USA har överfört någonstans mellan en halv miljard och en miljard kronor i bidrag till World Economic Forum sedan WEF grundades av Klaus Schwab 1971. Exakt hur mycket är svårt att få reda på. Departementet vet det förmodligen inte självt.

Överföringar till internationella organisationer från Utrikesdepartementet och NORAD redovisas i breda kategorier utan att specificera vilka mottagarna är. WEF publicerar inte heller detaljerade översikter över offentliga bidrag från enskilda länder.

Vi skattebetalare, som betalar för kalaset, vet inte hur mycket UD har gett WEF av våra egna pengar. Det är illa nog i sig.

Vi vet inte heller vad pengarna har använts till! De kan ha använts till vad som helst. Och det är precis vad de har gjort. Och det är lika illa. Det är mycket pengar vi pratar om.

Vi har levt tillräckligt länge för att veta att där det finns stora summor pengar från den offentliga kassan och belopp som disponeras av några få för andras räkning, finns det också stora frestelser och möjligheter till missbruk. När det gäller WEF har vi bara väntat på det.

Klaus Schwab är under utredning för att ha missbrukat priserna för sina egna privata syften, för att ha manipulerat forskningsresultat för att tillmötesgå viktiga donatorer och ett antal andra förkastliga saker.

Han tvingades avgå som ordförande för WEF i april i år efter en visselblåsarskandal där flera tidigare och nuvarande WEF-anställda gick till media. Fallet har bevakats i detalj i Wall Street Journal, Financial Times och ett antal andra utländska tidningar.

Preliminära undersökningar utförda av en schweizisk advokatbyrå har visat att Schwab och hans fru spenderat mer än 11 miljoner norska kronor på exklusiva privata semesterresor och för egen konsumtion, samt täckt utgifter som tjänstefolk och renovering av en lyxvilla.

Det är svårt att tro att Børge Brende (H), som har varit VD för WEF i åtta år nu, inte skulle ha känt till detta. I så fall har han inte gjort sitt jobb. Detsamma gäller Espen Barth Eide (Ap), som var direktör för WEF och ledamot av WEF:s styrelse 2014-2016.

Utöver Børge Brende (H) och Espen Barth Eide (Ap) har Jonas Gahr Støre (Ap) varit aktiv i WEF-sammanhang. Detsamma gäller Erna Solberg (H), som också är medlem i WEF:s råd för kvinnliga världsledare, Gro Harlem Brundtland (Ap), Anniken Huitfeldt (Ap), Kjell Magne Bondevik (KrF) och Kristin Halvorsen (SV).

Om inte norska skattebetalare har gynnats av alla de pengar som gått till WEF, så har åtminstone många norska politiker, från SV till Høyre, gjort det!

Som väntat har bevakningen i de narrativt drivna norska medierna varit sparsam, på samma sätt som bevakningen av skandalerna kring Terje Rød-Larsen (Ap), som fick sparken från Internationella fredsinstitutet, och Grete Faremo (Ap), som fick sparken från FN, båda på grund av brist på pengar.

Vi har inte kunnat se hur mycket pengar som gått till WEF.

Vi vet inte hur mycket pengar WEF har fått från Utrikesdepartementet. Vad vi vet är att Norge är en av de största bidragsgivarna till WEF, på samma sätt som UD är en stor bidragsgivare till Clinton Foundation, Gates Foundation, IPI och ett antal andra privata NGO:er. UD:s generositet på uppdrag av norska skattebetalare är betydande.

Utrikesdepartementet har donerat 650 miljoner norska kronor till Clinton Foundation och är den näst största bidragsgivaren efter Saudiarabien. Vad våra skattepengar används till måste fåglarna få veta.

Norge är också en av de största bidragsgivarna till Gates Foundation, särskilt genom vaccinalliansen Gavi, där Norge hittills har gett 20 miljarder norska kronor och har åtagit sig att ge ytterligare 8 miljarder norska kronor fram till 2035. Det är ingen liten summa pengar!

Utrikesdepartementet var också en stor bidragsgivare till IPI fram till dess att Terje Rød-Larsen (Ap) fick sparken på grund av pengaproblem och nära kopplingar till Jeffrey Epstein. Utrikesdepartementet har gett uppskattningsvis 130-150 miljoner norska kronor till IPI. Det är svårt att fastställa det exakta beloppet. 36 miljoner NOK gavs medan Geir O. Pedersen, Terje Rød-Larsens vän och kollega från FAFO, var chef för utrikesdepartementet.

Riksrevisionen har kritiserat Utrikesdepartementet för att inte ha följt upp hur pengarna använts, bland annat för brister i ärendehandläggning och opartiskhetsbedömningar, men utan att detta fått några konsekvenser vare sig för de inblandade eller för ärendehandläggningen framöver. Den är precis lika bristfällig som tidigare.

UD:s generositet för norska skattebetalares räkning har gett norska nyckelpolitiker lukrativa tjänster, attraktiva positioner och fribiljetter till dignande bord, dyra viner och umgänge med världens jetsetters.

Summorna är enorma. Kontrollen är minimal. Detta är självklart inte hållbart i en demokrati!

Att Riksrevisionen upprepade gånger påpekat bristen på kontroll över penninganvändningen i utrikesdepartementet som ”ytterst klandervärd” skiter de så kallade regeringspartierna, arbetarpartiet och moderaterna, fullständigt i.

Det säger en hel del om politikernas hantering av offentliga medel och om högst tvivelaktiga rutiner i statsförvaltningen.

Staten har stenhård kontroll över skatteintäkterna. Taxeringen görs numera med stor precision och på en anmärkningsvärt hög detaljnivå. Men kontrollen av vart skattepengarna tar vägen och vad de används till är minst sagt mycket bristfällig eller ”ytterst klandervärd”, för att använda Riksrevisionens terminologi.

Det här är en stor paradox och helt oacceptabelt.

Våra skattepengar ska inte gå till elitistiska privata organisationer helt utanför nationell demokratisk kontroll, med minimal insyn och helt undantagna från normala budgetrutiner, redovisningspraxis och resultatkontroll.

Gemenskapens pengar ska användas för det gemensamma bästa, inte för att tjäna privatpersoners intressen, oavsett om de heter Børge Brende, Barth Eide eller Klaus Schwab.

Att utrikesdepartementet inte har kontroll över hur pengarna används är en pågående politisk skandal. Att WEF och Klaus Schwab nu är avslöjade är en ful repa i lacken för Børge Brende.

Fallet väcker frågor om norsk diplomati så som den har utövats sedan engagemangs- och globaliseringspolitiken fick fäste på 1990-talet.

Det väcker också frågor om politiker som tror att de kan kasta skattebetalarnas pengar omkring sig som de vill, bara för att de har fått en ramtilldelning inom den nationella budgeten för utvecklingsbistånd som är så enorm att de har svårt att spendera allt.

Och det väcker frågor om principerna bakom norsk diplomati.

Och det väcker grundläggande frågor om miljardöverföringar till icke-transparenta, privata internationella icke-statliga organisationer som inte är föremål för demokratisk kontroll.

Allra minst borde vi kunna kräva att det finns en översikt över vem som får vad och vad pengarna används till. Schwab-fallet är allvarligt nog i sig självt. Stödet till WEF bör upphöra omedelbart och av flera skäl.

Det behövs en grundlig upprensning i utrikesdepartementet och i norsk biståndspolitik. Tydliga kriterier måste utvecklas för biståndet när det gäller öppenhet, redovisningskontroll och resultatuppföljning. Politikerna kan inte ges carte blanche att använda de enorma summorna i statsbudgeten som de vill.

Biståndspolitiken bör vara föremål för en bred debatt. Det finns helt enkelt för mycket pengar i omlopp. Och mycket tyder på att resultaten är magra, att biståndet leder till biståndsberoende snarare än utveckling, och att en betydande del försvinner i administration och korruption.

En folkomröstning skulle sannolikt visa att den tysta majoriteten, skattebetalarna och ”folkflertalet” anser att biståndet bör begränsas till humanitärt bistånd och krishjälp.

Naturligtvis vill den politiska eliten och det ständigt växande humanitär-politiska komplexet inte att de ska veta vad deras skattepengar används till.

För om ”de flesta” visste, skulle det inte finnas några fler röda mattor, champagne, exklusiva kanapéer och lukrativa internationella positioner för våra politiker.