Kära biskopar,

Det här brevet kommer inte från en politiker, inte från en aktivist, inte från ett parti. Det kommer från en medmänniska – men ännu mer från en troende. Från en som bekänner Jesus Kristus som Herre: korsfäst, uppstånden och kommande i härlighet.

Och därför måste jag fråga dig, med sorg, med oro och med ett brinnande hjärta:

Har ni förlorat tron på er Frälsare? Har ni glömt vem ni tjänar? Har ni sålt er förstfödslorätt för en skål känslopolitisk gröt – och låtit er vilseledas av väsen, av antikristen ideologi och av djävulens listiga imitationer av rättfärdighet?

Du säger att du kommer att kalla till Gaza. Men kallar ni för korset? För Sonen? För det namn som ensamt kan rädda?

Gaza är inte en neutral humanitär tragedi. Gaza är islam – inte som en etnicitet, utan som en teologi. En andlig bastion byggd på förnekandet av Sonen. Islam predikar: Gud har ingen Son. Evangeliet förkunnar: Se, Guds Son, som bär världens synd. Ni vet detta. Du vet det djupt i ditt dop, i ditt kall, i din själ. Och ändå väljer du nu att vara tyst – eller ännu värre: att välsigna den lögn som förnedrar Kristus och hotar Guds folk.

Vad är det här för slags teologi? Vad är det för biskopar som uppmanar dem som vill förgöra det judiska folket – bärarna av det förbund som förde frälsning till världen? Jesus sade: ”Frälsningen kommer från judarna.” Har ni glömt det?

Och vilken slags tro predikar ni nu? Är det den tro som klamrar sig fast vid Sonen? Eller är det en vag, dimmig idé om mänskligheten, avskild från sanningens kärna?

Carl Gustav Jung, en tänkare som du knappast kommer att citera i predikstolen, fick en gång frågan om han trodde på Gud. Han svarade: ”Jag behöver inte tro. Jag vet.” Han talade inte som en teolog, utan som en som hade känt det heliga – som en som hade sett ljuset och mörkret i själens djup och visste att Gud inte var en idé, utan verkligheten.

Och ni – ni som är smorda för att bära namnet över alla namn – vågar ni säga detsamma? Vågar du stå framför altaret och säga: Jag vet att min frälsare lever? Eller har ni förvandlat tron till en ekokammare för tidens ande?

Jesus sade: ”Den som tar upp svärdet skall falla för svärdet.” (Matteus 26:52) Detta var inte ett fördömande av rättfärdigt självförsvar, utan en dom över dem som sätter sin tillit till våld och hämnd. Detta gäller även Hamas, Gaza och islam. Den som reser sig i Guds namn men förnekar Sonen är redan dömd. Och den som stöder detta i sympatins namn har själv vänt sig bort från vägen.

Ni ringer i kyrkans klockor – men till vilket rike kallar ni människorna? Till Guds rike, eller till en jordisk rättvisa skapad i FN-resolutionernas avbild? Ni ringer för Gaza, men inte för korset. För palestinska tårar, men inte för blodet från Guds barn. Ni ropar efter barmhärtighet, men inte efter ånger.

Har ni glömt att Herren skall komma igen – i makt och härlighet – för att döma levande och döda? Att han kommer att ställa till svars varje ord som uttalas från predikstolarna och varje budskap som tystas?

Kärlek utan sanning är en lögn. Och lögner klädda i kärlekens språk är den mest förföriska formen av avfall. Evangeliet är inte sentimentalitet. Det är inte moralfilosofi. Det är kors och uppståndelse, dom och nåd, liv och död. Och det tolererar inte förräderi från sina tjänare.

Vänd tillbaka. Rensa altaret. Predika Kristus allena – inte världens politiska religioner. Ropa ut: Vi vet! Inte bara tror – vi vet! Att Jesus Kristus är Herre, till Gud Faders ära!

Ring då – men ring för korset. Ring för er själva. För detta är inte bara en fråga om Gaza. Det är en fråga om er frälsning.

Med sorg, med hopp, med böner – och med den kärlek som talar sanning, en troende som vägrar att vara tyst.

Fotnot: Sveriges biskopar uppmanar alla församlingar i Sverige att låta kyrkklockorna ringa ”för Gaza” kommande söndag.