Jag skriver inte detta som en observation, utan som ett vittnesmål. För vi lever i en tid då en hel civilisation river sina egna murar, inte i panik utan i triumf. Vi gör det mitt på ljusa dagen, med tal och banderoller, som om handlingen vore ett bevis på vår överlägsenhet. Och vi vägrar att se att de portar vi öppnar leder rakt in i ett mörker som har väntat i århundraden.

Vi tog bort murarna i tron att frånvaron av gränser skulle leda till fred. Men från det öppna landet kom inte freden. Det var en vind, kall och dammig, som bar med sig minnen av gamla erövringar och gamla doktriner. Den vinden har ingen avsikt att lämna oss. Den söker inte kompromisser.

De krassa siffrorna

Professor Betz, och andra som han, lägger siffror framför oss som en revisor över de döda. Fragmentering. Förlust av förtroende. Ekonomisk förödelse. Politisk maktlöshet. Det är inte statistik, det är en katalog av symptom på ett samhälle som har slutat älska sig självt.

Men de döljer sjukdomens namn. De säger ”människor” – ett ord utan ansikte. De pekar på ”spänningar” – ett uttryck utan vilja. Men sanningen är att denna process har en arkitekt. Den har en doktrin, en plan, en uthållighet som vi inte har.

En fiende utan uniform

För att den genomsnittlige britten inte vill riva ner sitt land. Han vill bygga, bevara och lämna efter sig. Han bygger broar, han underhåller kraftstationer. Han vill ha säkerhet för sina barn.

Englands, och hela västvärldens, sönderfall kommer inte från honom. Det följer en doktrin som deklarerades för fjortonhundra år sedan: jihad – med penna, med pengar, med ord och när tiden är mogen – med svärd.

Islam i sin klassiska form är inte bara en religion. Det är en helhet – ett imperialistiskt projekt med politiska, juridiska och kulturella mål. Den strävar inte efter att dela makten. Den strävar inte efter att vara en del av en mångfald. Den strävar efter seger eller underkastelse. Och under tiden försöker den upplösa det förtroende och den enighet som står i dess väg.

Scener från tystnaden

I Rotherham sitter en kvinna vid köksbordet och håller i en sliten anteckningsbok. Den är full av datum. Första gången hennes dotter inte kom hem i tid. Första gången hon vågade berätta. Datumet då hon gick till polisen. Datumet då hon slutade gå. Hon lägger handen över boken, som om hon kunde stoppa minnena från att fly.

I Birmingham låser en gammal man dörren till sitt hus för sista gången. Han flyttar från gatan där han bott i fyrtio år. Han känner inte sina grannar längre. Språket som fyller luften är inte hans. På hörnet ligger en butik som en gång var hans pub – nu är den en halalslaktare. Han hyser inget agg. Han bär bara på känslan av att vara överflödig.

I Stockholm sitter en polis i sin bil och tittar på kvarteret framför sig. Han vet vilka som bor där. Han vet vad de gör. Han vet att han inte kan gå in utan att det blir bråk i tidningen nästa dag. Han sitter där tills skiftet är slut.

Vapnet som inte smäller

Det mest kraftfulla vapnet lämnar inte krutrök efter sig. Det är födelseregistret. Demografi är den rykande pistolen – ett krig som förs med livmödrar och generationer. En man, fyra fruar, ett dussin barn. Varje generation fördubblar, tredubblar och fyrdubblar styrkan.

Det här är ingen tillfällighet. Det är inte en bias i integrationsstatistiken. Det är en åtgärd i sig. Befolkningstillväxt är en del av doktrinen. Och när värdbefolkningens antal kryper under självbärande nivåer växer parallella samhällen som inte bara fyller tomrummet utan tar över terrängen.

Taktiken som krossar själar

Vi har sett hur det fungerar. Inte bara i juridikens skrymslen och vrår, inte bara i moskéernas tålmodiga tillväxt, utan i våldet mot de mest utsatta. Den industriella våldtäkten av flickor i engelska städer är inte en överträdelse av en norm – det är ett uttalande. Ett vapen.

I en anonym rättssal står en flicka med nedslagna ögon. Hon svarar på frågorna med enstaviga ord. Domaren ser på henne som om hon vore en rad siffror, ett fall bland många andra. Hennes fall kommer inte att vara ihågkommet om två månader. Men hon kommer att bära det med sig resten av sitt liv.

När makten sviker

Det här är det största brottet: att maktens män och kvinnor, de som har svurit en ed att skydda sitt folk, har valt att titta bort. Inte på grund av okunnighet – de känner till siffrorna, de känner till doktrinen, de känner till historien. De väljer tystnad. De väljer att låta andra betala priset.

Och folket, förblindat av en falsk moral som inte skiljer mellan gäst och erövrare, vägrar att se att tiden inte längre är vår.

Ödets siffror

Historien visar att när siffrorna tippar, tippar allt. Balkan. Libanon. Ingen av dem föll över en natt. De vaknade bara upp till en ny verklighet – lagar, seder och maktstrukturer som inte längre var deras egna.

I Beirut på 1970-talet kunde man gå i kyrkan och dricka kaffe på franska kaféer. Tio år senare hade stadsbilden förändrats. Det hände utan att folk märkte det från dag till dag. Så småningom var den bara borta.

När ett folk förlorar sin majoritet förlorar det också rätten att bestämma över sitt eget land. Resten är bara en formalitet.

Domen

Det här är inte en fråga om politik. Det är inte en fråga om integration, tolerans eller ekonomi. Det är en fråga om överlevnad. Vi befinner oss inte i början av processen, vi befinner oss mitt i den. Stubinen brinner.

Demografi är öde. Och den som förstår detta inser att tiden att agera inte är i morgon. Det är i dag.