Allt folket lyssnade gärna på honom, ₃₈och i sin undervisning sade han: ”Se upp med de skriftlärda, som vill gå omkring i långa mantlar och bli hälsade på torget ₃₉och sitta främst i synagogan och ha hedersplatsen på gästabuden. ₄₀De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. Så mycket hårdare blir den dom de får.”

Mark 12:38-40

Det är valtider i Norge och från de partier som är representerade i norska Stortinget hör vi ständigt politiker som talar varmt om värderingar. Orden är desamma, oavsett parti: frihet, rättvisa, gemenskap, solidaritet, människovärde, välgörenhet. De presenteras som självklara, som moraliska fanor att samlas bakom.

Jag har ännu inte hört någon förklara var dessa värden är rotade. Inte ens rödgröna vill förklara varför klasskampen är grunden för partiets rena materialism, och vad den egentligen innebär. Bristen på tro är överväldigande och frånvaron av sanning en tragedi.

Det enda vi inser är att bakom predikandet av vackra värden döljer sig en annan verklighet än viljan att bidra till det gemensamma bästa. Det handlar om kampen om position, makt och inflytande. Det är inte medborgarnas välbefinnande de kämpar för, utan deras positioner, partiorganisationer, alla anställda och förtroendevalda, de som har investerat i en politisk karriär – det är deras öde som står på spel. Det spelar ingen roll vad som är sant. Kvinnor kan bli män och ett grönt skifte är ekonomiskt hållbart.

De värderingar som förespråkas kan användas för att försvara det mesta. Vi kommer aldrig att veta vem det är vi ska vara välvilliga mot. Därför är det viktigare att betona hur vackert ett fördomsfritt samhälle är. Det finns uppenbarligen ingen skillnad mellan islam och kristendom, och ingen verkar bry sig om offren för en sådan syn.

De som kritiseras är de som vågar säga att vi har andra fiender än Putin, men ingen vågar ställa frågan om det är rimligt att en stat ska agera välvilligt mot kulturer som föraktar oss.

Bibeln är obehagligt tydlig i sin kritik av denna typ av ledarskap. I Markusevangeliet (12:38-40) varnar Jesus för de skriftlärda som klär sig i fromhet, söker hedersplatser och längtar efter att bli sedda och erkända. Men samtidigt ”äter änkorna ur husen”. Bilden är brutal: De låtsas agera av välgörenhet, men i praktiken lever de på bekostnad av dem som minst kan bära det. Hur många gånger ser vi inte politiker ställa sig på de sjukas, de fattigas eller barnens sida i svåra situationer – bara för att använda dem som kampanjdekoration, medan de beslut de fattar gör livet ännu svårare för just dessa människor?

Johannesevangeliet (10:12-13) ger oss en annan bild: den falske herden, hyrlingen, som bara är där så länge det gagnar honom. När vargen kommer flyr han – för fåren är inte hans verksamhet, de är bara ett sätt att tjäna pengar. Det är inte svårt att se detta i dagens politiska landskap. Politiker lovar att stå sida vid sida med folket i valrörelsen, men när EU eller andra påstådda kriser kräver det är lojaliteten inte längre mot väljarna, utan mot karriären och överstatliga myndigheter.

Det här är inte bara en moralisk fråga, det är också ett moraliskt och demokratiskt problem. När makt först och främst blir ett medel för självförverkligande och värderingar ett retoriskt jippo förvandlas politiken till ett skådespel. Resultatet blir ett samhälle där förtroendet för ledare urholkas och där vi som medborgare bör ställa oss frågan: Vem är politiken egentligen till för? Vem är politiken egentligen till för?

Det bibliska ledarskapsidealet är ett radikalt korrektiv till detta: Ledarskap är inte att sätta sig själv först, utan att ta ledningen i tjänst. Den sanne herden offrar sitt liv för fåren, inte för att det ger status, utan för att kärleken tvingar. Det är den bilden av ledarskap vi behöver – inte fler lejda pistoler i tjusiga kostymer som talar om värderingar, samtidigt som de använder dem som en språngbräda till mer makt.