I historien händer det ibland att flera katastrofer inte bara inträffar samtidigt utan också förstärker varandra i en destruktiv spiral. Det kallas för en perfekt storm. Våra länder är på väg in i en sådan storm – en ödesdiger kombination av klimatpolitik och massinvandring. Båda projekten är enorma i kostnad. Båda saknar verklig demokratisk förankring. Och båda bygger på ideologi och moraliska ställningstaganden snarare än realism och samhällsnytta.

Klimatpolitik: ett experiment utan ände

Kostnaderna för det ”gröna skiftet” är svindlande. FrP:s beräkningar visar att staten kommer att behöva spendera cirka 170 miljarder norska kronor årligen fram till 2035 för att nå de politiskt beslutade klimatmålen. Fram till 2050 handlar det om minst 4.375 miljarder norska kronor. Dessa siffror baseras på de mest konservativa uppskattningarna från Statistisk sentralbyrå och Finansdepartementet. I verkligheten kan det bli mycket dyrare, eftersom nedskärningarna blir allt svårare och dyrare med tiden.

Vad får vi i gengäld för detta? Egentligen ingenting. Norges utsläpp är globala per mille. Även om vi stänger ner olje- och gassektorn i morgon blir effekten på jordens klimat noll. Kina bygger två till tre nya kolkraftverk i månaden. Indien, Afrika och stora delar av Asien följer efter. USA har redan backat från sina ambitioner att ”visa vägen” i klimatomställningen. Norges självpinning har ingen inverkan på den globala temperaturen, men den har en större inverkan på vår egen ekonomi och välfärd.

Politikerna låtsas ändå att allt står och faller med vår förmåga att elektrifiera den norska kontinentalsockeln, pumpa ut koldioxid i Nordsjön och utveckla olönsamma vätgas- och batteriprojekt. Dessa åtgärder är tekniskt osäkra, men politiskt oantastliga. Vem vågar trots allt motsätta sig dem när alla är överens om att ”klimatmålen måste nås, kosta vad det kosta vill”?

Klimatpolitiken har blivit ett experiment – inte på teknik utan på samhälle. Inget annat land har visat att man kan driva ett modernt samhälle enbart med vind och sol. Ingen har bevisat att koldioxidavskiljning fungerar i stor skala. Ändå är Norge på väg mot detta experiment som om det vore hård vetenskap. Det är inte vetenskap. Det är en dogm.

Immigration: en kostnad utan slut

Om kostnaden för klimatförändringarna är häpnadsväckande är kostnaden för invandringen ännu värre. Redan 2013 dokumenterade finanstidningen Finansavisen att nettokostnaderna för invandringen uppgick till minst 250 miljarder norska kronor per år. I dag är summan utan tvekan högre – realistiska uppskattningar ligger på 350-400 miljarder norska kronor. Och till skillnad från kostnaderna för klimatförändringarna, som kan stoppas genom att ändra politiken, är kostnaderna för invandringen strukturella. De följer generationer. De växer.

Varför? För att det inte handlar om ett flyktingflöde eller ett integrationsprojekt. Det handlar om demografi. Den pågående massinvandringen från islamiska länder har skapat varaktiga befolkningsförändringar som påverkar allt från socialförsäkringsutgifter till utbildning, sjukvård, bostäder och social stabilitet. Kostnaden är inte bara ekonomisk. Den är också kulturell och politisk: islamisering, parallella samhällen och växande spänningar som undergräver den nationella sammanhållningen.

Vi talar alltså inte bara om en post i budgeten, utan om en varaktig omvandling av samhället – utan folkligt mandat och utan en realistisk bedömning av konsekvenserna.

Slutsatsen: nationellt suicid

Sätt ihop dessa två projekt. Klimatpolitik: 170 miljarder per år. Invandring: 350-400 miljarder per år. Med andra ord talar vi om cirka 500 miljarder norska kronor – en fjärdedel av statsbudgeten – som årligen spenderas på projekt som inte gynnar de flesta norrmän, men som försvagar nationen på lång sikt.

Det här är inte längre politik. Det är vanskötsel. Under täckmantel av moral och internationella förpliktelser driver en elit igenom beslut som inte tål öppen debatt. Fråga någon vad klimatnedskärningarna kommer att kosta, och de kommer att säga ”kostnaden för passivitet är större”. Om man frågar någon vad massinvandringen kostar svarar de att ”det är omoraliskt att sätta en prislapp på människor”. Båda är undvikande plattityder. Inga siffror, ingen realism, ingen plan.

Det finns två experiment som båda underminerar välfärdsstaten. Klimatpolitiken eftersom den bränner av silverbesticken utan att ge resultat. Invandringspolitiken eftersom den förändrar samhället i grunden – med ökande kostnader för varje generation.

Var slutar det?

I bästa fall slutar det med ett land som gradvis förlorar sin handlingsfrihet. Skatterna kommer att öka, välfärden kommer att skäras ned, säkerheten kommer att försvagas. Politikerna kommer att skylla på ”omstrukturering” och ”internationella förpliktelser”, men verkligheten är att vi har valt att tömma både statsbudgeten och oljefonden för att finansiera symbolpolitik och naiva ideal.

Det värsta scenariot är ett samhälle som kollapsar både ekonomiskt och kulturellt. När både grunden för välstånd (olja och gas) och grunden för stabilitet (en gemensam nationell identitet) samtidigt försvagas är det inte längre en fråga om vi kan ”lägga om kursen”. Då undermineras själva fundamentet.

Den stora illusionen

Det mest oroande är dock inte siffrorna. Det är den illusion som upprätthålls: Illusionen att Norge kan ”rädda klimatet” på egen hand. Illusionen att massinvandring kan ”berika oss” utan kostnad. Illusionen att vi kan spendera oljepengarna utan konsekvenser.

Dessa illusioner hålls vid liv av politiker som hellre poserar på den internationella scenen än är ansvariga inför sitt eget folk. De hålls vid liv av ett näringsliv som ser kortsiktiga subventionsvinster och av medier som inte vågar ställa de obekväma frågorna.

Men verkligheten bryr sig inte om illusioner. När stormen bedarrar är det den bistra verkligheten som står kvar: underskott, försvagad välfärd, växande konflikter och ett samhälle som uttömt sin egen grund för existens.

Stormens öga

Vi befinner oss mitt i en perfekt storm. Klimatpolitik och invandringspolitik är två projekt som var för sig skulle ha kunnat störta en mindre nation. Tillsammans utgör de ett hot mot vår egen framtid.

Det är inte hållbarhet. Det är inte ansvarsfullt. Det är inte vetenskap. Det är nationellt självplågeri – kamouflerat som moral.

Frågan är inte om vi har råd med det. Frågan är hur länge vi kan låtsas att vi har det.