₂₃Så säger Herren:
Den vise skall inte vara stolt över sin vishet,
den starke inte över sin styrka,
den rike inte över sin rikedom.

₂₄Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta:
att han har insikt och kunskap om mig,
om att jag, Herren, verkar i kärlek,
i rätt och rättfärdighet på jorden,
ty däri har jag min glädje,
säger Herren.

Jer 9:23-24

Charlie Kirk har skjutits till döds och det finns aspekter av mordet och senare uttalanden som gör att vi inte kan lägga det åt sidan.

Kirk följde i fotspåren av vår nations grundlagsfäder. Han kämpade för demokrati, yttrandefrihet, rätten att skydda USA från illegal invandring, rätten för barn att ha både en far och en mor, likhet inför lagen och rätten att leva, även för de svagaste bland oss, de som ännu inte kommit ut ur livmodern. Han var en konservativ kristen, en motståndare till uppvaknandet och han mötte sina motståndare med respekt och anständighet.

Charlie Kirk kände Gud och fick sin visdom från tron på honom.

För detta stämplas han av våra medier som en polariserande aktivist som befann sig på yttersta högerkanten.

Yttersta högerkanten?

Vi vet alla vilka som befinner sig på den yttersta högerkanten i politiken. De är fascister och nazister.

Begreppet yttersta högern är meningslöst i den traditionella vänster-höger-axeln som baseras på politiska partiers ekonomiska politik. Ingen karakteriseras som aktivist eller polariserare om de argumenterar för frihandel och kapitalism. Det är inte heller denna förståelse som NRK, SVT och andra använder som referensram när de karaktäriserar Charlie Kirk som högerextremist.

Samtidigt hör vi alla dem som måste ta avstånd från Charlie Kirks budskap innan de ber om ursäkt för mordet. Det är som om de har ett akut behov av att understryka sin moraliska överlägsenhet. Inte bara för egen del, utan också för den sekulära liberala demokratins räkning. För att Charlie Kirk vågade utmana dem, och de stod inte ut med det. Han visade dem Guds lag, men våra politiker vill vara gudar i sina egna och andras liv. Eller som [den norska] regeringens nya handlingsplan för sexuell hälsa uttrycker det: ”Det är ett gemensamt ansvar att se till att alla har en god sexuell hälsa, även de som bryter mot normer för sexualitet, sexuella praktiker och beteendemönster, till exempel BDSM, och som fortfarande möter fördomar kring samtyckande sexuella praktiker mellan vuxna.”

Det är med andra ord ett problem att det finns vissa personer som har fördomar mot BDSM, och det är enligt regeringens mening en gemensam utmaning att det finns vissa personer som bryter mot alla de normer som finns, men som inte har en tillfredsställande sexuell hälsa.

För att uttrycka det försiktigt: Vi skall inte vara förvånade över att de som dyrkar dagens woke-samhälle måste reservera sig när de ber om ursäkt för mordet på Charlie Kirk. Det är därför det är så viktigt att brunsmeta honom och alla andra som utmanar deras idealsamhälle. Men Charlie Kirk var så långt ifrån Mussolinis svartskjortor som det är möjligt att komma.

Det är sant att Charlie Kirk utmanade dagens politiskt korrekta, men dessa människor, som säger sig vara toleranta och demokratiska, kan inte tolerera att någon har en annan åsikt än de själva. Och regeringens nya handlingsplan visar tydligt vad som skiljer Charlie Kirk från hans kritiker. Regeringen kräver (ett krav som finns i alla samhällen präglade av woke) att vi alla marscherar i takt när det gäller frågor som sexualitet och abort, och att vi underkastar oss deras syn på moral. Det är en anpassning som vi inte har sett sedan absolutismens dagar. Det är därför inte utan anledning som det välkända svenska journalistparet Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn kallar woke för en postmodern marxism. Vi har fått en ny idol som heter människan.

Charlie Kirk argumenterade fredligt mot allt som regeringens handlingsplan bygger på. Han pekade på friheten i Kristus, tvånget i woke-ideologin och varför samhället hellre bör baseras på honom som förkunnade Guds vilja med våra liv, än på de krafter som förkastar alla kristna normer.

Men Gud har blivit ett främmande element för våra progressiva politiker. De tycks föredra Jean-Jacques Rousseaus och den franska revolutionens radikala idéer framför George Washington, John Adams och USA:s konservatism.

Och kanske är det dags att fråga sig vem det är som faktiskt agerar som polariserande aktivister? För våldets ursprung står inte att finna hos den kristna tron eller hos Charlie Kirk.