgad rätt att skyddas ifrån kan fortsätta – eftersom kommunens tjänstemän inte sällan ställer sig på våldsutövarens sida.

Ett klassiskt scenario är en vårdnadstvist som inletts efter en separation där föräldrarna inte kan komma överens om barnets vårdnad och boende. Om mamman och/eller barnet under denna vårdnadstvist berättar om att de utsatts för våld av pappan, är risken idag överhängande att dessa berättelser kommer att användas som vapen emot dem: att mamman har utsatts för våld anses då bidra till att hon inte kan hjälpa (även det våldsutsatta) barnet att skapa en positiv bild av pappan som utövat våld.

Familjerätten kan i dessa fall rekommendera tingsrätten att tilldöma pappan enskild vårdnad och hela boendet – även om barnet till socialtjänst och familjerätt uttryckt att det vägrar att bo hos pappan, eller ens träffa honom, på grund av rädslan för våld. Tingsrätterna litar på kompetensen hos kommunens tjänstemän, och dömer därför generellt till pappans fördel i dessa fall.

Värre att skydda från våld än att utöva det

I en nätbaserad stödgrupp för våldsutsatta kvinnor återges följande dialog mellan en mamma och familjerätten:

– Du och barnen är utsatta för våld. Det är viktigt att du förstår det. Det rör sig om olika former av våld och vi ser och förstår och har läst alla tidigare utredningar och vet om pappans våldsdomar. Han har även utsatt barnen för våld. Stämmer det?

– Ja. Allt stämmer.

– Om vi bortser från hans negativa sidor, vilka positiva egenskaper har han som pappa? Kan du beskriva dem?

En annan mamma berättar om hur familjerätten angett pappans våld mot henne som skäl till att mamman ska förlora vårdnaden. Våldet benämns genomgående som en ”konflikt mellan föräldrarna” och eftersom mamman blivit misshandlad av pappan, anses hon inte kunna förmedla en ”positiv bild av pappan” till barnet. Pappan bör därför tilldömas enskild vårdnad, menar familjerätten i en mellansvensk kommun.

En tredje mamma bifogar följande utdrag ur en utredning gjord av familjerätten i en stadsdel i Stockholm:

”Även om bägge föräldrarna har använt vårdnaden på ett sätt som har drabbat [barnets namn] har mamman varit den som har gjort det i större omfattning och med allvarligare konsekvenser för barnet, vilket [barnets namn] behöver skyddas från.”

Barnet som ovanstående text handlar om, är en tolvårig flicka som till familjerätt, socialtjänst, skola och barnpsykiatri har berättat om hur pappan utsatt henne för omfattande psykiskt och fysiskt våld. Flickan får även behandling efter att ha uttryckt suicidala tankar kopplade till umgänget med pappan. Flickans mamma har av socialtjänsten beviljats stöd via Relationsvåldscentrum, efter att ha utsatts för våld av pappan. I dokumentationen finns bevis för hur pappan under många år använt den gemensamma vårdnaden för att neka barnet kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), förhindra pass, hindra semesterresor, stoppa förskoleplaceringar och så vidare. Men inget av detta betraktar alltså familjerätten som särskilt betungande.

Det som familjerätten menar har inneburit ”allvarligare konsekvenser” för barnet än ovanstående, är att mamman inte har tvingat barnet till umgänge med pappan. Mamman har med andra ord gjort exakt det hon enligt lag är skyldig att göra – hon har skyddat barnet från våld. Men det agerandet innebär enligt familjerätten att pappan bör tilldömas enskild vårdnad och att ett tolvårigt barn bör tvingas att bo hos den förälder som har misshandlat henne, trots att barnet är tydligt med att hon då kommer att ta sitt liv.

Hur är det möjligt? Svaret stavas PAS.

PAS – pseudoteorin som bortförklarar våldet

Parental Alientation Syndome (PAS) är en teori som används för att relativisera och bortförklara barns berättelser om våldsutsatthet. I artikeln ”Föräldraalienation är pseudovetenskap”, publicerad i Psykologtidningen i juni 2024,  kritiserar 13 professorer och psykologer användandet av begreppet:

”Parental Alienation Syndrome (PAS), Parental Alienation (PA) eller Alienating Behaviours (AB) är begrepp som används för att ifrågasätta barns vilja och egna upplevelser genom att föra in en alternativ hypotes om att den ena föräldern påverkat barnet att ta avstånd från den andra föräldern. [—] PA/AB innebär i korthet att boendeföräldern (vanligtvis mamman) beskylls för att måla upp en falsk bild av att den andre föräldern (vanligtvis pappan) skulle vara farlig. Detta för att få barnet att känna rädsla och inte vilja ha umgänge.”

Idén om att mammor oftare ”alienerar” barn än pappor är dessutom genusladdad: enligt PAS-teorin utövas runt 90 procent av föräldraalienation av mammor och statistiken visar att pappan vanligtvis vinner de vårdnadstvister där mamman beskylls för att påverka och alienera barnet. När förhållandet är det motsatta, tas dock anklagelserna oftast inte på allvar, allt enligt artikeln i Psykologtidningen.

Den svenska rapporten Barn i kläm – hur uppmärksammas barn i mål om verkställighet av umgänge från 2007 gjorde likartade fynd. Barn som beskrevs som ambivalenta eller som inte ville träffa pappan ifrågasattes och ansvaret för barnets åsikter lades på mamman som påstods ha påverkat barnet. Om barnet ville träffa sin pappa accepterades det som ett uttryck för barnets ”verkliga vilja” men om barnet inte ville träffa sin pappa ifrågasattes om det var barnets ”verkliga vilja”. Författarna konstaterar krasst:

”Resultaten tvingar oss att inse att alla föräldrar inte är goda föräldrar, att alla inte alltid talar sanning och att professionella är resultatinriktade och vill få ärenden ur händerna.”

I fallet med den tolvåriga flickan som beskrivits ovan, är myndigheternas strävan efter ett snabbt avslut tydlig. Trots att flickan varit föremål för fem tidigare vårdnadstvister och det finns omfattande dokumentation om våld, får utredningen inte ta längre tid. Allt landar i att familjerätten menar att flickans berättelser om våld är ”något vaga” och att det dessutom ”finns en misstanke om att mamman medvetet påverkar och avskärmar [barnets namn] från pappan”.

Men om barnets berättelser bara är ett resultat av en mamma som missunnar pappan kontakt med barnet, finns det ju inget våld att ta hänsyn till? Då är det ju tvärtom mamman som är ”skyldig”? En mamma berättar:

– När jag träffade familjerätten första gången var jag så lättad. Jag skulle äntligen få berätta om vad jag och barnen varit med om för några som faktiskt kunde hjälpa oss. Men när jag hade berättat om pappans missbruk och om våldet som fanns där varje dag, så lutade sig en av socialsekreterarna bakåt i stolen och utbrast: ”Ja, så brukar mammorna säga när de vill svartmåla papporna…”.

Ombytta roller när förövaren blir offer

När PAS används som förklaringsmodell sker ett fokusskifte: våld eller andra omsorgsbrister hos den ene föräldern tonas ner, medan den förälder som har försökt skydda barnet ofta beskrivs som psykiskt instabil och överinvolverad. Plötsligt betraktas den våldsutövande föräldern som det verkliga offret. Artikeltexten fortsätter:

”Företrädarna för PA utgår ifrån att barnet inte på något sätt skulle fara illa av umgänge, tvärtom bör umgänge i princip alltid ske. Vidare hävdar företrädarna att domstolen i sådana fall bör flytta över vårdnaden till den förälder som barnet är rädd för, för att säkra barnets kontakt med denne och minska den andre förälderns inflytande och påverkan på barnet.”

Men i vårdnadsutredningar och domslut används inte begreppet PAS – istället används luddiga begrepp som ”konflikt mellan föräldrar”, ”umgängessabotage” och ”samarbetssvårigheter”, och i en debattartikel publicerad i ETC skriver menar Adine Samadi, vice ordförande för Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer (Roks), att alla uttryck för PAS måste försvinna från domstolarna eftersom det är en strategi för att tona ner betydelsen av mäns våld och placera skulden hos mamman. Samadi skriver:

”Pseudovetenskapen [om PAS] hävdar att barnets berättelse om pappans våld och övergrepp är ett symtom på mammans manipulation. Det påstås alltså att mamman får barnet att tro att det har varit utsatt av sin pappa. Det finns också ett pseudovetenskapligt botemedel för detta som används i domslut internationellt: en komplett avskärmning från mamman – för att kunna avprogrammera barnet. Men PAS är inget annat än en strategi för män för att tona ner betydelsen av sitt våld och placera skulden hos mamman genom att tysta barnet. [—]

Argumenten bygger på en förlegad kvinnosyn där kvinnor anses psykiskt instabila, hämndlystna, överkänsliga och manipulativa. Det är inte bara en strategi, utan ett vapen mot henne som samhället bär åt honom.”

”Lösningen” på problemet blir alltså att flytta barnet, bort från den trygga föräldern och till den våldsutövande föräldern. Tvärt emot vad Barnkonventionen och svensk lag anger när det gäller barnets rätt till trygghet och frihet från våld.

Stark kritik mot Sverige

Ett flertal länder, däribland Spanien och Kroatien, har redan lagstiftat mot att använda PAS-teorin i vårdnadsutredningar och tvister. Irlands justitieminister har lovat att gå samma väg. Men i det feministiska och jämställda Sverige lever den kvinnofientliga PAS-teorin vidare.

Sverige har därför fått ta emot stark kritik för nationens bristande förmåga att skydda kvinnor och barn från våld. Europarådets expertgrupp GREVIO (Group of Experts on Actions against Violence against Women and Domestic Violence) menar exempelvis att Sverige på flera punkter bryter mot den så kallade Istanbulkonventionen, som är en internationell konvention som syftar till att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

I GREVIO:s rapport som publicerades i november 2024 kritiseras Sverige på flera punkter. En av dessa punkter handlar just om PAS, där GREVIO menar att Sverige måste säkerställa att samtliga socialsekreterare, alla inom rättsprocessen samt barnpsykologer är medvetna om att det saknas evidensbaserad forskning om föräldraalienation. GREVIO kräver vidare att begrepp som PAS/PA/AB ska förbjudas att användas i svenska domstolar.

Att inte bli trodd är ett större trauma än våldet

Den misstro som våldsutsatta kvinnor möts av i kontakten med sociala myndigheter tydliggörs i den intervjustudie av Sara Skoog Waller, filosofie doktor och lektor i psykologi, som presenteras i rapporten Utan mig är du helt ensam: kvinnors levda erfarenheter av omgivningens och samhällets ensamgörande i spåren av mäns våld och eftervåld från 2022.

Intervjuerna visade att det inte var erfarenheten av våld som var mest traumatiserande för de utsatta kvinnorna – det som upplevdes som svårast var istället att inte bli trodd när man berättade om våldet för de myndigheter som officiellt finns där för att hjälpa. Att bli ifrågasatt av socialtjänst och familjerätt gjorde att de våldsutsatta kvinnorna isolerade sig. Upplevelsen av att myndigheterna de vänt sig till för att få hjälp hade reagerat genom att underkänna både kvinnornas erfarenheter av våld och deras duglighet som föräldrar skapade starka känslor av misslyckande, tvivel och skam.

Skoog Waller menar att samhällets aktörer kan uppvisa ett motstånd mot att lägga sig i våld i nära relationer. Det är helt enkelt enklare för tjänstemän att avsäga sig ansvar genom att betrakta våldet som en ”konflikt mellan två jämbördiga parter” som föräldrarna har ansvar för att lösa. Men om våldet och utsattheten inte erkänns av de instanser som har resurser och befogenhet att gripa in, är det svårt att få våldet att upphöra.

Tillämpningen av PAS innebär dessutom att en våldsutsatt mamma aldrig kan göra rätt: Antingen så bedöms hon manipulera och fabricera om våldet – vilket då kan leda till att hon förlorar vårdnaden om barnet på grund av ”alienationen” hon anses göra sig skyldig till. Eller så bedöms hon faktiskt ha varit utsatt för våld – vilket också kan leda till att hon förlorar vårdnaden eftersom hon då anses sakna förmåga att förmedla en positiv bild av förövaren till barnet…

Barnets rätt till trygghet måste prioriteras

Den bristande kunskapen om våld i nära relationer och tillämpningen av PAS för att relativisera våld måste få större fokus, särskilt i ett samhälle som dagens Sverige, där psykisk ohälsa, självskadebeteenden och kriminalitet söker sig allt längre ner i åldrarna. För hur påverkas det barn som initialt – genom skolans undervisning om barns rättigheter, genom reklamkampanjer och informationsmaterial – uppmanas att söka hjälp om det blir utsatt för våld, men sedan möts av misstro och svek när barnet faktiskt berättar? Hur påverkas den psykiska och fysiska hälsan hos ett barn som, mot sin vilja, tvingas från sin trygga förälder till en våldsam förälder? Hur påverkas självkänslan när det man känner och säger saknar betydelse, och hur påverkas inställningen till samhället när socialtjänst, familjerätt och domstolar sviker?

Jag vågar påstå att det barnet med stor sannolikhet inte kommer att växa upp till en stabil, harmonisk och tillitsfull samhällsmedborgare.

Sverige har länge prioriterat förälderns rätt till sitt barn framför barnets rätt till trygghet (även om detta ofta maskerats genom formuleringar som ”barnets rätt till båda sina föräldrar”, något som är en självklarhet i relationer som inte präglas av våld). Men trots att i genomsnitt fem barn dödas av en förälder varje år i Sverige, trots att Barnkonventionen sedan 2020 är svensk lag och trots att nya regler om stärkt skydd för barn gäller från den 1 januari 2025,  får våldsutsatta barn fortfarande sina berättelser underkända av samma myndigheter som har i uppdrag att skydda dem.

De 13 professorerna och psykologerna konstaterar:

”För att förändra situationen för våldsutsatta barn behövs kunskap om risker och våldets processer. Det krävs differentiering vad gäller barns behov, generellt och specifikt vid våldsutsatthet. Vi vill särskilt betona betydelsen av att lyssna på barns egna upplevelser. Vi anser vidare att barns rätt till skydd från alla former av våld, alltid ska ha företräde före kontakt med en potentiellt våldsam förälder samt att inget barn mot sin vilja ska tvingas till boende eller umgänge med en förälder, särskilt inte då barnet själv uttrycker rädsla.”

Det verkar ju så självklart. Men så länge som det inte är det, fortsätter våldet att utövas mot kvinnor och barn i Sverige – och det med myndigheternas goda minne och assistans.

När jag under arbetet med denna text intervjuade en advokat med över tre decenniers erfarenhet av familjerätt, frågade jag vad som händer med de mammor och barn som skiljs åt när barnet flyttas till den våldsutövande pappan. Svaret blev kort:

– De går under.